Gott Nytt År!

Vi introducerar en amerikansk sed vid nyårsmiddagen; vi går ett varv runt bordet och säger vad vi är tacksamma för 2012 och vad vi hoppas på 2013. För mig och M var det självklart. Efter att ha träffat vänner  som slåss med cancern och förlorat kärleken vet vi vad vi är tacksamma för; att vi är friska, våra familjer är friska och vi har varandra. Vi har varandra.

Och mycket av det som övriga gäster sa handlade om just kärlek och om att vara sig själv ännu mer.

Så kom vi till nyårslöften.

Det är viktigt att man lägger ribban på rätt höjd när det gäller just nyårslöftet. M har sagt att hans löfte är att äta mer kalk – igen (han misslyckades förra året). Vi andra lovar som vanligt att bli lite mer vältränade, och det kan ju betyda både det ena och det andra.

Jag lovar att:

ändra både det ena och det andra,

ta tag i saker

och

inte tappa fokus.

Och det är verkligen att lägga ribban för högt. Men nu satsar vi. Uppåt framåt.

Gott nytt 2013! Jag önskar dig hälsa och kärlek.

 

 

 

Turandot

Den allra första opera jag så var just Turandot, det var på Folkoperan i Stockholm. Jag hade en flirt som var violonist och satt i orkestern, han gav mig en biljett.

Det jag kommer ihåg är det faktum att man inte hör Turandot i första akten, man anar hennes närvaro, hel tiden, och man ser henne bara en enda gång. Men framför allt kommer jag ihåg hovmännen Ping, Pong och Pang. Deras långa aria (kan man väl kanske inte kalla det eftersom de alla tre sjunger, men i varje fall) i början av andra akten är aaaaaaslång. Det är en showstopper, det har jag alltid tyckt, och då menar jag inte i den positiva bemärkelsen.

Jag kommer också ihåg att jag var alldeles storögd. Det var större än något jag sett. Annorlunda. Knepigt. Och lite skrikigt (det finns en hel del svårsjungen musik i den här operan).  Att jag skulle komma att se den igen och igen, det trodde jag nog inte.

Men jag har sett Turandot många, många gånger. I Stockholm, Göteborg och San Francisco. Och jag har lyssnat till den hundratals. Med Birgit Nilsson, hon gör en fantastisk Turandot.

Första akten är packad av action. Calaf hittar sin far efter många, många år, och den trogna tjänarinnan Liu som tagit hand om pappan bara för att Calaf en gång log mot henne (herregud!), en prins blir av med huvudet, Calaf får syn på Turandot och blir kär. Sedan kommer andra akten. Den börjar med Ping och Pong och Pang som håller på i all evighet, men sedan svarar Calaf på de tre frågorna, klarar dem och Turandot blir helt ifrån sig. Tredje akten börjar lite långsamt. Calaf sjunger hitten ”Nessum Dorma” – ingen får sova. Ping, Pong och Pang dyker upp (det är ALDRIG bra om man är kissnödig eller mest av allt bara vill gå hem) för att muta honom, Turandot torterar Liu för att få reda på Calafs namn (då behöver hon inte gifta sig med Calaf, det har han lovat, om hon innan gryningen kan komma på vad han heter) och allt håller på lite, lite, lite för länge, för att rätt var det är vara slut.

Yes.

På slutet går det så fort att man får hålla i hatten för att hänga med.

Anledningen är att Puccini dog under arbetet med operan, han gick bort när han var klar med Lius dödsaria. Han visste att han var sjuk, att det var allvarligt, så han hade lämnat efter sig en massa skisser och musik och anteckningar för slutet. Franco Alfano valdes att slutföra operan, och jag tror det är därför allt knyts så hastigt ihop på slutet. Han såg nog bara sitt jobb att slutföra, sammanställa, vad Puccini lämnat efter sig. Inte skapa. Mest få till det.

Men det gör den inte sämre. Jag älskar Turandot. Älskar. Musiken. Birgits röst som sjunger Turandots aria om varför hon inte vill gifta sig (hennes förfäder, en kvinna, har behandlats illa). Det finns ju så många bottnar i hennes önskan att inte vilja bli bortgift; att vilja välja själv. Att bestämma över sitt öde. Att manövrera det i det lilla utrymme man har. Allt det. Man behöver inte bara se henne som en grym prinsessa.

Det är svulstigt och samtidigt sprött. Och jag ryser alltid när Calaf har slagit tre slag på gonggongen och musiken stegras. Han antar utmaningen. Och jag ryser. Alltid. Även denna kväll. Då orkestern och kören på Göteborgsoperan fick mig att blunda och le.

Tack.

 

 

Sömnlös i Göteborg

och i Myresjö och Göteborg igen. Vaknar vid halv tre. Somnar egentligen aldrig om. Hör regnet. Lyssnar på vinden som blåser. Något slår. Ger upp. Klär på mig i mörkret. Hittar inga strumpor, men väl en behå. Smyger ut och ner i restaurangen. Superfin frukost.

Surfar på allt och ingenting. ”57 channels and nothing on”, sjöng han inte så? Springsteen. Känns som min internetrelation. Miljoner, triljoner sidor och inget att se, inget att läsa.

Man surfar mycket när man jetlaggar. Det är liksom det enda man orkar.

Ute är det mörkt. Fukten gör att lamporna glimrar gult. De gungar i vinden.

Jag borde jobba, men får inte riktigt till det i huvudet.

Så jag ska väl surfa lite till.

Ha en bra dag!

 

 

Fönster

På sommarstuga. Som måste bytas. Så jädra tråkigt. Och knepigt. Och tråkigt. Och skittrist. Varför måste man hålla på med saker hela tiden? Måla och byta och planera och renovera och måla om igen. Varför måste saker slitas och nötas och vittra sönder? Trist.

Som min syster sa ”den som är stadd med sommarstuga är icke fri”.

Hahaha. Så sant.

Chess

Turist i min egen hemstad. Jag bor på hotell och går på Operan. Idag Chess. I morgon Turandot.

 

Ett tag sedan

men det gör mig ändå alldeles glad. Familjens projektledare på sjätte plats. Hoppas att nästa bok också platsar.

 

 

Min uppgraderade familj

Mycket av det jag vet om vänskap har min mamma lärt mig. Min mamma är väldigt lätt att lära känna, hon är öppen och lättsam. Och lojal. Hon håller kontakten. Ställer upp. Hör av sig. Pratar telefon.

Mina föräldrar har många vänner och många gånger så nära vänner att det känns som jag har en väldigt stor familj. Extended family som man säger i USA. Jag har extra syskon, extra föräldrar. Viktiga människor i mitt liv.

Min familjs familj är stor och den breder ut sig. Den är vävd av massor av olika personer.

Och att det är många som man bryr sig om gör att det finns många att glädjas med. Som att O gifte sig i veckan. Men också att det finns många att känna med.

Nu når mig genom lager av familjemedlemmar att M fått cancer. Jävlar förbannade sjukdom.

Shit, vad det är orättvist och meningslöst.

Men hoppet är det sista som överger en. Och tron är starkare än så. Jag tror att det går bra. Något annat finns inte. Jag tror det.

Jag tror verkligen det.

 

Så kom solen

Vi hälsade vårt sommarhus. Inga råttor, inga möss. Toppen. Vi mätte för nya fönster. De gamla går inte att rädda. Vi pratade ny färg. Vi måste måla om. Svart? Svart färg menar jag då. Är det för mycket? Finns det något kallare än en vinterstängd sommarstuga? Rått och kallt. Man fryser värre inomhus än utomhus.

Vi tog sparkarna ut på isen. Det gick fort och vi kom långt. Solen värmde lite, men termometern visade minus fem. Min bror hade tänt en eld vid strandkanten. Svensk korv är bara bäst.

Så bra allt har varit idag. Och så gott vi äntligen sovit.

 

Mellandagsrea

Hejhej,

välkomna att följa med mig hem till San Francisco.

 

Hemingway igen

Som han jobbar Hemingway. Dag ut och dag in. Intensivt. Han skriver om och skriver och skriver om. Så långt ifrån min process att jag börjar tro att det är sant; jag kommer aldrig att få Nobelpris.

Är boken bra? Ja. Absolut. Först tyckte jag det var lite platt. Och det är den nog fortfarande, men den är fängslande. Men den hade varit ointressant om den handlat om något annat par. Så mycket kan jag säga. Och jag är uppriktigt avundsjuk på idéen. Varför kom inte jag på den idéen? Den är ju briljant.

Boken är också bra för att den får mig att vilja läsa andra saker. Fler Hemingwayböcker. Och läsa mer om huvudsrollsinnehavarna. Jag blir allt mer intresserad av Gertrude Stein. Jag hörde någonstans, att hon introducerade, skapade begreppet ”gay” om homosexuella. För att hon använder det ord så många gånger i sin debutroman. Jag undrar om det är sant. Jag måste kolla.