Kommer du ihåg när du blev kär?

Det där ögonblicket när allt föll på plats, eller mer, föll igenom, rakt ner i detta ögonblicket. Som om man varit på väg dit hela tiden, man föll genom tiden och hamnade alldeles rätt.

Med den människan. Det ögonblicket.

– Det var då C blev kär i mig, berättade M. Då när M hade plockat ut sakerna till bilen, packat bilen, skickat Cs son att klä på sig, och hällt upp kaffet i termosmyggar, och det var klart att åka.

– Då blev hon kär i mig. Då visste hon att det var på riktigt.

Jag vet precis i vilket ögonblick jag blev kär i Magnus. Det var nästan smärtsamt. Jag fick syn på hans hand. Hans hand! Och plötsligt kröp det under huden på mig. Det hissnade för ögonen. Då hade vi känt varandra länge. Väldigt länge.

Kommer du ihåg? Jag tror det är bra att påminna sig om det. Då och då. Inte tappa sin historia mitt i vardagen. Var rädd om rötterna som går bakåt i tiden. Komma ihåg varför han eller hon var allt i just det ögonblicket. Er början. Er kärlekshistoria.

 

Jämställda par har mindre sex

Berättar DN idag. Ser man på.

”Men par där mannen och kvinnan delade på hushållsarbetet hade betydligt mindre sex, jämfört med par där könsrollerna var uppdelade på ett mer traditionellt vis.”

Förlorad manlighet? Stukad manlighet?

Nej. Jag vet varför. För att han är trött. Lika trött som hon är. Ingen orkar ta tag i det. Liksom.

Lovar att det är så.

Den är här!

 

Och den är precis lika fin som jag hoppades, eller visste, eftersom min enormt begåvade väninna Helena Gyllensvärd gjort omslaget.

Jag bläddrar lite i den. Lite rädd är man att plötsligt se ett korrfel, ett stavfel. Men det har tack och lov inte jag ansvar för, det har Kerstin tagit hand om (tack Kerstin!).

Ja, ser man på. Nu är den här.

Mycket popcorn

För att du ska se hur stor den är, satte jag en rätt stor påse choklad framför. Jag lyckades inte ens få med hela påsen. Hmmm, jag kanske skulle ha backat. Just det.

 

Alla hjärtans dag!

Det är mer än två veckor kvar, men nu är det dags att köpa sina Valentines.

Jag står bakom. Den här nallen är stor. Komlett med choklad.

Nallar, nallar och andra mjukisdjur. Kalsonger till din darling? 100% syntet. Mysigt.

Och lite smått och gott och en och annan prinsessa.

Jag har som tradition att äta lunch med Magnus på en koreansk restaurang på alla Hjärtans dag. Jag tycker inte om koreanska restauranger, de luktar så konstigt (se tidigare inlägg med torkade ansjovisar där ögonen stirrar på en). Men, på Alla hjärtans dag så följer jag med. För att jag älskar honom.

Det är kärlek det …

 

En lättnad

Jag tänker ofta, varje dag, att jag vill göra rätt. Jag vill vara den absolut bästa förälder som finns. Men så slog det mig häromdagen, och det var ganska skönt, att man kan göra rätt mycket fel och det blir bra ändå.

Det blir bra ändå.

 

 

Se, det där var en bra dag

Söndag först. Barnen roade sig med kompisar så Magnus och jag åkte till 9 ave på massage. För 22 dollar får man en helkroppsmassage, kinesisk sådan. De pressar och trycker på ens akupunkturpunkter, eller vad det heter, och det är klart att man känner att det är obalans både här och där. Det där som gör så helvetiskt ont under vänstra ankeln måste väl vara levern som protesterade. Jag drack ju ändå två cosmos med Laura igår.

Sedan åt vi vietnamesiskt och satt i solen. Handlade lite misosoppa. Och hittade det här:

Dried Boild anchovis – Magnus gillar mycket. Men han tyckte påsen var för stor.

Bara för att förpackningen var så … intressant.

Nepp, detta vill vi inte äta. Det är intressant hur ens matvanor är så nationella. Och mest av allt godiset. Mina barn önskar sig svenskt plockgodis och chips från Sverige. Och då bor vi ändå i chipsens förlovade land.

Well, varför inte.

Zero Dark Thirty

Filmen börjar med en gråsvart ruta. Man hör bara röster från olika telefonsamtal. Många kommer inifrån World trade Center till larmcentralen. En kvinna säger förtvivlat ”It’s so hot, so hot. Can you get up here? When?” Sedan bryter hon ihop och säger förtvivlat ”I’m going to die today, I’m going to die today”. Hon upprepar det gång på gång. Andra röster vävs in. En kvinna säger ”I love you, I love you”.

Oerhört starkt. Den gråsvarta skärmen visar inga skrapor som faller. De bilderna är reda så slitna. Är så lätta att distansera sig till. Bara rösterna av dem som inte hann ut.

Första scenen är just tortyren som det talats så mycket om. Jag tog av mig glasögonen, men det hjälpte inte, för duken var stor och det var närbilder. Tortyrscenerna var riktigt, riktigt obehagliga. Det obehagliga var att torteraren inte var en kallsinning galning. Inte alls. En trevlig omtänksam kille. En kille man sympatiserade med. Och med offret.

Det obehagliga var att det kändes på riktigt. Inte som på film.

Republikanerna här var oroliga för att president Obama skulle få skjuts i sin kampanj med hjälp av den här filmen. Det var ju under hans presidenttid som Bin Laden mördades. Och Hollywood räknas som demokratiskt, med få undantag, så oron var inte obefogad. Men. Presidenten framställs inte som en hjälte, tvärtom, han framstår som överförsiktig. Rent av mesig. Och det är lätt att tycka med facit i hand.

Det finns mycket man kan säga om tortyren som används i filmen, eftersom filmen berättas utifrån att man försöker förhindra fler attacker, genom att skaffa uppgifter om nästa mål och ledarna för organisationen. Jag känner mig enormt kluven där. Och måste påminna mig om att det inte är en dokumentärfilm jag sett.

Huvudpersonen är fantastisk spelad av Jessica Chastain. Men man får inget veta om karaktärerna. Mest vet vi om Chastains karaktär, två repliker som berättar att hon blev rekryterad direkt efter High School och har inget personligt liv. Det är bara handlingen som är i fokus, uppdraget att hitta Bin Laden, det driver historien, inget annat.

Kathryn Bingelow är fantastisk på att göra film som känns som på riktigt. Den nattliga raiden mot huset där man tror att Bin Laden finns är långsam och orolig och på riktigt. Lite taffligt. Mänskligt och obehagligt.

 

 

The End of Men

And rise of Women är riktigt, riktigt bra.

Istället för att fokusera på vad vi inte lyckats åstadkomma så här långt, vänder Hanna Rosin på det, och konstaterar hur långt vi ändå kommit. Och hur nära vi är.

Vi har kommit så långt. På väldigt kort tid. Perspektiv.

Hanna Rosin konstaterar att kvinnor tar sig in på allt fler områden som tidigare varit helt mansdominerade. Inte bara tar oss in, vi typ strömmar in. Tyvärr är det inte tvärtom. Män är väldigt tveksamma till att söka sig till yrken som är kvinnodominerande – vård, omsorg, administration osv. Och det är ett problem, för det är där jobben finns. Det är vad Hanna Rosin menar med titeln; män har en oförmåga att anpassa sig till den rådande arbetsmarknaden. Industrijobben försvinner, men man är tveksam till att söka sig till andra områden.

I boken citerar hon Sheryl Sandberg, CEO Facebook, som säger att det viktigaste beslutet vad det gäller din karriär är vem du gifter dig med.

Så sant. Oavsett fantastisk föräldraförsäkring eller ingen alls, handlar det om att välja noggrant. Sheryl lägger också till ”And if you can be a lesbian that’s great.” Och det är sant att undersökningar visar att kvinnor som lever tillsammans är bättre på att dela vardagen mellan sig.

 

 

 

Anything Goes

Så den stora Broadway hitten är ju Book of Mormon, och när den gick i San Fran så var man tvungen att köpa ett abonnemang men flera musikaler för att få se just Book of Mormon. Så gjorde flera av mina vänner, och nu har de biljetter över till både det ena och det andra.

Igår var det dags för Anything Goes, som är baserad på Cole Porters sånger (Anything Goes är en stor hit, I get my kicks outa you, Night and Day och så vidare). Teri bad mig gå med henne. Jag kan inte säga att jag är en stor musikalfan, jag är mer för opera, MEN jag tror på att se och uppleva saker, så självklart följde jag med. Och det var superkul. Jag skrattade en hel del. De sjöng fantastiskt, dansade som tokar och det vara bara … befriande roligt.

Vi tog en drink och lite mat före föreställningen. Jag behövde det. Vi var ett gäng kompisar som jag känt sedan våra tjejer gick i Kindergarden (nollan). Jag behövde komma ut lite.

Mina tankar svävade iväg, som alltid, jag tänker så bra i sorlet i en bar eller i mörkret på en teater. Jag funderar på att skriva om att vara förälder, men det innebär ju att skriva mer om barnen, mina barn alltså. Jag verkar inte ha förmågan att skriva något utom det som är strängt personligt och på riktigt. Alltså skulle jag behöva skriva om barnen.

Hur gör man om ens unge har talang i något, men inte tycker det är kul? Pushar man då?

Oaw, från en kväll på stan till Lilos pianolektioner.