De gjorde det i varje fall

IMG803

 

 

Just nu läser jag den här boken. Den handlar mest om att våga, ta i och andra självklarheter, men ibland behöver man läsa det självklara. Igen och igen.

Boken påminde mig om en föreläsning som jag var på tillsammans med Max klass, för två eller tre år sedan.  Under San Francisco Film Festival inbjuds det till olika föredrag. Max lärare signade upp för en föreläsning med executive producer Something Name på Lucas Film. Han var tillsammans med George Lukas, himself, ansvarig för den animerade serien Clone Wars.

Han hade cowboy hatt på sig. Ljuset i salongen och höjden på scenen gjorde att ingen någonsin såg hans ansikte. I sann Darth Vader anda, på något vis. Brättet på hatten kastade en svart skugga över hans ansikte.

Men oj, vad bra han var.

Han pratade om vad som var viktigt i livet, sådant som man behöver höra när man är tonåring. Om att våga följa sina drömmar, att försöka, vem han skulle anställa (den som går att samarbete med ”Jag skiter i hur begåvad du är, om du inte kan samarbeta så kommer du aldrig att få jobba med mig. Eller någon annan.”), vilken utbildning han tyckte var viktig om man ville syssla med film. Och ännu mer om vikten av att välja ett jobb som inte var just ett jobb.

Allt detta gick varenda 12-13-åring förbi. Tro mig. Det var typ 3-4 år för tidigt. Och vissa kommer aldrig att förstå.

Men vad jag framför allt  kommer ihåg är: Han pratade om att göra saker, inte bara snacka, utan faktiskt göra saker. Bara att göra det. Att det är enkelt att snacka, och enkelt att tycka. Han sa:

– So you’ll find something, a short film on YouTube, and you’ll say ”this sucks” and it probably does. But, you know, at least they did a short film.

The did it. De gjorde åtminstone en film. Så lätt att prata. Så lätt att tycka. O, vad det är lätt att tycka. Men de gjorde det åtminstone.

Respekt.

Jag tänker ofta på det, när kanske inte slutresultatet blev så imponerande, eller att det inte ledde dit man hade hoppats det man just investerat tid, och kanske pengar i. Jag gjorde det i varje fall.

Undra vad jag ska göra härnäst?

 

Så varmt idag

IMG308

Vi åt ute i solen idag, på Duboce café (Duboce och Sanchez, du tar en Turkey, Bacon, Avacado and Swiss Sandwich). Det var varmt. A var där med sin bebis. Mysigt. Jag fick jäkta lite. Jag hade ju mitt hjärta som skulle ultraljudas.

Man får en varm filt över sig, så att man ska kunna slappna av och inte ska oroa sig, på ultraljudet. Det gjorde jag inte, oroade mig alltså. Jag upprepar det jag tidigare har sagt; jag har aldrig känt mig så frisk och vältränad och pigg som nu. Det kan helt enkelt inte vara något problem med mitt hjärta.

IMG798 IMG800 IMG797

Man kunde ligga och titta på Universum medan de gjorde ultraljudet. Vad vackert det är. Och mycket riktigt, inget konstigt med hjärtat enligt ultraljudsteknikern. Visst det läkte lite, mitt hjärta,   men det var inget alarmerande.

Jag har förmodligen haft det hela livet.

Och sedan gick jag förbi våra vänner på Noe.

IMG791

Jag har ingen cykel i San Fran, jag har en jättefin stående i U:s förråd hemma i Eklanda. Magnus vill inte att jag ska cykla för att trafiken är så eländig här, och det finns inga cykelbanor. Enligt Magnus så har jag väldigt dålig uppsikt. Jag är en fara, enligt samme man.

Jaha.

Jag hämtade Lilo lite tidigare. Hon hade bett om det. För att de skulle spela American Football på hennes fritids, och det var hon inte särskilt intresserad av. Vi gick till La Boulangerie i Cole Valle för ett eftermiddagssnack, klass fika. Och en ”single shot decaf soy latte” åt mig. Min doktor säger att om jag dricker decaf så kanske jag inte får halsbränna. Det är inte det att jag saknar kaffet så mycket, mer grejen omkring; ta en kopp kaffe i solen, med vänner, doften … jag vet inte. Det är inte samma sak med te. Inte alls.

By the way, jag är inte ens säker på att jag gillar kaffe.

IMG801 IMG802

Vi satt länge och läste.

Och jag kände mig fantastiskt lyckligt lottad hela dagen. Hela, hela dagen. Och sittande framför min dotter kändes det dessutom som om himlens änglar sjöng för mig.

 

 

Sett på Seth

seth-macfarlane-09

Jag ser i morgontidningarna att det spridit sig till Sverige att Oscarsvärden Seth Macfarlane inte helt höll måttet. Att hans skämt var plumpa och sexistiska och homofobiska.

Han skämtade om att han sett många kvinnliga huvudrollsinnehavares bröst. I olika filmer. Han sjöng en sång om att han sett deras bröst. Det intressanta vara att filmerna han nämnde räknas som viktiga, och anses om riktigt, riktigt bra filmer. Inte filmer där man visar bröst för att nå en viss publik. Sedan skämtade han om den nioåriga oscarnominerade tjejen och George Clooney – om att han var gammal och hon var för unga för honom, något sådant. Han skämtade om våld mot kvinnor. Kallade någon strippa, och sa att plotten i Zero Dark Thirty är ett bevis för att kvinnor inte någonsin ger sig – vi är besvärliga. Och det var bara några av de mer roliga skämten. Resten var smaklöst.

Jag är inte förvånad. Vi talar ändå om mannen bakom ”Family Guy” den enda serie som jag, vid sidan av Pochemon, förbjudit i mitt hem (jag överreagerade på Pochemon). ”Family Guy” är sexistiskt, homofobiskt och bara skitdåligt. Den är uselt. Vad hade man väntat sig?

I spåren av Seth Macfarlanes Oscars diskuteras nu huruvida det är bra att vi kan skämta om de här sakerna, att det tar udden ur dem att kunna dra dem på en världsscen. Han skämtade om judar, bekräftade stereotypen runt judar, att de regerar Hollywood och bara är intresserade av pengar. Är det ett bra sätt att lyfta fördomar? Det diskuteras i varje fall. Finns det någon poäng att kalla galan ”inte tillräckligt gay”? Gör man någon en tjänst då?

Det finns en film som heter Idiocracy. Den skrevs och regisserades av Bevis and Buttheads skapare Mike Judge. Den leker med tanken att i framtiden har alla smarta människor dött ut, bara de dumma är kvar. Och de blir fler och fler. Och sexskämten är en normal del av verkligheten. Vi har slutat tänka efter vad saker och ting betyder. För inget betyder något längre. Inget. Det är en komedi. Jag tänker ofta på den. Se den. Den är rolig. Och smart.

Smart. Just det. Det är det sista jag förknippar med Seth. Sorry.

Smart. Dagens ord. Och varenda veckas. Och år. I evighet.

Idiocracy (2006) Poster

 

 

 

Lean in

article-2283070-18334C5D000005DC-207_306x509

Facebooks COO (chief operation officer – gissar jag) heter Sheryl Sandberg. För några år sedan, två år sedan, gjorde hon en TED föreläsning om kvinnor och kärriär ”Why we have to few female leaders”. Du hittar den på här http://www.youtube.com/watch?v=18uDutylDa4 (undrar hur man gör när man embeddar???)

Hon sa att kvinnor måste ”lean in”. Jag måste undersöka det uttrycket. Luta sig in. Ta för sig?

Nu kommer boken om att leda. Om två veckor.

Supernyfiken. Men ska börja med att se föreläsningen.

Ved

ved

– Om deg? En storsäljare om deg? sa jag lite frågande till K när jag var hemma.

Och tänkte att det är ju inne att baka. Åtminstone en gång om året har ju någon månadstidning ett reportage om kvinnor i någon bransch, inte sällan min egen, som sadlat om och börjat baka på heltid. Surdeg har ju var och varannan i sitt kylskåp. Och finns det inte numera surdegshotell, dit man lämnar degen när man, av någon orsak, inte kan ta hand om den.

– Nej ved, svarade K.

– Ved?

– Ja, ved.

Oj. Men det är ju som deg, och surdeg, i och för sig, tillbaka till rötterna. Hugga ved, elda ved … Blir det mer basalt än så? Värma sig. Ett par dagar sedan läste jag om vedteveprogrammet, som Norsk television visat. Timme ut och timme in med ved och brasor. Det är en del av deras slow-tv grej. En annan hit har varit 12 timmar längs Hurtigruten. Detta uppmärksammas även nu av NY Times.

http://www.nytimes.com/2013/02/20/world/europe/in-norway-tv-program-on-firewood-elicits-passions.html?_r=0

Men ändå. Tillbaka till rötterna och allt det där: ved?

 

Snövit

2013-02-24 15.39.54 2013-02-24 15.39.44

Vi tillbringar eftermiddagen med en utställning om ”Snövit och de sju dvärgarna” och ser filmen. Jag har aldrig sett Snövit. Himmel var kass den var. Hahahaha.

En minut handling. 10 minuter städning. En minut handling. 10 minuter leta efter Snövit. En minut handling. 10 minuter tvätta sig … och så vidare.

Max somnade.

Jag måste säga att jag var förvånad över hur usel den var. Hur kunde Askungen bli så mycket bättre?

Det tycks vara temat för helgen – musikalfilmer utan handling.

2013-02-24 15.33.23

Men jag lärde mig att dvärgarnas ögonbryn var animerade efter Walts egna. Han hade väldigt uttrycksfulla ögonbryn. Och att Dopey – Toker – blev så populär att Disney funderade på en spin-off med honom i huvudrollen.

När vi lämpar Presido hamnar vi en diskussion om feminism. Om kvinnor i film. Om Snövits lilla mesiga röst. Hennes kroppspråk som var perfekt våpanimerat. Det var å andra sidan väldigt imponerande. Och om att vilja gifta sig med en prins. Som enda mål.

Det var en rätt intressant och frustrerande diskussion.

Walt Disney fick en special Oscars för Snövit. Denna afton fick Argo en riktig Oscar för bästa film. Om det tycker jag och Snövit så här:

2013-02-24 15.22.36

Lördagmorgon

blodprov

Och ni, vad gjorde ni, medan jag kollade mitt kolestrol? Tummen är Magnus. Han höll min svettiga hand. Jag tycker så illa om blodprov.

 

 

 

 

Ja, just det …

vad jag lärde mig på gymmet idag.  När jag tittade på CNN. Jo, vi närmar ju oss ett nytt sådant där finansstup. Fiscal clift. Och nu måste de komma överens igen, demokrater och republikaner. Det verkar inte vara större chans den här gången heller. För nu pratar presidenten om att vara ”smart”, att han har en ”smart lösning”. Jag tror även han använde ordet ”okonventionell lösning” och ”kreativ”. Det är kodord för att han inte alls tycker som republikanerna. Inte alls. Och att han inte tänker att skära mer i saker och ting. Inte alls. För då kanske ekonomin saktar in igen.

Fascinerande att vi ska köpa oss ut ur något med pengar som vi inte har.

 

 

The Breakfast Club

Unknown

 

Jag såg att Aftonbladet hade en artikel om ”så gick det sedan” och jag undrar i mitt stilla sinne varför man slösar tid på den skitfilmen.

Värdelös.

Klichéer. Platta karaktärer. Man fattar inte vad som får dem att vända mot varandra, förstå varandra.

Skitdålig.

Jag såg den på resan hem från Sverige och det var svårt att inte spola. Men jag hade typ 1000 timmars flygresa kvar så jag höll mig och spolade inte. Men det hjälpte inte. Den var fortfarande helt usel.

Så. Nu vet ni det.

 

Fredagsmys

IMG_20130222_200531 IMG_20130222_200559 IMG_20130222_200628 IMG_20130222_200711

 

Varje fredag är det burgarkväll i vår familj. Vi introducerade burgarkväll på fredagar när vi tyckte att barnens stripsätande gått överstyr. Det var nog fyra år sedan. Så varje fredag går vi till Super Duper Burger (världens bästa burgare Noe och Market), eller så hämtar vi hem från samma ställe. Magnus har tröttnat på burgare, han hämtar japanskt. Jag har börjat tröttna, men barnen … de verkar inte ens fundera på något annat än burgare.

Kvällens film var Singing in the Rain. Jag har inte sett den förut. Max hade sett den i skolan och berättade att den var ett beställningsjobb: man hade ett gäng låtar som var populära och behövde en handling för att knyta ihop dem – och voila! Singing in the Rain. En roligare The Artist, som vi såg för något år sedan, och kom fram till var världens sämsta Oscarvinnare. HERREGUD så usel. Herregud!

Gene Kelly var söt i varje fall. Och barnen trodde mig knappt när jag berättade att Debbie Reynolds är prinsessan Leias mamma. Men det är hon. Hon är Carrie Fishers mamma.

Så var fredgsmyset överstökat. Jag har ingen riktig koll på den här helgen. Men jag tror den blir bra. Det är jag faktiskt nästan helt säker på.