Las Vegas

För ett år sedan sa jag till barnen: ”nu räcker det, nu åker vi inte till Las Vegas någon mer gång.”

Idag ska vi åka till Las Vegas.

IMG083

 

 

Same-sex-marriage

Vad heter det på svenska? Könsneutrala äktenskap?

Den här veckan ska Högsta Domstolen här i  USA, alltså den allra, allra högsta instansen lyssna på argument för och emot same-sex-marriage. 80% av alla amerikaner under 30 är för same-sex-marriage, så, att den högsta domstolen skulle kunna komma fram till något annat verkar helt galet. För Högsta Domstolen går i takt med tiden. Till exempel, först var det helt okej med att skilja mellan svarta och vita (”seperate but equal”), ett par årtionden senare inte alls.

Men det intressanta är att precis så mycket som en grupp önskar att få gifta sig med varandra, är den andra, som får gifta sig med varandra, rätt ointresserad. Homosexuella slåss för rättigheten de straighta inte ser någon större nytta med. Om detta läste jag en artikel av David Frum på CNN.com.

David Frum konstaterar att hela 48% av alla barn som föds har mammor som inte är gifta. Sedan målar han med ganska yviga statistiska penseldrag en bild av att barn som föds utanför äktenskap får sämre möjligheter i livet. Och hoppar sedan till det faktum att pojkar, män hamnar allt längre bakom kvinnor var det gäller utbildning.

Nu ser inte jag hur just gifta föräldrar skulle kunna göra något åt det, att killar väljer att inte utbilda sig i lika hög grad som kvinnor. Nej, jag tror inte äktenskapet som sådant är lösningen på just det. Det vore ju bra om det vore så enkelt, men jag tror inte det. Jag tror på mindre fattigdom, rent generellt. Vad det gäller det mesta. Kanske inte just detta. Men för det mesta.

Spännande vecka i varje fall.

 

 

Django Unchained

images-6

Jag var på bio i lördagskväll. Och shit vad jag önskar att jag inte hade sett den här filmen. Önskar så intensivt. Jag önskar att det fanns ett piller som kunde radera den filmen ur mitt medvetande. Att någon skulle bygga den där tidsmaskinen så att jag kunde gå tillbaka i tiden och inte gå på bio.

Varför såg jag den? Varför? Varför?

I början var det bara obehagligt, mest splatterblod. Det var så överdrivet att det blev overkligt. Mer serietidning, om du förstår vad jag menar.

Sedan. Så händer något som jag inte ens vill beskriva. Det är utdraget, nära sanningen, och helt vidrigt. Jag såg inget. Jag blundade och höll för öronen – så obehagligt var det. Men det hjälpte inte. Efter det mådde jag illa. Och satt på helspänn. För det var som om Tarantino hade passerat en gräns som gjorde allt möjligt. Förstår du? Som om vad som helst skulle kunna hända efter det. En panorering över ett landskap var obehagligt. En dansande fjäril var skrämmande. En bomullsplanta ett hot.

Illamåendet höll i sig hela vägen.

Jag var helt skakad efteråt. Illamående vacklade jag ut från salongen. Det enda jag kunde tänka på var den där scenen. Det var det sista jag tänkte på innan jag somnade, och det först jag tänkte på när jag vaknade. Det är sant.

Och jag är fortfarande illamående.

Jag försöker att förstå varför. Varför? Varför var det nödvändigt för regissören att passerar alla gränser? Varför? Vad vann filmen på det?

Jag vet inte.

Jag ska aldrig mer se en Tarantinofilm. Aldrig mer.

Och nu ska jag glömma. Glömma. Åh, varför kan man inte glömma?

 

 

Jag <3 San Francisco

IMG_20130324_195147

Solen sken. Det var varmt. Vi behövde komma ut. (Vi sov länge, tio timmar sisådär, man blir trött av att glampa – campa.) Vi åkte ner till North Beach. Vi hade inte varit där på år, kändes det som. Här i North Beach ligger Little Italy och China Town dörr i dörr.

IMG_20130324_195029

 

Du ser den italienska flaggan på stolpen, men Stockton är översatt till mandarin.

IMG_20130324_195104

Vi åt italienskt och promenerade sedan upp till parken; där var det konstutställning. Lilo menade att det var okej att se på konst så länge det inte var på museum.

IMG_20130324_195224

 

(Det hade varit lite mer … creddigt typ, om jag sagt att vi åkte till North Beach för att gå på konstutställning, alltså låtsades som om det var meningen … Det hade väl varit rätt många poäng på föräldraskalan – mina barn ser på koooonst. Nu var det ju inte så. Alls.)

Favorittavlan, som vi alla ville ha kostade 2200 dollar.

IMG_20130324_202405

Helt fantastisk! Jag önskade plötsligt att jag fyllde 50 snart och att mina vänner och familj skull gå ihop och köpa den åt mig. Det är inte ofta jag önskar att jag skulle fylla 50 snart, jag tror inte det har hänt tidigare, så då du förstår säkert hur mycket jag verkligen ville ha den tavlan. Den var makalös.

Från Little Italy ner mot Down Town passerar man genom China Town (vill du ha turistigt väljer du Grant St, vill du ha äkta Stockton St).

IMG_20130324_194908

Där är de torkade olika grejerna igen.

IMG_20130324_194947

Max köpte godis. Det var som jello i småförpackningar. Gott.

IMG_20130324_194828

Lite … sjögurka till lunch? Eller? Jag har ingen aning.

San Francisco är fantastiskt.

 

 

Glamping

IMG894

Det var väl egentligen inte mycket till camping, mer glamping, en slags glamorös variant av camping.

Fyra stugor, större än så var det inte.

IMG_20130324_202525

Men så nice det var. Vi gick upp på berget, det var 1,5 timme ungefär. Det var alldeles lagom stigning. Vi åt middag i storstugan och sov gott i vår lilla stuga.

IMG_20130324_202442

Nästa morgon gick vi ända upp till toppen och ner.

IMG_20130324_202804

Det var fantastiskt. Och jag vill göra om det! Helt klart camping i min smak. Sova i en säng. Kissa på en toalett med spolning. Dricka ett glas vin, sittandes framför en brasa inomhus.

IMG_20130324_202839  IMG_20130324_202656 IMG_20130324_202623

 

Att jag vill göra om det är stort. Jag fotograferade till och med blommor. Jag tror inte det har hänt tidigare. Kan det vara så att mitt dna har skruvats om? An en natt på berget. Kommer jag att gå en fjälltur i sommar?

 

Godmorgon!

image

Jag kanske håller på att bli campare!

Guilty Pleasures

Jag läser ju inte då om Billionärer. Inte ens de där Shades of Grey har hamnat i min Kindle. Jag har andra små … guilty pleasures (vad heter det på svenska???).

Varje sommar läser jag:

51HT9MJQHSL._SL500_SS500_

Inte just den här då. Men någon av de andra 1000 som finns i samma serie. Det är egentligen samma historia igen och igen. Men, what the heck. Ibland är det just det man behöver.

Jag laddade ner den här för en vecka sedan:

article.php

 

Och jag skrattade nästan högt när jag kände igen saker jag skrivit. Alltså saker som jag måste kopierat utan att tänka på det. I Mistrals Dotter står det:

”Never, ever in my whole life have I been so exactly where I want to be”, Fauve thought …

I När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre) står det ”Det var som om jag för första gången i mitt liv var på rätt ställe. Där allt föll på plats. Jag var precis där jag ville vara och önskade mig inte någon annanstans.”

Nu ser jag var i från jag fick inspirationen. Well … Det kan vara så att Judith Krantz och Mistrals Dotter har påverkat mitt skrivande mest av alla författare och böcker.

På riktigt.

(Jag klickade just hem miniserien ”Mistrals Dotter” på Netflix, kunde inte låta bli. Jag tänkte ”Men varför?” och svarade ”För att det är lite roligt.”)

Men guilty pleasures är trivsamt. För man kan inte alltid äta oxfilé, ibland vill man bara ha en kebab.

Nu ska jag packa. Vi ska åka och campa jag och Max, tillsammans med en av hans kompisar och hans mamma. En mamma-son tur. Vi ska gå en och en halvtimme och sedan är vi framme mitt i skogen, kanske på ett berg, och där sover vi i små stugor, nästa dag vandrar vi tillbaka till bilen. Jag vet inte vart vi ska, bara att det är låååångt utanför min ”comfort zone”. Jag är ingen campare. Men utanför comfortzonen är bra.

Vi hörs i morgon.

Förresten, har du några Guilty Pleasures?

 

 

 

Billionärer

IMG_20130322_140341

Verkar vara inne. Och de finns över hela världen. The Billionaire’s Marriage Bargain, The Spanish Billionaire’s Pregnant Wife, The Billionaire’s Pregnant Mistress (och den billionären tycks vara från Grekland om man läser lite noggrannare på omslaget) och sedan The Italian Billionaire’s Secretary Mistress (jaha, det finns en sådan sorts älskarinna också, man kategoriserar älskarinnan utifrån hennes yrke, intressant).

Man skulle kanske skriva något sådant?

 

 

 

Min mardröm

 president-of-the-united-states-sitting-at-the-table-next-to-you_o_154704

 

Max kom fram till mig och visade mig skärmen ”Titta mamma, din mardröm!” Och det är sant – det är min mardröm att mina barn ska vara så intresserade av sina skärmar att de inte är intresserade av verkligheten.

 

Stockholm igen

Hur hamnade jag här? Med Mauro i lurarna?

Det började med Emerentia, en kompis på Facebook, hon postade en bild på Facebook som berättade att hon numera jobbar på Musikjournalen, då blev jag nyfiken på det och surfade in på P3 och kollade, och då hittade jag ett radioprogram där Olle Ljungström valde låtarna, och han är en gammal hjälte, så då lyssnade jag på det och hamnade på Så mycket bättre, där han var med. Och därifrån hamnade jag på Ms Li som också var med och September som också var med, ett annat år, och sedan hamnade på på Mikrofonkåt som ledde till Petter och sedan lyssnade jag på hans debut och såg Stockholm och kom att tänka på …

Mauro.

Mauro 1988 med Sarah.

Inledningen med åkningen in över Stockholm, och resan över takåsarna är makalös. Så vackert Stockholm är.

Och snart är jag tillbaka i 1988. Det var en varm sommar. Jag lånade en lägenhet på Söder, det var dammigt mellan gränderna. Värmen var tryckande.

Det var sommaren då jag förvirrad sökte fotfäste i mitt fortsatta liv. Jag sökte utrymme. Manöverutrymme. Jag drömde om något annat än tvåsamheten. Vad den hade gjort med mig var inte bra. Jag ville andra saker. Jag försökte skapa utrymme för det inom relationen, utan att riktigt lyckas. Jag blev vuxen så tidigt. Jag blev sambo så tidigt. Jag hade soffgrupp och blommor som jag behandlade för löss med såpvatten innan jag var 20. Det är inte bra.

Jag satt vid någon annans köksbord. Sov i någon annans säng. Under gardiner som var sönderrivna. Det djupt vinröda sköra tyget hade givit vika i horisontella revor. Jag stirrade i taket. Länge. Det fanns ingen teve. Men det fanns en stereo, och Mauros första soloskivan fanns där. Framme. Ägaren till lägenheten var släkt med Mauro.

Jag vaknade svettig av värmen alldeles för tidigt.

Sedan åkte jag hem.

Till mina plantor och soffgrupp och sambo.

Det blev höst och jag satt snart i samma lägenhet. Förvirrad. Utslängd hemifrån. Med ett stort värkande hål i bröstet. Jag hade kommit hem från Berlin, tokkär, men han kände inte längre samma sak som i Berlin. Stockholm var inte Berlin. För honom. För mig var det precis lika mycket, och skulle komma att vara det väldigt länge.

Jag sov oroligt, jag vaknade tidigt. Igen. Sedan åkte jag hem. Blev sams. Och gifte mig ett år senare.

Sarah spelades hela tiden. Från det klara dammiga ljuset de ljusa sommarkvällar till det mjuka stålgrå höstljuset.

Och snart kom snön.