Fredag

IMG_20130419_090156 IMG_20130419_090247

 

Klockan ringde tidigt. Havregrynsgröt, med insmugglad fyrkornsmix (man får inte ta med sig några jordbruksprodukter in i USA). Träffade Brandi klockan 7 på gymmet, tillbringade en och en halvtimme i hennes sällskap. Såg på CNN medans jag gjorde cardio. Och CBS. Allt om Boston.

Det var redan varmt när jag gick tillbaka hem. Hämtade en kaffe på Café Floré. Sedan dusch, och en andra frukost. Jag gillar frukost. Sedan öppna datorn och börja skriva.

Det är skrivardag.

För mig är skrivandet oändligt okomplicerat. Jag gå upp, jag sätter på datorn och jag skriver. Det är inte svårare än så. Inspiration är väl bra, men hårt arbete är bättre. Att inspireras är bra, att sitta vid sin dator är bättre. Jag tror på regelbundenhet. Jag tror på att trycka ner tangenterna. Förhoppningsvis i rätt ordning.

Sådan är jag.

Magnus föreslår nu att vi ska åka till 9 ave och Judah och ta en massage. Och lunch. Det känns som att skolka – men jag tror det blir så.

 

 

En gift mans dagbok

d59f64028b2e0d8593552655377434d414f4141

Ingen bok har betytt mer för mig när det gäller äktenskap än en ”Gift mans dagbok” av Sven Lindqvist.

Boken är rätt … saknar stora konflikter, så kan vi väl säga. Sven skriver själv att det är inga stora saker som händer under hans första år som gift, att han och hans fru bråkade en gång i Grekland, att han en gång gick på teater med en annan kvinna, men hans fru visste om det, är några av de stora händelserna. Ingen är otrogen. Ingen skiljer sig. Den handlar om att leva tillsammans, om vänskap, lojalitet och trohet. Och blir på så sätt mycket större. Mycket större. Den handlar om vardagen som gift. Om det man ger upp, och det man får – och att i förlängningen vara tillfreds med det.

Det absolut viktigaste för mig är inte vad som händer, det är hur Sven och Ci, som han kallar henne, organiserar sitt liv. Jag vet knappt något bättre ord. Hur de bestämmer att deras liv och äktenskap ska se ut. Det börjar med hur de planerar och möblerar sin lägenhet. Det är en tvåa. De tar varsitt rum. Inreder varsin arbetsplats, i sina respektive rum. Möblerar på ett sådant sätt att hans önskan om det spartanska balanserar mot hennes om möbler med hantverkskvalitet. De gör inte som alla andra, delar sovrum och har ett vardagsrum. De bestämmer att hon ska jobba, som lärare, för att han ska kunna skriva på heltid. Hon försörjer honom. De väntar med barn. De bestämmer sig för att lägga pengar på resor, de vill resa mycket och långt bort. Det finns tillfällen då deras livsstil, som många gånger är fattig i omvärldens ögon, kolliderar med just omvärlden. Som när Ci blir erbjuden en kappa, av sin svärmor, för att den hon, Ci, har är så lappad och lagad.

Om detta, att ha en plan, att bestämma hur man vill ha det, är inget enskilt kapitel. Det är inget som Sven Lindqvist ens verkar fundera över, om det är viktigt eller märkvärdigt. Det är där mellan raderna. Kanske är det självklart för honom, men jag tror han är ganska ensam om det.

Det är naturligtvis Svens historia, han baserar den på sina dagboksanteckningar, inte Cis. Men hon är centrum för hela berättelsen, men man ser henne bara genom Svens ögon. Jag blir bara mer och mer nyfiken på henne. Och utan att hon delat en enda tanke med mig så känner jag igenom mig i henne. Eller i Svens bild av henne. Och många gånger tycker jag att Sven beskriver dynamiken i mitt eget förhållande. Jag ser på hur de skapar varandra, hur de växelvis drar relationen framåt. Vad de väljer bort, vem som blir tongivande. Ser hur hon som en gång funderade på modedesign istället väljer en annan väg, en som liknade Svens. Hon kom också att bli författare, med två Augustpriser i bagaget, och senare professor. Hon är oerhört musikalisk (en av sina Augustpriser har hon fått för en bok om det kinesiska instrumentet Qin), men det är något som tillsammans med Sven kommer i andra hand, han är nämligen helt ointresserad.

Sven beskriver deras relation, deras äktenskap, med en väldig klarsynthet. Han försöker beskriva båda sidorna, även hennes, och fram träder en berättelse om ett vanligt, men väldigt ovanligt, äktenskap.

Och jag tycker det är fascinerande. Hur de lever. Hur de bestämmer sig. Hur de formar sig eget liv. Hur de gör medvetna val hela tiden.

De skiljde sig – Sven och Ci – långt senare. Och det har jag svårt att hantera. För jag vill verkligen att de skulle leva lyckliga tills döden skiljde dem åt. Att det som Sven beskriver var ett framgångsrecept.

Men nu blev det inte så. Men jag tror fortfarande på dem. Att någonstans är de fortfarande tillsammans.

Om Sven Lindqvist och ”En gift mans dagbok” pratar jag i Books&Dreams podcast den här veckan. Jag pratar om en massa annat också. Lyssna gör du här: http://booksdreams.se/podcast/

 

 

Och svaret är?

IMG_20130417_144645

 

Efter några fatala incidenter den senaste tiden, då barn skjutit ihjäl vuxna och andra barn står det på CNN:s förstasidan: Asking a loaded (laddad) question. How we can keep kids from shooting people.

Ja CNN. Sluta ha vapen hemma. Och om det nu inte funkar. Sluta ha vapnet och ammunitionen på samma ställe.

Och det senaste på den fronten, att försöka städja, komma tillrätta med vapenhandeln, Gun violence, med mer ofattande bakgrundskontroll har idag skjutits (!) i sank. Det såg ut, fram till idag, då senaten röstade, att det fanns en överenskommelse om ”background checks”. Vilket betyder att om man går in i en butik för att köpa ett vapen så kollar man köparens bakgrund, om man är psykiskt frisk eller om man är ostraffad. Om man köper ett vapen på till exempel en mässa, då behöver man inte kolla bakgrunden. Då kan vem som helst köpa. Nu fanns det en överenskommelse mellan demokrater och republikaner att man skulle öka bakgrundskollen, till att omfatta alla köp (nästan). Men den överenskommelsen föll i senaten idag.

Jajamensan.

Trots att närmare 100% av befolkningen är för det. Och trots att, jag tror, 90% av NRAs (vapenägarnas intresseorganisation) egna medlemmar vill ha större bakgrundskontroll. NRA menar att bakgrundskontroller skapar register, och de kan användas för att ta ifrån vapenägarna deras vapen i framtiden. Och enligt det andra tillägget till konstitutionen har alla rätt att bära vapen. Det var på den tiden, då det skrevs och las till, typ flintlåsgevär, inte AK 5 eller granatkastare typ. Jag är faktiskt helt bekväm med att folk har flintlåsgevär, men inte automatvapen.

Som någon skrev på FB:

”Background checks would be intrusive says the party sticking a transvaginal ultrasound wand up your ladyparts.”

(Förklaring, i många delstater har republikanerna röstat igenom att du inte får göra abort förrän du sett ditt foster – det innebär ett vaginalt ultraljud…)

Way to go Republicans. Way to go.

 

 

 

Runt omkring

IMG_20130417_143924

Solen skiner, men det blåser kallt.  Fåglarna sjunger. Vi har syrener och de japanska körsbärsträden har redan fällt sina blommor. Men förtvivla inte kära svenskar, i maj går ni alltid om oss vädermässigt. Det har hänt varje år, och det kommer att hända i år igen.

Jag promenerar hem efter att ha tränat. Och ser den här glittra i solen.

IMG_20130417_144034

 

Och det är inte första gången jag ser den här sortens installation i Castro. En gång var det ett gäng action män, dockan, som hängde i en boll så här, en annan gång adresslappar, sådana där man får på flyget. Jag fattar inte varför jag inte tog bilder då, men nu känns det som något återkommande. Jag ska hålla ögonen öppna.

Här kommer veckans erbjudande på 15th and Noe.

IMG_20130417_144002

Chronicle Books

Jag lovade bilder från Chronicle books, det är ett förlag som ger ut rätt roliga böcker. Och de har egna butiker! En ligger i Metronhuset downtown. IMG_20130417_144109

 

Enkelt sätt att föra resedagbok. Man bara sätter in den där halvan av sin biljett med sittplatsen. Jag har gång på gång ångrat att jag inte tagit en bild på varje hotell vi bott på! Det hade varit lite kul att ha.

IMG_20130417_144136

 

Istället för att fota maten, eller Instagramma den, rita av den!

IMG_20130417_144212

De har rad efter rad med coola, söta, snygga anteckningsböcker – men seriöst hur många kan man ha? Jag kör Molskin, svart, blanka sidor, 19×25 – så tråkig är jag. Men pappret är ju så … mjukt. Behagligt.

IMG_20130417_144246

Kul titel och väldigt mycket Chronicle Books.

IMG_20130417_144545

Och den här. Väldigt mycket Chronicle.

Boston – San Francisco

Hela dagen har jag sett den svenska flaggan. Gång på gång. Den vajade i målfållan, strax innan mållinjen. Den blå och gula flaggan har vajat för att blåsa till av den första explosionen. Spänns ut och sjunker ihop av vinddraget.

Gång på gång. Hela dagen.

Ondska. Ren skär ondska smäller en gång. Smäller två gånger.

Och jag känner med dem som förlorat nära. Amerikanarna säger det så bra ”my heart goes out to them”. Omfattar dem.

Den svenska flaggan vajar, som ett löfte om ett annat land. Om mindre oro? Det smäller till igen och igen. Och den sträcks ut och sjunker ihop.

Lilo kommer hem från skolan och berättar lyckligt bubblande, och helt utan sammanhang, det går knappt att förstå vad hon menar. Men efter att hon startat ett par gånger och tagit om  några delar, förstår vi att något underbart har hänt. Hon har varit med om ett frieri. Hennes lärare, Ms. Boe,  hennes pojkvän har med hjälpt av Lilo och hennes klasskompisar, ja, faktiskt varenda unge i fyran och femman, friat till sin flickvän. Och hon sa ja.

Kärlek är fantastiskt. Också denna dag ger den tröst. Och hopp.

”Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken.”

Också idag.

 

En sak till

innan jag går och lägger mig. Jag var i hipster heaven i fredags. Jag har väl aldrig sett så mycket udda skägg, långa skägg, risiga skägg, så mycket tribal tatueringar, yoga mattor, Priusar utanför och cyklar inomhus.

Vet du var?

Här får du en ledtråd.

IMG996

 

Så San Francisco.

 

42

220px-42_film_poster

 

Jag verkligen älskar, älskar gå på bio. Älskar det.

Idag såg vi 42, om Jackie Robertson, som var den första african american att spela i Major League Baseball sedan 1880-talet. 42 var hans tröjnummer i Brooklyn Dodgers, klubben han spelade för under hela sin karriär.  Nummer 42 har sedan pensionerats. Det är de enda nummer som tagits ur ”rotationen”. Varje år, i april tror jag det är, spelar alla med nummer 42 på sina tröjor. För att hedra den som gick först.

Harison Ford var för övrigt fantastisk i rollen som Dodgers president Branch Rickey, han frustar sig igenom hela filmen. Och stundom tänker man inte alls på att det är Han Solo som spelar Rickey. Inte alls. Rickey var den som tog in Robertson, som bröt mot den oskrivna lagen, seperate but equal, som det hette. Det fanns en ”afro-league” och en major league. Rickey var trött på segration. Han skyllde på att han ville tjäna pengar, att han ville att Dodgers skulle få en större publik genom att ta in en svart man. Han sa att pengar varken var svarta eller vita, utan gröna. Men, till syvende och sist, handlade det om att bryt rasbarriären.

Filmen var bra. Jag älskar en bra berättad historia. Det var inget märkvärdigt, det var bara en historia berättad från a till ö. Den hade kunnat berättats på samma sätt för 30 år sedan, men också i morgon – för det var en väl berättad historia.

Sedan gick jag på bokhandeln Chronicle Books, såg fantastiska böcker (delar med mig i morgon). Och såg en livestreaming från Coachella med Nick Cave, tjuvläste vad som hände i Mad Men avsnitt 603 på nätet (och förstörde därmed morgondagens leverans av avsnittet via Netflix…) och oroade mig lite för hur saker och ting ska gå överhuvudtaget.

Sedan gick jag och la mig.

 

 

 

 

 

 

Fotboll hela dagen

 

2013-04-13 12.22.31

Lilo har börjat spela fotboll. Det är det bästa som hänt. På länge. Jag älskar att gå på matcherna. Jag spelade själv fotboll i många, många år.  Och när jag står vid sidan triggas svenskan. Jag kan inte heja på engelska; ”Jobba hela vägen hem”, ”Backa hem”, ”Gå på mål!”, är inget som jag vet hur man säger på engelska. ”Work home”?

Hahahaha.

Lilo stod i målet idag. För första gången. Hon slapp släppa in något mål, hon gjorde ett par räddningar, räddades av ett stolpskott och hade ett par stabila försvarare framför sig. Så det gick bra. Men så nervös hon var. Och jag. Herregud. Hjärtklappning i 20 minuter är inte bra.

Och när jag stod bakom för att föräldracoacha lite så kom jag ihåg, så kastades jag 30 år eller så tillbaka i tiden.  Jag tittade på Lilo och jag hörde min bästis S skrika ”Miiiiiiiin!”. S var målvakt i vårt lag. Hon var bra, hon var med i Smålandslaget. Hon hade talang. Verkligen. Hon var orädd. Och hon styrde spelet från sin position. Om hon skrek ”miiiiiiin!” så stannade man, jagade inte bollen, lät henne ta den. Hon var tydlig. Så idag hörde jag henne skrika igen. Och saknade henne. Hej S!

Två gånger i veckan tränade vi, året om, år ut och år in. Matcher varje helg. Många, många år. Vad bra det var.

Jag ser på tjejerna i Lilos lag, det är fortfarande mest sparka undan som gäller. Men då och då spelar de fotboll. Då och då ser man hur bra de kommer att bli.

2013-04-13 12.22.12

Men fram tills dess är det rätt nervigt. För oss alla.

 

 

Saker. Och att bo.

Jag har tänkt på det, sedan Playstationet gick sönder förra lördagen (med Public Speaking, Martin Scorceses dokumentär om Fran Leibowotz i!!!), att det är den första saken, som vi köpt här, som vi slitit ut.

När man flyttar långt bort, som vi gjorde, och inte har en container som ska fyllas med ens saker, utan bara väskor så blir man nogrann med vad man ska ta med sig. Vad man ska packa ner. Vi packade åtta resväskor och fem lådor (böcker och lego) med oumbärliga prylar. Det var vad vi hade när vi kom över.

Och det är en sak. Att man väljer noga vad man vill ha med sig. Det är en annan sak vad man köper här. Att just ha plockat igenom ett radhus och sett hur mycket saker man har är ett vaccin mot just att köpa saker. Åtta väskor och fem lådor är en befrielse. Man vill inte köpa på sig grejer igen. Man vill inte plocka ihop och ut och i ännu en lägenhet. För till en början, och väldigt länge, flera år faktiskt, så köper man inte något utan att tänka ”Behöver jag verkligen det här? Hur ska jag göra med det när vi flyttar hem?”

Så. Det första som jag köpte, som jag inte behövde, var det här fotot:

 

IMG997

Jag bara älskade den. Färgen. Strukturen. Och den skulle gå att ta med hem. Ramen är 20×20, så det är en bra storlek. Går ner i vilken väska som helst. Playstationet köpte vi strax efter. Det var en present till Max när han slutade 4:an, efter en termin i den amerikanska skolan. Det hade varit en lång och hård termin. Han förtjänade det.

Så hur lång tid tar det innan man börjar köpa prylar utan baktanke, om huruvida de är nödvändiga eller om man ska få med dem hem, eller vad man ska göra med dem när man flyttar hem?

Fyra år.

För efter fyra år köpte jag det här fatet.

IMG998

Det är ett sådant där fat man sätter under ett blockljus. Det är inköpt på IKEA, det kostade inte ens en dollar, var det 69 cent eller 97? Jag vet inte. Men det spelar ingen roll, det är själva handlingen som var speciell.

Jag har varit på IKEA MÅNGA gånger sedan jag flyttade hit. Varje gång jag varit på IKEA har jag hållit detta ljusfat i min hand, men bedömt det som helt onödigt. Egentligen. Men jag gillar blockljus …  Men det är onödigt. Jag har andra ljusstakar som jag tagit med mig hemifrån Sverige. Det räcker med dem.

Tills för ett år sedan. Då köpte jag det.

Jag köpte det.

Och det var ett skifte, på något sätt. Ett steg mot att inte hela tiden tänka på att flytta hem och hur jag ska hantera det. Ett mer varande i nuet. Kanske. Jag vet inte.

Jag vet bara  att fatet är helt onödigt och att jag aldrig använder det.