Filipssonland

image

Mitt sommarland är speciellt. För här intill mitt lilla hus har min bror ett hus, lite längre bort på andra sidan stranden har min syster ett. Min  mamma och pappa har ett 100 meter från mitt, pappas tre bröder var sitt på samma avstånd. Två av bröderna bor här permanent, den andra då och då på sommaren. Två av mina kusiner har ett hus intill de andra husen. En annan kusin har ett hus i ändra änden av mina föräldrars. En annan kusin bor bra ett par kilometer härifrån.

Jag är alltså omgiven av familj, farbröder, fastrar, kusiner och sysslingar på mitt sommarland. Vi har alla hamnat här för att det är våra pappors föräldrahem, de fyra bröderna som vi alla knutna till. Vi är här för att min farfar en gång köpte den här tomten intill strandkanten.

Barnen, sysslingar och kusiner,  rör sig från hus till hus. Från sjö till skog. Från land till stad. Vi vuxna hamnar ofta tillsammans någonstans där de minsta barnen sover. Just nu är det i min brors hus, vi andra har större barn som inte går och lägger sig när de borde. När den ljusa skymningen sänkts sig över sjön, och granskogen speglar sig i vattenytan, sitter jag ofta och tittar över sjön. Jag älskar att se över sjön. Se hur vattnet slår över stora stenen. Det är inte mycket vatten i sjön i år, jag förstår att det inte regnat så mycket under våren. Nu regnar det dock. Man kan se när regnet blåser in, det rör sig som en ridå över sjön.

Just nu är det lite tomt i stugorna häromkring i ”Filipssonland”. Semestrarna har inte riktigt börjat. Men snart börjar sommaren på riktigt. Om det bara kunde sluta regna. Äsch, det blir nog sommar ändå. Med eller utan regn.

 

Lite blått

image

Var hos tandläkaren

jag fick beröm. Det har sannerligen inte hänt förr.

Fyra personer, nej fem, hade läst mina böcker. Jag blev glad. Jag gillar Vetlanda.

Annars regnar det. Jag jobbar. Jonglerar sommarstugelivet som basically innebär hemmafruliv – vilket jag är helt värdelös på. En annan sak som jag är värdelös på; packa.

Note to self: Ett par byxor räcker inte för en regnig sommar. Jag tror jag packade två. Jag hittar inte de andra.

 

Som en docka på botten av en dröm

Jag är i mitt hus på landet. Jag befinner mig mitt i mellan. Ännu har vi inte landat riktigt. Fortfarande är saker i väskor och påsar och jetlagen hänger tung över oss. Som ett lågtryck.

Det regnade hela vägen från Göteborg till Småland. Både Lilo och jag var trötta, vi pratade inte så mycket. Vindrutetorkarna jobbade ideligen. Jag försökte timme efter timme hitta något att lyssna på. Till slut gav jag upp. Och blev sittande i tankar.

Jag har kört den här vägen hundratalsgånger, mellan Göteborg och Småland. Den är välkänd. Allt är välkänt. Att jag bor på andra sidan jorden känns helt ofattbart, att jag inte bor här, alltså. Jag kör samma väg som tidigare och det är som om jag aldrig varit borta. Så är det att vara utvandrare idag – man behöver inte välja. Man kan komma hem. Man kan äta kakan och ha den kvar på sätt och vis. Sverige är fortfarande väldigt påtagligt och verkligt. Jag kom att tänka på ett avsnitt i Utvandrarserien. Kristina tänker att hennes bild av Sverige har blivit som en docka på botten av en brunn. En gång hade hon en vacker docka, som hon tappade i en brunn. Hon fick en ny docka av sin far, men hennes tankar dröjde oavbrutet vid dockan på brunnens botten. Hon kunde inte nå den, men hon visste att den var där. Hon kunde inte se den, så vem visste om det egentligen var kvar där? Som något tappat i en brunn, som man kan ana på botten, en förvrängd bild, en spegling, en aning – en längtans aning – så var hennes bild av det Sverige hon lämnat.

För mig är Sverige påtagligt och närvarande. Och jag tänker, där jag kör mil efter mil i regnet, att jag ändå hållit mig rätt realistisk till mitt hemland. Jag förskönar det inte, men idoliserar det, absolut – men det är bara för att jag förstår att uppskatta vidden av vår socialförsärking. Jag var tidigare hemmablind. Det är inte förrän man måste betala tusentals dollar för sin sjukvård som man förmår att till fullo uppskatta landstinget. Det är inte förrän man inser att man inte kan skaffa barn för att man inte har råd med nanny som man förstår hur viktigt det är med dagis för kvinnor och mäns jämlikhet. Och så vidare.

– Jag älskar San Francisco, säger Lilo, men allt är så mycket bättre i Sverige.

Sommarlandet Sverige. Jag bryr mig inte om regnet. Jag är hemma. Ett tag.

 

Den osminkade sanningen

Photo on 6-25-13 at 12.46 PM #2

Så här ser jetlag, feber, snor och hosta ut.

Hej Sverige! Tack för att solen skiner idag.

Tack SAS

Det gör inget att inte bagaget inte kom fram. Igen. Det gör ingenting. För tidsvinsten, bekvämligheten att flyga SFO – Köpenhamn var ENORM. Det går inte att beskriva hur fantastiskt det var.

Tack SAS. Tack. Bara för detta kommer vi nu att lämna Lufthansas bonuspoängsystem och bli SAS frequent fliers. Bara för detta.

Tack. Tack. Tack.

Upp i luften igen

image

Vi ses i Sverige. Toppen.

Två filmer på två dagar

220px-Monsters_University_poster_3MV5BMTQxODE3NjM1Ml5BMl5BanBnXkFtZTcwMzkzNjc4OA@@._V1_SX214_

 

Fyra av fem. Absolut.

Jag kallade den första ”the latest installment of ’Pixar has no new ideas'”. Men den var riktigt bra. Och det andra var … rolig och rätt grotesk och rätt lång i mitten. Men. Det som gör filmen är just det att de spelar sig själva. Och de håller snusknivån på en rätt okej nivå.

På tal om att Pixar/Disney inte har några nya idéer; snart kommer den här filmen:

images-14

 

 

 

Röjer

image

Och detta är bara ett rum.

Midsommar på andra sidan jorden

IMG_20130501_105355

Jag ser i min nyhetsfeed på Facebook att de flesta svenskar firar midsommar – även här. Själv har jag firat genom att vara alldeles för långt borta.

I dag hände det som man fruktar när man bor långt bort.

I vanliga fall känner jag det inte som att jag är särskilt långt borta. Alls. Jag tror att jag känns längre bort för familj och vänner i Sverige jämfört med vad jag känner. Jag tycker faktiskt själv inte det är någon större skillnad mot när jag bodde i Göteborg och min bästis Stockholm och min familj i Småland. Den enda skillnaden är tidsskillnaden. Att man måste tänka sig för innan man ringer. Planera mer.

Men utöver det – lika nära. Förutom när någon blir sjuk. Då är det långt hem.

Nu har jag bokat om min resa, jag vill komma fort hem, men fort är måndag, eller snarare tisdag. Plötsligt är jag långt, långt borta.

Midsommarnatten är lång. Jag har börjat packa. Jag går från rum till rum, rensar och städar och viker. Lägger saker i högar. Midsommarnatten är lång. Jag väntar på att höra från Sverige.

Jag kommer på tisdag.

Det är långt bort.

Nu önskar jag dig ett försenat Glad Midsommar! Jag hoppas verkligen att du mår bra och att de dina har hälsan. Var rädda om varandra!