Happy, Happy

image

 

Nu när jag skriver nästa bok , om amerikanskt och svenskt föräldraskap, så läser jag en massa böcker om att fostra barn.

Och det håller på att skrämma skiten ur mig.

På riktigt.

JAG HAR GJORT SÅ MYCKET FEL!!!

Jag önskar så att jag kunde börja om. Börja om från början. Herregud, vad mina barn skulle bli lyckliga människor. De skulle vara framgångsrika, de skulle dela med sig, göra skillnad, vara glada, ha gott självförtroende och god självkänsla (vad det nu är för skillnad, jag vet inte), bemöta alla med respekt, vara intresserade, nyfikna och fulla av empati för alla djuren och människor och träden.

Och de skulle vara lyckliga, lyckliga, lyckliga hela tiden.

Det är ju egentligen det enda man vill – om man ska vara riktigt ärlig (om man bortser från friska). Det är väl roligt om de har ett jobb som betalar bra, så de kan unna sig både det ena och det andra, bo fint och så, men egentligen spelar det ingen roll, bara de är lyckliga.

När de är mindre så är det så lätt att åstadkomma, de slår sig, man blåser och tar fram ett plåster, ju äldre de blir ju svårare är det att blåsa. Det är svårt att blåsa på en tonåring.

Särskilt när man inte ens får komma i närheten.

Lyckliga barn.

Det finns många böcker just nu om lycka i USA. Det är ett I-landsproblem, det är jag säker på. Man har allt, men man är ändå inte lycklig. Jaha, då får vi skriva en bok om det också, hur man blir lycklig.

Jag läser ”Raising Happy” och bara titeln gör mig lite orolig. Jag trodde på sätt och vis att barn i grund och botten är lyckliga, de är glada och arga och mest av allt så är det rätt glada.  Det blir arga när något går dem emot, det inte blir precis som de tänkts sig, men det betyder ju inte att de kan få precis som de vill – det skulle inte göra dem lyckliga. Men i grunden så är väl barn lyckliga? Eller har jag helt missuppfattat det?

Det känns lite som om alla dessa böcker om att ha lyckliga hem och lyckliga barn innehåller en massa projekt och saker man måste göra, precis vad man behöver – fler projekt. Inte. Det blir som ytterligare ett måste. Och det gör en ju inte särskilt glad.

Jag har alltid känt mig rätt trygg i min föräldrarroll. Men allt eftersom tiden går (och ju fler böcker jag läser) blir jag allt mer osäker. Jag kunde ha varit bättre förälder. Det är enkelt och säga att man gör och gjort så gått man kan och kunde, men, sanningen och säga, jag kunde ha funderat mer på vad och hur jag gjort saker. Varför jag sagt nej och varför vissa saker sluppit förbi. Jag kunde ha varit bättre.

Det är aldrig försent, sa någon vis, men i det här fallet – jo, faktiskt, det är försent. Jag har en 16-åring. Om tre år bor han inte längre med oss. Jag är rädd för att det faktiskt är försent.

Han får klara av det där med lycka på egen hand…

PS. jag tror jag ska sammanfatta vad som gör barn lyckliga, eller vad som ökar lycka, och ser till att de lär sig att bli lyckliga i längden – vilka hemmaprojekt du måste ta till, så att du slipper läsa böckerna och få fostringsångest du också.  Stay tuned.

Lemonade stand

image

 

Vi sålde lotter idag. För skolan. För fem dollar fick man en lott, en lemonad och en kaka. Perfekt. Det är inte så dumt att betala skatt. Egentligen. Californien röstade faktiskt ja till att höja skatten för att kunna förbättra skolan, det är bra, det är hoppfullt.

Annars pratar vi väldigt, väldigt mycket om skolan just nu. Lilo går sista året i Elementary, nästa år är det dags för en ny skola. Och nu går vi guidade turer på alla skolor vi är intresserade av. Sedan ansöker man. Och det lottas. Alla pratar om skolor. Hela tiden. De offentliga skolorna, de som kallas public school har ett lotteri, de andra, de privata tar in på ansökningar och intervjuer. Det är tidigt som man måste vara unik och speciell för att platsa. Väldigt tidigt.

Set mindset och grow mindset – är också något det har pratats om ett tag. Att se på sina barn och deras lärande som att det är utvecklingsbart. Inte att man är född med viss begåvning och det är det man måste jobba med, det finns en gräns, något förutbestämt. Helt enkelt att uppmuntra sina barn att prova och misslyckas och att säga att hjärnan är en muskel. Vissa saker har man enklare för och andra är svårare, i slutänden kommer man att kunna om man bara övar.

Det låter bra. Att kunna om man bara övar. Men man om jag inte tycker om att öva och hatar att inte vara duktig och därför lägger av med saker om jag inte kan … ja.

Men!

Well.

Det är sådant jag läser just nu, i en massa böcker om barn och uppfostran och lycklig barndom inför nästa bok. Jag berättar mer i morgon. Nu sängen.

 

 

Fredagkväll

Inget planerat i helgen, som ett blankt papper. Skönt. Jag ska skriva klart en krönika, se Woody Allens Blue Jasmin. Och fundera på andra saker. Jag tror jag ska söka ett jobb också.

Men utöver det. Inget.

Nu går jag och lägger mig. Hon är 8.19. Nu går jag och lägger mig.

 

 

Torsdag!

photo-1

 

Skratt sänker blodtrycket, ökar blodflödet, tränar mag, ben och ryggmuskler. Och ansiktet förstås. Reducerar stress, ökar antalet celler som har ihjäl tumörer, minskar risken för lungåkommor och förkylningar. Och ökar kom ihåg och inlärningsfunktionen. Ökar kreativiteten.

Men det visste ni väl redan?

45 minuter i varje riktning

image

 

Varje dag. Och jag ser nya saker. Och har ont under fötterna.

Dessa handdukar

20130923_221213 20130923_215509

 

Två handdukar ser jag. Hur många ser du? Och hur stor är chansen att de hängs upp?

NOLL.

Noll.

 

Söndag

imageimage

 

På andra sidan bron. Brunch med vänner. Solfaktor 55. Solen är varm men blåsten kall. Hann inte hälften av vad jag planerade den här helgen, men det jag hann var bättre än bra. Och det är ju bra.

 

 

Fredag!

image

 

Det blev fredag. Igen. Vad fort veckorna går. En stor utandning, ner med axlarna, och äntligen fick jag en hel del skrivet. En krönika för Må Bra och nu har första kapitlet på nya boken form. Kan blir klart redan i helgen. Yay.

Jag trivs som fisken i vatten.

Annars är det middagar med vänner och födelsedagskalas i helgen. Nu ska jag fredagsmysa med sista avsnittet av Sorkins ”The Newsroom”, nej det fortfarande inte bra. Men det är Sorkin. Och min kompis M lovar att det blir bättre i nästa säsong. Man får aldrig ge upp.

Glad helg allesammans!

Obama care, ny vinkel – bered dig på att himla med ögonen

Så i Sverige betalar vi ju skatt. Alla som tjänar pengar betalar skatt. Unga och gamla. En viss del av de pengarna går till sjukvård. Alla betalar till sjukvården. Det innebär att de som inte behöver så mycket sjukvård, de unga, är med och betalar de äldres, de som behöver mer sjukvård. Det är inte så komplicerat.

Här är det ju inte så. Här har det länge varit så att alla betalar sin egen sjukvård. Skulle man kunna förenkla det. Sanningen är den att de unga inget betalar för det har inte råd med försäkring. Det är väldigt många av de något äldre, de i min ålder,  som inte heller har råd med försäkring och det blir väldigt dyrt för hela systemet.

Så nu, den första oktober, blir det lag på alla ska ha en sjukförsäkring. Man har räknat ut att det kommer att bli billigare för alla. Men det finns många som är emot det. Många republikaner som menar att det är emot grundlagen att tvinga någon att ha försäkring (nej, sa högsta domstolen – det är faktiskt lagligt att tvinga alla amerikaner att ha försäkring) och att man inte längre kommer att ha full kontroll över sin sjukvård. Det finns mycket man kan säga om det (alla privata försäkringsbolag är med i reformen, så valfrihet finns det fortfarande mycket av), och mycket har sagts. Och sägs. Här dagens axplock.

Så dumt.

För första gången någonsin kommer unga att ha råd att  ha en försäkring, som gör att de kan få sjukvård, få preventivmedel, och det skulle vara dåligt? Varför igen? Nej, de får välja läkare. Och försäkring. De får gratis hälsoundersökning en gång om året. Vad är dåligt? Igen? Säg igen? Att det är ”affordable”? Att de kommer att ha råd?

Så dumt.

Ps. Om du inte hittar videon i texten, så betyder det att jag inte lyckats med det tekniska. Då klickar du här:

http://www.youtube.com/watch?v=R7cRsfW0Jv8

Ängsligt

Det är sent. Jag hann inte skriva mellan 8.30 och 9.30. Idag heller.

Jag tänker att man försöker sitt bästa. Att vara leva ett bra liv. Vilket påminner mig om ”Myten om Wu Tao-tzu”. Som jag pratade om för ett par veckor sedan. Jag har läst ut den nu.

Den var inte alls så svår som jag inbillat mig alla dessa år.

Och när jag sitter här och lyssnar på de hemlösa som drar sina kundvagnar utanför, som letar igenom mina sopor, så är ju frågan helt rimlig: ”Vad är jag för en människa som inte släpper in dem i mitt hus?”.

Om det handlar ”Myten om Wu Tao-tzu” . Om att vara människa, om att titta bort. Inte se. Att promenera 18:e gatan och väja för människor som drar kundvagnar med allt de äger.

Jag har ingen lösning.

Jag har tänkt fortsatt mycket på döden idag. Det satte igång en massa i mig, gårdagens besked. En klasskamrat gick bort för något år sedan, en tidigare kollega innan sommaren. Att leva fullt ut, det är ju det närheten till döden föder, en förståelse för att man måste leva fullt ut. Man glömmer det så lätt. Jag tänker mycket på det nu. Mycket.

Det är lätt att ens framlevande av dagarna blir lite ängsligt. Lite återhållsamt.

Jag har en stark kropp, fram och tillbaka 45 minuter i varje riktning, man blir svettig, men stark. Jag kommer ihåg att jag lärde mig att det enda sättet att få mer blod till huvudet, om man inte står på huvudet, är att gå på fötterna. Det är bra för kreativiteten.

Och livet som bultar i bröstet.