Happy, Happy

image

 

Nu när jag skriver nästa bok , om amerikanskt och svenskt föräldraskap, så läser jag en massa böcker om att fostra barn.

Och det håller på att skrämma skiten ur mig.

På riktigt.

JAG HAR GJORT SÅ MYCKET FEL!!!

Jag önskar så att jag kunde börja om. Börja om från början. Herregud, vad mina barn skulle bli lyckliga människor. De skulle vara framgångsrika, de skulle dela med sig, göra skillnad, vara glada, ha gott självförtroende och god självkänsla (vad det nu är för skillnad, jag vet inte), bemöta alla med respekt, vara intresserade, nyfikna och fulla av empati för alla djuren och människor och träden.

Och de skulle vara lyckliga, lyckliga, lyckliga hela tiden.

Det är ju egentligen det enda man vill – om man ska vara riktigt ärlig (om man bortser från friska). Det är väl roligt om de har ett jobb som betalar bra, så de kan unna sig både det ena och det andra, bo fint och så, men egentligen spelar det ingen roll, bara de är lyckliga.

När de är mindre så är det så lätt att åstadkomma, de slår sig, man blåser och tar fram ett plåster, ju äldre de blir ju svårare är det att blåsa. Det är svårt att blåsa på en tonåring.

Särskilt när man inte ens får komma i närheten.

Lyckliga barn.

Det finns många böcker just nu om lycka i USA. Det är ett I-landsproblem, det är jag säker på. Man har allt, men man är ändå inte lycklig. Jaha, då får vi skriva en bok om det också, hur man blir lycklig.

Jag läser ”Raising Happy” och bara titeln gör mig lite orolig. Jag trodde på sätt och vis att barn i grund och botten är lyckliga, de är glada och arga och mest av allt så är det rätt glada.  Det blir arga när något går dem emot, det inte blir precis som de tänkts sig, men det betyder ju inte att de kan få precis som de vill – det skulle inte göra dem lyckliga. Men i grunden så är väl barn lyckliga? Eller har jag helt missuppfattat det?

Det känns lite som om alla dessa böcker om att ha lyckliga hem och lyckliga barn innehåller en massa projekt och saker man måste göra, precis vad man behöver – fler projekt. Inte. Det blir som ytterligare ett måste. Och det gör en ju inte särskilt glad.

Jag har alltid känt mig rätt trygg i min föräldrarroll. Men allt eftersom tiden går (och ju fler böcker jag läser) blir jag allt mer osäker. Jag kunde ha varit bättre förälder. Det är enkelt och säga att man gör och gjort så gått man kan och kunde, men, sanningen och säga, jag kunde ha funderat mer på vad och hur jag gjort saker. Varför jag sagt nej och varför vissa saker sluppit förbi. Jag kunde ha varit bättre.

Det är aldrig försent, sa någon vis, men i det här fallet – jo, faktiskt, det är försent. Jag har en 16-åring. Om tre år bor han inte längre med oss. Jag är rädd för att det faktiskt är försent.

Han får klara av det där med lycka på egen hand…

PS. jag tror jag ska sammanfatta vad som gör barn lyckliga, eller vad som ökar lycka, och ser till att de lär sig att bli lyckliga i längden – vilka hemmaprojekt du måste ta till, så att du slipper läsa böckerna och få fostringsångest du också.  Stay tuned.

Kommentera