I kroppen min

Nu vaknar sakta Sverige och svenskarna, och snart ser ni att Kristian Gidlund är död. Han skrev om sin cancer i sin uppmärksammade blogg ”I kroppen min” som snart blev bok och i somras sommarpratade han.

Att dö är en administrativ syssla, skrev han vid ett tillfälle.

Min syster rekommenderade bloggen, jag var där en gång, jag läste några kapitel ur boken – men inte mer.  Det kändes som om jag inte hade rätt att dela detta med honom. För att vi inte kände varandra. Att det var för privat. Som om inte mina motiv var de rätta. Jag kände mig sensationslysten. Sommarpratet var annorlunda. Jag vet inte varför.

Men han skrev fantastiskt. Helt fantastiskt.

När jag gick hem längs 17e gatan idag funderade jag på livet, hur vi har det. Och hur vi har det är ju så nära förknippat med döden, detta enda liv. Min kollega berättade att hon suttit i sitt universitets bibliotek och pluggat till slutproven, det var helt tyst, plötsligt hade någon brutit tystnaden och skrikit ”Yolo!”

Yolo – you only live once

Du lever bara en gång.

Så jag gick längs 17e gatan och funderade och gratulerade mig till valen som jag och min man gjort. Jag kände mig nöjd. Förutom att jag har väldigt lite skrivtid just nu. Så. Från och med nu ska jag skriva mellan 8.30 och 9.30 varje kväll. Det är bättre än inget. Det är en början.

Små saker. Hålla kursen. Göra det som är viktigt. Inte förväxla det som är viktigt för mig, med det som är viktigt för andra. Fokus.

Det är väl ett sätt att visa respekt mot dem som inte fick lika lång tid på sig.

My heart goes out to Kristian’s family.

 

17th street

image

 

Så nu idag gick jag för första gången till jobbet. Det tar 45 minuter hemifrån. Jag går för att jag inte längre vågar åka buss. Eller vågar och vågar. Jag vågar men det är för obehagligt. Eller kanske inte obehagligt, mer … frustrerande och lite obehagligt. Jag har nu åkt 22ans buss i nästa precis ett år. Åtminstone tre dagar i veckan. Jag har flera gånger från utrymma bussen, för att någon fått ett spel. En gång dristade jag mig till att säga till några tonåringar, det skulle jag inte ha gjort, de försökte komma åt mig. Först genom att försöka ta sig bort till mig, nu är ju alltid 22 så proppfull att det knappt går att röra sig på stället, så att röra sig framåt eller ta sig fram till mig var inte att tänka på, då gick tonåringarna av och försökte komma åt mig genom fönstret. Det var faktiskt obehagligt. Mina kollegor var arga på mig när jag berättade ”Hur kunde du göra något så dumt”, ”Hur tänkte du? Förstår du inte att det är farligt?” Sedan var det han som kissade på sig. Och senast i fredag, proppfull buss, en rullstol, en barnvagn, tre rullatorer och längst bak, en kille som rökte hasch. Lite där kände jag att jag inte orkade mer. Jag har under perioder tänkt att det är bra för mig att åka buss, att det är bra för att inte tappa verklighetsuppfattning. It’s humbling – man blir ödmjuk, man förstår att uppskatta hur bra man har det. Allt det har jag tänkt. Men. Nu går det inte mer. Jag har på den sista tiden suttit lite med hjärtat i halsgropen. Lite räddhågat har jag tittat mig omkring, om någon har höjt rösten har pulsen gått upp.

Nu ska jag promenera till jobbet. Skaffa cykel. Så idag har jag gått länge längs 17e gatan, genom Mission.

 

image

 

 

Nyheterna domineras av det fruktansvärda som hänt i Washington. Obamas presidentskap har verkligen kantats av vansinnesdåd. Det är fruktansvärt.   Fruktansvärt. Hur många fler ska behöva sätta till livet innan man gör något? Hur många? Hur många vill politikerna har på sitt samvete? För det är faktiskt det, det handlar om. Majoriteten, även de som är medlemmar i NRA (Nation Rifle Association) är för hårdare vapenkontroll, det är bara politikerna som är rädda för vapenlobbyn som inte vågar rösta rätt.

I morgon promenerar jag igen. Genom Mission, in i soliga Potrero.

Var rädd om dig du också.

The balls to stay home?

image

 

Dagens distraktion. Jag funderar stillsamt på hur mycket mer som skulle bli gjort, konstnärligt då, om man bara kunde strunta i tvätten. Men det är ju så svårt. Jag springer upp och ner och byter maskin och hänger. Har lyckats att undvika att vika tvätt. Så här långt.

Jag läser inlägg om mäns testiklar och sambandet med att ta hand om sina barn. Att storleken på sagda kulor är avgörande för att hur mycket de vill ta hand om sina barn. Ett tag trodde jag att det var så att testiklarna krympte om man som man tog hand om sina barn. Så illa var det då inte. Det var ju tur. Sedan tänker jag det att man som man säkert kan sätta sig över testikelstorleken. Och inte låta storleken komma i vägen för relationen med barnen och sin frus välbefinnande och önskningar. På samma sätt som man, som man kan hantera att man inte har det så lätt med ”multi tasking”, alltså saknar simultankapacitet, genom att skaffa en almanacka, kan man ju välja att vara hemma ändå. Hålla tillbaka lusten att göra många barn, men inte vilja ta hand om dem. Helt enkelt trotsa sina testiklar. Jag menar på samma sätt som jag uppenbarligen (enligt biologisterna) går emot allt vad mina hormoner säger varenda dag; jag föredrar att jobba än att vara hemma på heltid med barnen. Missförstå mig inte, jag gillar mina barn, men jag har väldigt roligt på jobbet – vilket gör mig till en bättre mamma.

Big balls to stay home? You have the balls to stay home?

http://www.bbc.co.uk/news/health-24016988

 

 

 

 

 

Så det blir inte alltid som man tänkt sig

image

I och för sig blir det väl sällan det. Det betyder ju inte att det inte blir bra, bara inte som man tänkt sig. Jag skulle ju skriva om en massa annat. Men nu hamnade jag här.  I soma. Ett kontor. Typiskt SF kontor med cykelställ inomhus. Det är ett silicon vikings event. Start ups ska pitcha sina idéer till investerare. En kompis var på besök,  han var på en vernissage (killen som ställde ut är miljonär.  En gång målade han en vägg på Facebook. De hade ingen cash, så de erbjöd honom aktier. Han sa javisst. Och det var ju bra) och menade att han aldrig hört ordet start up så många gånger. Här i Silicon Valley finns en tredjedel av världens riskkapital. När Facebook aktieintroducerades fick 1000 personer 5 miljoner dollar var. En och samma dag fick Bay Area alltså 1000 nya miljonärer. Huspriserna gick upp ordentligt samma dag.
Nu börjar det.
Vi hörs imorgon. 

Insomnia

Man ligger där och är hur vaken som helst. Man vänder sig och vänder sig igen. Man är så vaken. Och man tänker på allt. Och inget. Och man vet att man kommer att vara skittrött i morgon. Att redan nu lägger man grunden till en enorm uppförsbacke. Man tänker inte på något vettigt. Bara en massa.

Som man inte kommer ihåg när morgonen verkligen gryr.

Hjärnan sov. Var nedsläckt. Men kroppen vaken. Usch. Vad jag är trött.

Godnatt. Godmorgon. Vi hörs igen i morgon. Då ska jag berätta om Hunger Challange. Och varför jag nu har slutat åka buss. Och bär ryggsäck. Nu ska jag sova.

Food Bank

image

image

En av fyra San Francisco-bor går hungrig. I söndags packade vi mat till 3000 familjer. Två timmar. Ett pund ris, ett pund pasta.

State of the union

 

image

 

 

 

Varje år ger presidenten ett ”state of the union” – tal. Det är lagstadgat  i konstitutionen, den amerikanska grundlagen. Han går ”up to the hill”, där båda husen, både senaten och representanthuset är samlat. Så talar han. Om läget i nationen. En gång om året. Han pratar om hur det är, vad regeringen åstadkommit och han pratar om vad han har för planer.

Samma sak gör även det här paret, kvinnan har skrivit till Dr.Phil, och ja, well. Vad han svarar är en sak, vad hon vill ha råd om en annan. Men. En sak gör de rätt, de kallar det State of the Union, en gång om året så gör de en check in, de kolla hur de har det och gör lite planer.

Det är smart.

I början gjorde man ju det hela tiden. Pratade om hur man hade det (fantastiskt mest hela tiden) och vad man hade för planer och drömmar och allt man skulle göra. Allt. Och inget var omöjligt. Och man pratade. Och pratade.

Numera. Inte så mycket.

Nu pratar man ju mest om barnen. Vad de har gjort, vad de vill och önskar och kommer att göra. Väldigt, väldigt sällan pratar vi om oss.

Det är dags att prata om oss. Ingen. Gärna som förr. Om inte det går så är det ok. På nytt går också bra.

För:

wpid-IMG_20130907_215919.jpg

 

 

 

 

 

Dolores Park

image

 

Dolores Park är allas vardagsrum en så här varm dag. Vi hämtar en kyckling på Morning Due och hittar en plats i skuggan. Sorl. Musik. Weed. Bredvid oss spelar ett gäng monopol. Bakom oss har ett gäng spänt upp en lina för att gå balansgång. Hundar, ungar och solsken. Housemusik och rockringar.

Sedan gick vi hem och byggde lite fler IKEA garderober.

 

Stockholm

image

 

Idag har jag skrivit. Och tänkt på Sverige. Jag har beskrivit den svenska föräldraledigheten och skolsystemet – och jag känner sådan stolthet! Jag minns när jag berättade för T om den svenska modellen och hon frågade ”Tell me again why you moved?”

Ja. Äventyr. Det var därför jag flyttade.

Vi är annorlunda, 2000-talets svenska emigranter. Numera handlar det om äventyr. Inget annat än det. Ingen svält eller så som driver oss ur landet. Inge ofrihet eller fattigdom.

Jag har tänkt på Stockholm en hel del sedan jag kom tillbaka hit i Augusti. Nåja, jag började tänka på Stockholm långt tidigare, kanske var det när jag läste om Doktor Glas eller Den allvarsamma leken (två av världens bästa böcker) i somras som minnet triggades. Citatet ovan är från Den allvarsamma leken, för övrigt. Men Söderberg är ju, som alla vet, fantastisk på att skildra Stockholm. Han får mig att minnas, hur det var att bo där. Jag bodde i Stockholm i 10 år, innan jag hamnade i Göteborg. jag längtar tillbaka. Jag längtar hem till Stockholm.

Till Birkastan. Birkagatan. Rörstrandsgatan.

Markel, som är citerad i fotot, var fatalist. Han menade att man inte väljer. Att man får dem, man har dem och det händer att man mister dem, men man väljer inte. Det är en intressant tanke, att man inte väljer. Och jag vet inte om jag håller med. Jag brukar lägga till, när jag citerar Markel, att man i varje fall väljer sina vänner.

Men en sak är säkert, jag valde inte att bli svensk, det hände mig, och fasen vilken tur jag hade. För att jämställdheten står högt på agendan, att den är lagstiftad. För allmän sjukvård. Förskola. Fri utbildning. För allt det.