Rött och blått

image

 

 

Rött te och blå tankar. Det är kväll. Jag har nästan lust att skriva ”bara fortsätt, här är ingenting att se …” för just så känns det. Ingenting att se. Bara en tisdag. Ingenting har hänt. Jag gick upp. Gick till jobbet. Gick hem. Åt kyckling. Skrev.

Teet luktar glögg och jul. Max har sett ”Låt den rätte komma in” i skolan, och det påminner mig om hur  vinterkall den var. Jag kommer ihåg barn utan vantar. Vit andedräkt hängande i gatljuset.

Det påminde mig om hemma. Jag längtar hem lite.

 

Min helg i bilder

image

image

image

 

image

image

image

 

Det är skönt att vara tillbaka på jobbet. Helgen var hektisk. Födelsedag, bio, 80ties party, damlandskamp i fotboll. Jag tror jag lyckades skriva en timme också. Och gå till gymmet en halv. Och försökte sy en kjol. Det gick inte.

Måndag är bra. Måndag är det nya lördag. Jag gillar.

 

World Series

image

image

 

Ja, ena dagen är jag alldeles svensk och nästa alldeles amerikansk. Jag har nu sett min första baseballmatch när INTE San Francisco Giants spelar. Det är dags för slutspel, World Serie som det heter här. Giants kvalificerade sig inte. De började bra, men sedan ”föll pitchningen isär”, har jag fått veta. Till slutspel kom Red Sox (Boston) och Cardinals (St Loius). En bra match. Spännande. Och Magnus har rätt, det är lite som schack, varje pitch, kast, betyder något. Kan ändra allt.

En observation; nästan alla spelade har något slags skägg. Och det är inte snygga skägg.  Buskiga och spretiga. Uteliggarskägg.

 

 

 

 

Middle School Night

image

 

Mellan Kindergarten (som nollan) och femman går man i Elementary School. Sedan är det dags för Middle School, som också kallas Junior High. Så ikväll var vi på information om vilka skolor det finns att välja på.

Det känns obegripligt att vi bara har det här året kvar på Grattan Elementary, skolan som gav oss sammanhang och vänner. Som gjorde oss bosatta. Som byggde vårt nätverk. Det slår mig att nästa år är vi inte här, och jag undrar försiktigt om mitt nätverk kommer att klara det. Väven som jag vävt omkring mig, kommer den att hålla för att barnen inte längre går i samma skolor? När barnens vänskap ebbar ut, kommer vi då ha tid att vara vänner? Jag ser mig omkring. M och J och T. E som jag önskar att jag lärt känna mer. L och J. M och J. Vem tar jag med mig in i nästa fas, vem följer med?

Jag har inte tänkt på det så tidigare. Ibland känns det som om jag håller på att släppa taget om livet här. Kanske var det värmen hemma som gjorde det. Kanske är det Obamacare. Med all säkerhet föräldraförsäkringen.

Ha.

Slipping through my fingers.

 

 

Precis så är det

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinekielos/article17689784.ab

”Jag inser att Andres Lokkos bok inte alls handlar om Storbritannien.

Hans vänner frågar honom vad han saknar med Sverige och tänker sig att han ska svara saltlakrits. Själv vill han säga ”ingenting”.

Det sanna svaret är ”socialdemok­ratins bieffekter och det svenska bankväsendet”.

Andres Lokkos bok handlar om ­Sverige.”

 

Så är det. Man flyttar. Man blir socialdemokrat. Man kommer att uppskatta fri sjukvård och tandvård. Gratis utbildning. Föräldraförsäkringen. Sjukpenning. Det enda jag har emot Sverige är att jag många gånger tycker att svenskarna är gnälliga. Att ni inte förstår hur bra ni har det.

Så var det sagt.

 

 

Metric San Jose

image

Vi hann bara sätta oss ner. Inte ens stoppa i öronpropparna. Så var det igång. Precis på annonserat klockslag. Oaw. Ska de inte knarka klart först? Som förr när man väntade timme ut och timme in på att bandet skulle gå på scen. Man väntade tills man var helt trött i fötterna. Men tydligen inte numera.  Nu går de på i tid och kör dessutom sina hittar mitt i setet! Allt var inte bättre förr. Uppenbarligen.

Vibeke Olsson

image

 

Bredvid käre Vilhelm (Moberg) så är Vibeke Olsson min absoluta favoritförfattare. Hennes serie från romarriket, om Callistrate, Sabina, Callixtus och Onesimus är briljanta. Jag läser dem om och om igen. Boken Molnfri Bombnatt är precis lika bra. Också den läser jag om och om igen.

Det är något med hennes språk, det repetetiva, det nästan meditativa som fångar mig. Hennes skarpa öga, för människans villkor. Att vara människa.

För några år sedan började hon serien om Bricken. Brickens föräldrar  måste ge sig av från sitt jordbruk och söka jobb på ett av sågverken längs Norrlandskusten. Böckerna handlar om svält. Om industrialismen. Om arbetarklassens strävan. Om fattigdomen, utsattheten, kampen runt sekelskiftet. Och mitt i det – att vara människa, med allt vad det innebär. Om yrkesstolthet. Om drömmar.

Det är en roman om arbetarklassrörelsen i Sverige.

Jag läste om tredje boken Sågspån och Eld i förra veckan, och tänkte att jag borde kolla om Vibeke gett ut något nytt på sistone (det var ju ändå ett år sedan,  eller så) – OCH DET HADE HON!!! Fjärde boken hade precis landat i bokhandeln och min kollegas syster var på väg till San Francisco. Idag fick jag boken. Och herregud vad den är bra.

Jag har hoppläst hela dagen. Jag har läst lite här och där, början och mitten och slutet. Jag hoppläser för att jag kan inte vänta, jag har inte tålamod att läsa sida för sida för att få veta hur det går. Jag har hoppläst hela dagen. Nu tar jag sida för sida och njuter av språk och rytm.

Jag tycker egentligen inte att den här serien, om Bricken och sågverksindustrin och industrialismen, är hennes bästa. Den är väl repetetiv och rör sig inte framåt på det sätt som jag känner igen från romarriketserien. Inte heller från hennes andra romaner. Men. Det är Vibeke. Och jag njuter.

Det är en sådan glädje att läsa en berättare.

Bricken har fött sex barn och gravid med sin sjunde. Hennes två stora barn har börjat jobba när det var 10 år. Familjen behöver deras inkomst.

Det slår mig att barnen är lika gamla som Lilo. Insikten kramade mitt inre.

Stoltheten över arbete genomsyrar böckerna. Stoltheten över sin klass och sitt yrke. Man blir människa genom arbete säger Brickens pappa. Och det finns något väldigt sant i det. Genom att arbeta, göra saker, definierar vi oss. Vi mår bra av det. Vi mår bra av att höra till och göra rätt för oss. Ha ett sammanhang. Det är därför jag tror arbetslöshet är en sådan fara, både för unga och gamla och oss mitt i mellan. Vi behöver arbete. Vi behöver arbeta.

 

Lysande dag

image

 

Jag  fick äntligen!!! mitt synposis på plats. Skönt. Så jädra skönt. NU ska här skrivas.

image

På kvällen gick jag på föresläsning – Creating Innovators. Vad kan vi göra för att våra barn ska utveckla den kreativa sidan, och faktiskt, i förlängningen, vara förberedda för den arbetsmarknad de kommer att agera på. Det låter kanske … elitistiskt, men det var långt ifrån den föreläsningen. Det var en föreläsning som handlade om att tester och betyg gör ingen nytta. Om att jobba i team. Om att ha roligt. Om att våga misslyckas. Om det är framtiden, då tror jag båda mina barn är väl förberedda.

Så efter föreläsningen jag var på förra veckan, på Stanford, så bestämde jag mig för att Max inte får göra mer än två timmar läxor per dag (han har vanligtvis minst 3) och efter den här ser jag Lilos Harry Potter – fixering som något bra. Hon ska dessutom få sluta spela piano.

Det är aldrig försent att lära sig saker.

Ett enda råd till föräldrarna från författaren Tony Wagner: Låt barnen leka. Mycket. Hela tiden.

Tre viktiga ord: Play, Passion (interest) and Purpose.

Vet inte vad det sista stod för – men what the heck, det lät bra.

Vi ses i morgon.