Happy Turkey Day

I Tahoe, kallt men ingen snö. Jag säger det igen: det är trevligt med en högtid som bara handlar om att umgås och äta gott. Inga presenter. Inga presenter.

Vad är du tacksam över? Många saker hoppas jag.

Jag är tacksam för familj och vänner på båda sidorna atlanten. Jag är en lyckligt lottad människa.

 

Kvällen före Thanksgiving

image

image

 

Varenda reklamavbrott är fullt av Black Friday sale. Det är fredagen efter thanksgiving. Som vår mellandagsrea. På något sätt känns det lite mer … sympatiskt, det är i varje fall rea innan jul, och inte efter jul. Jag kommer ihåg när jag förklarade konceptet mellandagsrea för en god vän och han tittade alldeles förfärat på mig:

-But, that’s… that’s awful. You can buy the gifts for half the price next day. But, but, but, that’s … just so cynical.

Yepp. Jag vet.

Black Friday sale har doorbusters, det är lockpriser, till exempel en playstation 4 för 100 spänn. Det finns bara ett par stycken av de där alldeles märkvärdiga extrapriserna, vilket innebär att människor köar utanför, på natten, för att vara först in. För ett par år sedan blev en Walmart anställd nedtrampad och dödad när han eller hon öppnade dörren på morgonen.

Jag har packat för kallare väder i bergen. Nu sitter jag uppe för att göra en intervju om småbarnsåren. Hur man håller kärleken levande.

Nio timmars tidsskillnad är alldeles för mycket.

 

 

 

Thanksgiving

image

 

Börjar nästan nu. Jag köper ingredienser till pepparkakor, ska ta med mig deg till familjen vi ska fira med. Lilo kommer hem från skolan med ryggsäcken full av tacksägelselappar – hmm, man kanske inte kallar det för det. I klassen har de i varje fall fått skriva en lapp till varje klasskompis, med något som de är tacksamma för.

Lilo får många lappar om att hon är uppskattad för sin humor och sin lättsamhet. Och det är sant. Hon är alltid glad och rolig och positiv. Det är något att vara tacksam för.

Jag gillar Thanksgiving. Inte kalkonen, men just att ha en högtid där man inte delar ut presenter, utan bara är tacksam.

Så idag började Thanksgivinglovet. Imorgon är det bara halvdag på jobbet. Sedan ska vi packa varma kläder, vi far till Tahoe, upp i bergen för att fira med vänner.

Dags att börja fundera på vad du är tacksam för. Jag börjar nu.

Jag är tacksam för… barnen, Magnus, jobbet, att höften är bättre, att jag är frisk … Har en sjukförsäkring. Min familj. Att de är friska och inte jättearga för att vi inte reser hem i jul. För …

Jag är tacksam för att jag har så mycket att vara tacksam för.

Nu måste jag läsa min bok.

wpid-IMG_20130607_175635.jpg

 

I morgon ska jag göra två intervjuer, och jag kommer inte riktigt ihåg vad jag skrivit. Det är sant! Måste fräscha upp minnet.

 

Julklappar

Något är fel när man inte längre kan få sina barn att tindra med ögonen när de öppnar sina julklappar. Och det är alldeles mitt eget fel.

För att det finns inget som heter rimligt längre. Man kan inte längre överraska dem. Man kan inte längre göra dem tacksamma för att man har skämt bort dem så till den milda grad. Vad skulle jag behöva ta i med för att barnens ögon skulle glittra? Egna Ipads? Förhoppningsvis skulle även de påpeka det absurda i det. Egen dator? Men vi har ju redan massor av sådana. Det är visserligen våra arbetsdatorer, äldre, men de funkar. Så varför skulle vi köpa nya? En bil? Haha.

Vad är poängen att köpa julklappar till den som har allt man rimligtvis kan behöva?

Jag tycker om jul. Jag gillar julbord. Julbön i kyrkan. Jag gillar att träffa familjen. Hänga med familjen. Jag tycker om julgodis. Och julmust. Och granar och juleljus. Sångerna. Jag vill gärna ha en bok. Inte mer. Det räcker så.

Jag är bara så trött på att hitta på presenter som inte är onödiga. För det nödvändiga har vi. Allihopa i den här familjen.

Barnen vill inte ha en julklappsfrijul. Och jag vill ju inte ta den glädjen i från dem, förväntan. Men jag önskar att jag lagt upp min uppfostran annorlunda, så att lite betydde mer.

Med det kanske det gör. Det kanske bara är jag som överdriver. Som jämför med andra? Det kanske bara är i mitt huvud.

Men när man tänker på, jag är ledsen, men jag måste säga det … när man tänker på hur andra har så är det ju helt orimligt. Helt orimligt.

Helt orimligt.

 

 

 

Så blev det Söndagkväll

i ett huj gick den helgen. Från att smita från jobbet till en rosa dräkt.

Först Hunger Games. Jag tog ledigt på fredagseftermiddagen och åkte ner till stan. Plockade upp en sushi och såg Catching Fire. Jag tror jag är lite kär i Peeta.

the-hunger-games-catching-fire-comic-con-trailer

Sedan Hockney at de Young och cocktails med vänner.

Hock

Sedan middag med samma vänner. Jag provade mina teorier, det som jag ska skriva om, på sällskapet. Det föll inte i god jord. Tvärtom. Jag hoppas det beror på att de är två homosexuella män. Och inte två heterosexuella kvinnor. Jag hoppas verkligen det, annars är jag rätt fel ute.

Och mer middag med vänner och TP på lördag. Och träning. Och min höft gör inte alls ont. Yay. Helt fantastiskt.

Idag tvätt. Tvätt. Träning och tvätt. Lite mer tvätt. Lunch ute i solen. Jag hade tänkt jag skulle läsa två artiklar. Men så blev det inte. Flux har jag i varje fall läst klart. Nu väntar boken ”mommy wars” om hemmafruar och arbetande kvinnors konflikter med varandra. Den boken vore svår att skriva i Sverige. Tänk så olika vi lever.

Förresten det här kan vara nästa demokratiska presidentkandidat:

Elisabeth

 

Hon heter Elisabeth Warren och är senator från och för Massachusetts. Det sägs att hon är tillräckligt liberal för att ge Hillary en match om titeln. Hillary ses ibland som lite väl konservativ, som att hon sitter lite i knäet på företagen och makten. Där sitter inte Elisabeth och trängs. Jag gillar henne. Hon verkar smart.

Spännande. Obama har förresten gett sig ut på sin första resa för att samla ihop pengar till det som kallas midterm elections. Så nu vet ni vad han har gjort under helgen.

Annars pratas det väldigt mycket om mordet på JF Kennedy. Den 22 nov var det 50 år sedan.

jackie

 

Kommer du ihåg Jackie’s rosa dräkt? Well, dum fråga, vem gör inte det? Dräkten blev nedstänkt med blod, men Jackie vägrade  klä om sig: ” I want them to see what they have done to Jack”, sa hon. Jag läste att hennes dotter har donerat dräkten till ”The National Archive”, med blod och allt. Den är aldrig tvättad. Den kommer inte att visas förrän tidigast 2103, om de efterlevande godkänner det. Hatten är däremot borta. Den som sist hade den var Jackie’s assistent, men var den sedan tog vägen vet man inte .

Dräkten var inte Chanel. Det var en kopia.

I morgon ska jag skriva om julklappar. Vad jag tycker om dem.

Projektlederi

flux

 

Ny bok, som jag läser för den amerikanska boken. Den har några år på nacken, men handlar om de val som man som kvinna måste göra. Om att kvinnorrollen är mitt i mellan, vi befinner oss i ”flux”, transition. Och det är ju sant. Vi är ju på många sätt mitt i mellan, mellan att vara jämställda och inte, det är en svår terräng att navibera. För nog kan vi alla vara överens om att vi inte är riktigt där är än, vi tjänar ju till exempel inte lika mycket som män, även om vi har samma yrke och erfarenhet.

Nåja.

Här i USA är de väl 20 år efter, och det tror jag framför allt beror på att de inte har någon barnomsorg att tala om. Flera gånger under läsningen slår det mig att just tillgången på barnomsorg är avgörande för att man ska kunna leva jämställ, i den händelse att båda vill arbeta, menar jag. Man kan ju vara jämställd på många andra sätt också. Egentligen. Jag för min del bryr mig inte om hur man delar upp sysslorna mellan sig, bara alla är lika trötta mot slutet av dagen.

Undersökningar visar dock att den som tjänar mest pengar har mest att säga till i relationen. Tjänar man då inga pengar är det lätt att det blir skevt.

Vad är jag på väg med detta? Jag vet inte. Riktigt. Än. Så många tankar snurrar. Och hela tiden återvänder de till förskolan. Om möjligheten att jobba om man nu önskar eller behöver. Säger jag att det är viktigare än att vara med sina barn? Gud förbjude, jag är väl inte en dålig mamma?

För mig är det viktigt att jobba. Det är viktigt för att jag faktiskt vill tjäna egna pengar. Jag har med åren förstått att det är väldigt viktigt för mig. Men också för att jag mår bra av det, av att jobba. Jag blir glad av mitt jobb. Människorna. Skrivandet. Jag tror på riktigt att det gör mig till en bättre mamma. Jag tycker om sammanhang.

Åh, nu ser jag att jag gav det här inlägget rubriken ”projektlederi”,  intressant. Just det. Jag hade tänkt att skriva om en undersökning, som jag läste om i den här boken, som visar att kvinnor vill ha ansvaret över de små sakerna i familjelivet, logistiken, för att de på så sätt ska känna att det har kontroll och att de är bra mammor. Det jobbar, alltså är de vara dåliga mammor per automatik. Men om de bara hinner med att packa gympapåsar och beställa bvctid och hämta och köra till alla aktiviteter och simskola, och vara klassmamma och fylla i papper och lyssna på läsläxan och hinna till öppet hus på fritids och vernissage på förskolan och laga ekologisk mat, inga halvfabrikat och veta allt om Pochemons och så vidare, då, då är de inte dåliga mammor, då är de bra mammor.

Well, det är en amerikansk undersökning, förhoppningsvis har vi kommit längre, vi svenska mammor. Eller?

 

Släppa taget

image

 

Upp till femte klass är det föräldrarna, läraren och kompisarna, i den ordningen, som har mest inflytande över barnet. Sedan vänder det, kompisar, lärare och föräldrarna på tredje plats. Jag har tänkt en del på det den senaste tiden. Dels vilken oerhört viktig roll lärarna har i ens barns liv, dels att det är över på sätt och vis, vårt inflytande över Max då. Det är inte riktigt sant. Men ändå. Det blir mindre och mindre. Jag brukar tänka det, att vid den här tidpunkten i livet kan jag bara hoppas att jag gjort rätt. Att jag gett honom det han behöver för att ta sig fram och klara sig och göra rätt val.

Släppa taget är så svårt. Idag åker han till sitt första ”riktiga” jobb. Och jag kan inget göra. Nu är det upp till honom att göra ett bra jobb. Jag kan verkligen inget göra. Jag har förklarat skillnaden mellan ”Vad kan jag hjälpa till med?” och ”Kan jag hjälpa till med något?” – det är stor skillnad. Förmodligen ligger hela ens framgång i arbetslivet just i den formuleringen. Men mer än så, nej, mer än så kan jag inte göra.

 

Fort Funston

 

image

 

Det blåste, men vi hittade lä. Vi satt i solen länge. Jag glömmer ofta hur nära jag bor havet. Att det ändå bara är en halvtimme ut. Knappt det.

Titta så vackert det är. Mäktigt. Och lite farligt.

image

 

Batkid saves the day

batkid

Underbar historia. En lite kille med cancer får sin högsta önskan uppfylld – att få vara Batkid. Tillsammans med Batman himself vaktade de San Francisco under fredagen, som dagen till ära var omdöpt och omgjort till Gotham city. Alla var där och alla hjälpte till. Och det är en fantastisk historia. Jag grät.

Kolla här:

http://www.cnn.com/2013/11/16/us/gallery/batkid/index.html?hpt=hp_c3

Födelsedagar och julklappar och Lindqvist

När min dotter fyllde 10 år sa jag att det var sista stora kalaset. Det kunde hon inte alls förstå. Men så var det för mig. Jag växte upp på Ringvägen i Myresjö och vi var fem tjejer i samma ålder på gatan – jag tror att våra föräldrar hade pratat ihop sig; när man fyllde 10 var det slut med kalas.

Så nästa år gör vi något annat. Vi kan ta en eller två kompisar och göra något, men inte åtta eller tio. Den här sista födelsedagen var den första utan presenter. L undanbad sig presenter. Hon är inte ensam om det. Många av hennes kompisar gör det. Eller ber att man ska sätta in en slant till någon djurändmål, som spca, som tar hand om övergivna hundar och katter. Eller ha ett bokbyte, så att alla får något med sig hem.

Även barnen inser att de redan har allt.

Så nu kommer julen och julklappar. Missförstå mig inte – jag gillar presenter. Men. Om man har allt, ska man verkligen ha mer då?

Vi har sedan två år tillbaka börjat ge barnen upplevelser. Att vi ska åka någonstans. Göra något. Det går ju bra eftersom de får saker av andra i familjen. För vad är en jul utan julklappar? Det hör ju till. Min bror ger sina syskonbarn en film, middag och övernattning med honom i hans sommarstuga på juldagen. Hans fru och barn bor någon annanstans just den natten. Han tillbringar en dag och kväll med killarna. Det tycker jag är världens bästa present. Tid tillsammans. Det är generöst.

För sådan är jag. Jag tror på upplevelser. Jag tror på att det som man är med om, och det innefattar inte att packa upp en Ipad på julafton, sätter spår. Saker man gör tillsammans.

Jag inser att detta är väldigt politiskt korrekt. Fotriktigt. Och också att detta är något som jag … bygger mitt föräldraskap på. Som får mig att känna mig skitduktig. Haha.

Men. Så här är det.

Jag är så lyckligt lottad att varken jag eller mina barn behöver fler saker. Det är en välsignelse. Jag tillhör de lyckligt lottade. Och det måste betyda något. Det måste innebär något. För vilken människa är jag annars?

Vilket leder mig in på Sven Lindqvists bok igen, den som jag lyckades läsa för några månader sedan – Myten om Wu Tao-Tzu, som till syvende och sist handlade om just det – att förbli en kännande människa. Hur man förhåller sig till den enorma fattigdom som finns i världen. De orättvisor som härskar. Hur man äter middag när andra letar igenom ens sopor. Så har jag det.

Jag har tänkt mycket på den boken. Nästan dagligen.

Tänk att det tog så många år att läsa den. Men kanske tog det just så många år för att jag inte skulle förstått den tidigare. Vissa böcker kommer kanske till en i ”rättan tid”.

Böcker, där har ni något som jag faktiskt skulle tycka om att få i julklapp.