American Hustler

Unknown

 

Fantastisk film. Fantastisk. Rolig. Smart. Perfekt. Just perfect.

Gott Slut!

image-2

 

Det drar ihop sig. Jag har varit på road trip längs Highway 1 och helt tappat bort mig. Jag vet inte längre vilken dag det är. Jag får påminna mig då och då – idag är det till exempel lördag.

I går körde vi från Santa Barbara till San Francisco, fem timmar i bil. Det var gott om tid att prata om sommarlogistiken, sommarstugeplaner och lite om våra beteenden. Det var bra. Vi kom överens om att spendera lite pengar på den där sommarstugan. Och vad det gäller sommarlogistiken kan jag inte påstå vi kom någonstans egentligen. Never ending story.

Barnen fick en resa till London i julklapp. Sedan tre år tillbaka ger vi inte våra barn några ”saker” i julklapp, vi kör upplevelser. Vi är alla rörande överens om att vi inte behöver mer saker. Men resan till London måste funka tillsammans med resan till Sverige. Så det är allt lite meck.

Veckovill, dagvill, nu är det dags att börja fundera på vad som var bra 2013 och förhoppningar för 2014.Vi brukar göra en avstämning på nyårsafton – jag och Magnus. Se vart vi är och vart vi är på väg. Det samtalet har vi kvar. Jättekvar.

Men det får hända på tisdag. På tisdag.

 

God fortsättning!

Så det är över nu. Julen. Nu även här. Granen gav upp vid lunch, foten brast. Men den var fin så länge det varade.

Vi går till sängs i Monterey. Vi somnar under manglade hotell-lakan. I morgon far vi längs Highway one söederöver.

Så blev det år.

Lilo fick mig att lova att nästa jul skulle vi åka hem. Som vanligt. Inte vara kvar i värmen. Och jag lovade.

 

Fjärde advent

image

 

Vänner på besök. Går genom Castro. Solen skiner. Köper några julklappar. Allt är bra.

Skolan

image

 

USA håller ställningarna på i mitten och under mitten i matte, i den senaste PISA undersökningen. Sverige trillade en massa steg och även Finland gled ner något.

Här i USA menar man att de mångåriga finländska utbildningsframgångarna beror på landets välfärdssystem – att man har få barn med svårigheter som till exempel fattigdom. Och det förstår ju vem som helst, att är man hungrig och rädd (för att man bor där det skjuts på gatorna) är det knepigt att fokusera på algebran.

Av allt vi har varit med om här är jag mest tacksam över skolan. Och det beror på en enda sak. Inte läroplanen, skolmiljön, tillgången till teknik, eller lokaler – vilket är tur, för inget av detta har varit särskilt imponerande, tvärtom. Det beror inte heller på att barnen får betyg fyra gånger per år i 57, eller något, delar. Inte alls. Det beror bara på läraren. Dedicerade lärare. Lärare. Inte katederundervisning, inga av mina barn har fått någon katederundervisning i större utsträckning. Sure, då och då går läraren igenom något framme vid tavlan, men för det allra mesta jobbar ungarna i workshops, i små grupper, indelade efter nivå; efter vem som behöver mer hjälp och vem som är klar att gå vidare. Klasser med mellan 20-25 ungar, där lärarna hinner med att möta sina elever en och en.

Först och främst handlar det om barnens lärarna. De har haft lite olika stil. Någon har varit sträng, en annan mer … vimsig, en tredje väldigt, väldigt kreativ, men. Men. Det har verkligen kunnat sitt yrke. Alla hittat det som får mina barn att brinna. De har vetat hur att uppmuntra just dem. Hur de kan få dem att prestera mer, ta i lite. De har inte tillåtit den store att drömma sig bort, eller den yngsta att lata sig.

Det är dock inte amerikanskt.

Allt handlar om lärarna. Var än i världen vi bor. Att hitta dem som har fallenhet för yrket, som vill undervisa, att ge dem resurser att göra sitt jobb, att få dem att stanna och undervisa våra ungar – det tror jag är lösningen.

Sedan tänker jag på en sak som Bengt Ohlsson skrev i DN. Han skrev att problemet med den svenska skolan var att den inte gällde något. Att den förlorat sitt syfte. Att det var mer som en fritidssysselsättning som skulle vara rolig och inspirerande. Jag vet inte om han har rätt. Men jag vet att här är det inte så. Här, där bra undervisning sannerligen inte är en självklarhet, och många gånger skillnaden mellan att klara sig hyfsat och inte alls, där betyder skolan en hel del. För många. Här är den faktiskt livsavgörande, och det märks. Man pratar om collageförberedande utbildning redan i sjätte klass!

Arbetet man lägger ned kan ta en någonstans. Bort från fattigdom. Om man orkar.  Den cykeln är svår att bryta. Bara med utbildning går det. Och utan dedicerade lärare går det inte.

 

 

 

22:an följetongen

Jag satt vid fönstret. Han satte sig på det lediga sätet bredvid. Jag såg aldrig hans ansikte. Han satt framåtlutad med hoddiens luva över huvudet. Han höll en filt och en plastpåse med nachos krampaktigt. Hans jeans var smutsiga. Han var barfota.

Han skakade.

Och jag tänkte om jag skulle ge honom pengar. Men ska man ge någon som just håller på att tända av pengar? Jag vet inte.

Sedan tänkte jag att det här händer inte i Sverige. Att man åker buss med någon som inte har skor på sig. Som just håller på att tända av. Eller? Jag undrar om jag glorifierar Sverige så till den milda grad att jag inte längre kommer ihåg hur det är. Bara hur det var.

Vid 16th St och Potrero går han av. Ryckiga rörelser. Han håller mattan och chipsen intill sig. Och försvinner förvånansvärt snabbt bort längs Potrero.

Jag ser aldrig hans ansikte. Men det ser så kallt ut med bara fötter.

Borde jag ha gett honom pengar?

Borde jag?

Jag sitter hemma vid skrivbordet. Jag ser bort mot tonåringen som pluggar för finals. Tänk att du under fyra års tid ska arbeta mellan 8 och 16, varje dag, sedan addera 4 timmar till på det. 12 timmar varje dag. Och sedan en 6 timmar varje söndag också. Det kallas nog gå i väggen scenario, det är min tonårings liv.

Fram till att jag bestämde att nu får det räcka med två timmar om dagen. Jag hörde en föreläsning om stressade och pressade tonåringar och såg hur illa tonåringen mådde. Han hade nästan panik stundom för att arbetet aldrig tog slut.

Och ja, betygen har påverkats. Men. Det är inte hållbart.

Ändå tycker jag att skolan är det bästa som hänt oss här över.

Men mer om det i morgon.

 

 

Beundrarbrev

I fredags fick jag beröm på jobbet. Jag blev väldigt glad. Nu låter det väl som om jag aldrig får beröm, och det är inte sant – jag får beröm. Men. Ju äldre man blir, och ju mer senior man blir, desto mindre beröm blir det. Tyvärr.

Så när det väl händer så blir man alldeles varm och glad och generad och uppåt.

Fasen, vad bra det känns.

Idag fick jag ett beundrarmejl. Från en Catharina. Hon hade läst Familjens projektledare säger upp sig , och gillade den. Du kan säkert ana vad glad man blir när det händer. Att någon tar sig tid att skriva och säga tack.

Tack.

Annars hade jag faktiskt tänkt att skriva om skolan. Om läxor. Men det får bli i morgon. Jag är skittrött. Det var fullmåne i natt. Jag vet inte om det är en tillfällighet, men varje gång jag har sovit dåligt så kan jag konstatera att det var fullmåne. Tror du på sådant?

Eller så är det väl klimakteriet. Det ska också påverka sömnen.

Tjoho.

Familjens projektledare finns i pocket. Också en bra julklapp.

I’m just saying … Haha.

 

War on Christmas

Sara Pahlin har släppt en bok för att hon påstår att det är ”war on christmas” eftersom man här i USA har övergått till att säga ”Happy Holidays” istället för ”Merry Christmas”. Det beror på att det är så många som firar olika saker vid den här tiden, Chanukka, Kwanza, Jul. Det anses vara lite mer … respektfullt, menar många, att säga ”Happy Holidays” och inte förutsätta att personen man möter delar ens religion. Detta upprör framför allt FOX news, och nu Sarah Palin som skrivit en hel bok om hur upprörande det är. Jaja. Verkligen upprörande.

 

Inte.

Dessutom bråkar man om huruvida tomten måste vara vit,  eller om han kan vara svart. Enligt FOX måste han vara vit. Enligt traditionen är tomten baserad på St Nikolai som levde i dåtida Turkiet, så han var nog inte precis vit. Men. Upprörande är det ju.

Inte.

Så när vi ändå talar jul. Detta måste ju vara årets julklapp:

wpid-IMG_20130607_175635.jpg

 

 

Tomtar överallt

image

 

Hela SF fullt. Santa-Con. Sexiga tomtar, nakna tomtar (jajamensan), stora tomtar, vanliga tomtar, snygga tomtar och en och annan ren. Tomtar överallt. I varje gathörn. Stora tomtegäng. Hela tiden på väg någonstans, mellan barer och olika aktiviteter. Utanför vårt fönster, i parken, var det ett officiellt snöbollskrig. Någon hade fraktat dit snö.

Man kan inte annat än älska det.

Happy Lucia!

Photo on 12-11-13 at 3.12 PM #2

 

Yes, det har man, egen krona och klänning, när man är utlandssvensk. Lussebullar och pepparkakor står IKEA för. Tack för det.