22:an följetongen

Jag satt vid fönstret. Han satte sig på det lediga sätet bredvid. Jag såg aldrig hans ansikte. Han satt framåtlutad med hoddiens luva över huvudet. Han höll en filt och en plastpåse med nachos krampaktigt. Hans jeans var smutsiga. Han var barfota.

Han skakade.

Och jag tänkte om jag skulle ge honom pengar. Men ska man ge någon som just håller på att tända av pengar? Jag vet inte.

Sedan tänkte jag att det här händer inte i Sverige. Att man åker buss med någon som inte har skor på sig. Som just håller på att tända av. Eller? Jag undrar om jag glorifierar Sverige så till den milda grad att jag inte längre kommer ihåg hur det är. Bara hur det var.

Vid 16th St och Potrero går han av. Ryckiga rörelser. Han håller mattan och chipsen intill sig. Och försvinner förvånansvärt snabbt bort längs Potrero.

Jag ser aldrig hans ansikte. Men det ser så kallt ut med bara fötter.

Borde jag ha gett honom pengar?

Borde jag?

Jag sitter hemma vid skrivbordet. Jag ser bort mot tonåringen som pluggar för finals. Tänk att du under fyra års tid ska arbeta mellan 8 och 16, varje dag, sedan addera 4 timmar till på det. 12 timmar varje dag. Och sedan en 6 timmar varje söndag också. Det kallas nog gå i väggen scenario, det är min tonårings liv.

Fram till att jag bestämde att nu får det räcka med två timmar om dagen. Jag hörde en föreläsning om stressade och pressade tonåringar och såg hur illa tonåringen mådde. Han hade nästan panik stundom för att arbetet aldrig tog slut.

Och ja, betygen har påverkats. Men. Det är inte hållbart.

Ändå tycker jag att skolan är det bästa som hänt oss här över.

Men mer om det i morgon.

 

 

Kommentera