Onsdagsnummer

20140115-200830.jpg

 

20 år – den optimala biologiska åldern att bli gravid (källa: Contemporary OB/GYN)

27 år – medelåldern för att gifta sig för första gången, samma år som  fertiliteten börjar trappa av (National Center for Family and Marriage Reserach, The American Society for Reproductive Medicine)

29 år – enligt amerikanska kvinnor ”the age of ideal beauty” – vad i hela friden betyder det??? ( Dove’s ”Beauty Comes of Age” study)

31 år – bästa åldern att få barn (Social Forces)

34 år – åldern då vi kvinnor är absolut nöjdast med våra nakna kroppar (Sanctuary Spa)

35 år – bästa åldern för att vara klar med barnagörandet och födandet  (Womens Health Issues)

38 år – den perfekta åldern enligt kvinnor mellan 18 – 36 (2013 Harris Poll)

74 år – när kvinnor är som lyckligast (Social Indicators Reserach, 2010)

Siffrorna hittade jag i Redbook Magazine. Och jag håller med om den perfekta åldern, det skulle vara schysst att förbli 38 år.

PS.

Nej det löste sig inte idag. Heller. Men jag hann knappt skriva en rad om något. För många barn, för lite tid, som jag brukar skylla på.

 

 

Tisdag

carson3

 

Jag känner mig allt lite, lite hoppfull idag. Imorgon är det onsdag, det är skrivardag. Jag har en del andra saker att göra, men framåt eftermiddagen kanske jag har en lösning. En hållbar idé. Hoppet är väl det enda som överger en.

Jag får mejl från en vän. Om ett långt äktenskap som har gått sönder. Om hur ont kärleken gör. Min vän säger att hon känner sig så tacksam för sitt eget äktenskap, hur fantastisk kärlen är när man väl har hittat varandra.

Jag har sagt det förut, kärleken är nyckfull. När man tänker på det blir man nästan rädd. Att just jag hittade Magnus. Att just han blev kär i mig. Att vi blev kära i varandra. Det är nästan otäckt hur nära det var att det inte blev så.

I Vibeke Olssons bok ”Molnfri bombnatt” skriver hon något i stil med att det måste finnas en gud för dem som inte är älskade. Att kärleken, att bli sedd, vald, älskad är så stark att det måste finnas en gud som tar hand om dem som inte får uppleva det.

Det måste finnas en gud för dem som inte är älskade.

Kärleken är fantastisk.  Vi lever upp och av kärlek. Den klär oss och reser oss och bekräftar oss. Den gör oss vackra, glada och snälla.

Den vågar allt, tror allt … så står det i bibeln.

Och så svår att hålla liv i. Och på tal om det – har du frågat din partner ”hur är det?” idag?

Enligt Redbook är det första steget mot ett hälsosamt äktenskap. Det fanns lite siffror också. Om det. Men det får jag kolla imorgon. Jag måste gå och lägga mig tidigt ikväll, klimakteriet håller mig vaken om nätterna. Nej, jag skojar inte.

Det är skitjobbigt.

 

Måndag

carson 2

Precis så känner jag mig idag. Frustrerad. Men glad att vara på jobbet. Idag kom jag att tänka på hur mycket jag tycker om att jobba. Hur nöjd jag är när det kör ihop sig. Men bara lagom mycket. Jag förstår att jag är lyckligt lottad på det sättet.

Men det är boken som frustrerar mig. Imorse, när jag väntade på bussen, så trodde jag en i så där en minut att jag hade det. Sedan visade det sig att det inte var så. Tröttsamt. Men vid min själ, jag ska veta innan denna vecka är över.

 

20140113-174332.jpg

Till sist en trevlig bild från jobbet. Tack och lov för jobbet.

Jobbarkanin

20140113-174332.jpg

 

 

Underbar bok av Barbro Lindgren – Nu är vi jobbarkaniner. Den frasen har bitit sig fast. Vi säger ofta det, att vi är jobbarkaniner när vi har mycket att göra.

Idag har jag varit just jobbarkanin. Så jag har inget roligt att säga. Jo, att många i FB-feed tycker att Justin Biber’s mugshots ser ut som om han är Miley Cyrus. Det är inte helt fel. De är rätt lika. Justin hade för övrigt druckit alkohol, rökt på samt tagit lite tabletter. Snacka om cocktail. Han kommer inte att bli deporterad till Kanada i varje fall.

Nu sängen. Och lite, lite Carson.

carson 4

Och ytterligare tre dagar

som bara försvann.

Det här är ju inte bra.

Det här är bra.

http://www.buzzfeed.com/justinabarca/which-downton-abbey-character-are-you

Jag blev Carson.

carson

Vem är du?

Men så här kan vi ju inte ha det. Eller jag ha det. Att jag inte skriver. Men. Det är som om det inte går. Jag har aldrig  i hela mitt liv haft någon slags skrivkramp, och tror inte att jag har det nu heller. Däremot har jag börjat fundera på om det kan vara så att det inte finns en bok där jag gräver.

Att idén inte håller.

Kan det vara så?

NEJ!

Eller?

Kanske.

Nu ska jag se tredje avsnittet av Downton. Jag Carson.

På boken och mina lår ska jag tänka på i morgon. Äntligen måndag. Måndag är bra.

 

Och en massa av dessa

20140109-204558.jpg
Livet just nu. En påse udda strumpor.

Fan Mama

catching

Jaha, nu har jag sett Catching fire tre gånger. På bio.  Och vad ligger bredvid mig i soffan? Catching fire. Nu har jag läst boken, böckerna fram och tillbaka ett par veckor.

Ja, det är nu bevisat – jag är lite störd. Min dotter lärde mig att det kallas ”fan girl”.  Jag är en fan girl. Nu fattas bara att jag börjar skriva Fan fiction också. Skriver historier hur jag och Peeta träffas och hur jag räddar honom och Katniss är bara är en jobbig tjej som han snart glömmer och vi … jag vet inte … gifter oss och skaffar barn och glömmer allt det där som varit.

Vi pratar nästan bara om Hunger Games jag och min dotter. Innan Hunger Games hade vi en låååång period av Harry Potter som vi också delade. Intensivt. Böckerna är sönderlästa, ryggarna har gett efter och vissa består av lösblad. Där har vi hjälpts åt jag och min dotter. Nej, vänta. Min dotter är en fan girl, jag är en fan mama!

Nu är det Hunger Games. Jag kan knappt vänta tills de släpper film tre och fyra. Nästa år! Och året efter det.

Herregud, det är ju så långt bort.

Vi tar en bild till:

the-hunger-games-catching-fire-comic-con-trailer

 

Men titta där. Där är han. Peeta. Ser man på.

Jag är en fan mama. Och jag gillar det.