Då var det bara torsdag kvar …

20140528-213029-77429846.jpg

Det var onsdag. Och ända sedan januari 2008 har onsdagar alltid betytt ”yellow folders”. Redan andra eller tredje veckan på Grattan, barnens skola, blev jag introducerad till Yellow Folders. Det var en gul folder som fylldes med information från barnens lärare, från skolan och lite annat. Varje vecka fyllde vi, jag och ett gäng föräldrar, en folder för vardera elev på skolan. Det gjorde vi i flera år tills vi blev digitala och skapade ett nyhetsbrev i stället. Men i fem år var jag på plats i skolan, varje onsdag  och stoppade papper i gula foldrar. Jag blev till och med rätt snart chef över Yellow Folders. Det var mitt ansvar. Jag gillade det. Man gick dit och gjorde det. Pratade med folk medan man stoppade papper i foldrar. Drack kaffe. Sedan gick man hem. 

Det var här, när jag stoppade papper i de gula foldrarna, som jag lärde känna Grattan, människorna och ungarna. Det var här jag lärde mig prata engelska. På sätt och vis. För det var här jag hade mina första konversationer utan att tänka på att jag pratade engelska. (Numera tänker jag på det hela tiden …)

Det senaste året har jag basat över skolans nyhetsbrev och varje onsdag har jag gått till skolan och kopierat nyhetsbrevet till de tio elever vars föräldrar inte har någon mejladress. Idag var sista dagen.

20140528-213029-77429538.jpg

I morgon går Lilo sista dagen på Grattan. På fredag är det graduation. Plötsligt är sju år förbi. Sju år!!! Bara förbi och det blev näst sista dagen och dagen efter aldrig mer. Aldrig mer. Grattan som har varit navet i vårt liv. Som var grunden till vår ”extended family”. Vårt community. Efter fredag är det inte längre så. Då ska vi stå på egna ben i nya skolor och nya cirklar. Jag kan inte med ord beskriva hur viktigt Grattan har varit i vårt amerikanska liv. Hur ska det gå för oss utan Grattan?

Usch. Kan hon inte gå om ett år?

 

 

Klänning

20140527-211407-76447339.jpg

 

Du vet ju redan  att jag inte gillar att shoppa. Jag tycker det är rent erbarmligt tråkigt. Men jag behövde en klänning till bröllopet, så i fredags gic jag till Gstar och hittade en. En butik. En snygg klänning. Vad glad jag blev. Så fantastiskt glad. Min väninna använder en site som heter stitchfix.com. Man beskriver sin profil, rätt ingående faktiskt och rätt smarta frågor, och sedan skickar de hem kläder till en. Fem åt gången. Man behåller det man gillar, skickar tillbaka resten. Jag är lockad. Men. Jag behöver inte så mycket grejer. Så jag väntar tills jag kommer hem. Sverige har snyggare kläder än USA. Jag undrar om mode liksom godis är nationellt – alltså det är något som sitter ihop med medborgarskapet. Man föds och fostras in i det. Vem mer än svenskarna vill ha salt lakrits, men mer än amerikanskorna vill ha polyesterkostymer med högklackat?

I say no more.

 

Calistoga

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

20140526-212910-77350928.jpg

 

Calistoga igen. Närmare 35 grader. Jag joggade en sväng längs gatorna och jag bara älskar stället. Här finns till och med en bokhandel!

20140526-212910-77350248.jpg 20140526-212908-77348892.jpg

Vi var ett gäng tjejer som tog in på Indian Springs, vi lång i skuggan hela dagen, badade i den varma poolen och fick varsin massage. Det var som en hel semester på en enda dag. Vi pratade mycket om pubertet – våra femteklassare har pubertetsundervisning just nu. Vi pratade om politik. Någon, som vet lite mer, som har lite fler kontakter, berättade att Hillary Clinton hade sagt till sin Chief of Staff Huma Aberdin att hon var antingen tvungen att skilja sig från Weiner (det är han som skickar bilder på sin snopp till olika kvinnor, och inte kan låta bli att göra det, och skyller på att telefonen blivit hackad, och sedan erkänner, men måste avgå för att han ljugit och sedan gör om det medan försöker bli vald till ett annat politiskt uppdrag – borgmästare i NY) eller lämna hennes kampanj. Sedan pratade vi om Europa, om valet till EU-parlamentet.  Mina judiska väninna berättade om den oro hon kände inför den antisemitism som frodas i Europa. Och i Frankrike i synnerhet. Jag berättade inte om Malmö – jag skämdes så.

Det var en alldeles bra dag.

Här är ett nytt ställe jag vill tipsa om. Längs HW 12, strax utanför Sonoma ligger Freemont Diner – maten är riktigt, riktigt bra.

20140526-212913-77353003.jpg 20140526-212913-77353533.jpg 20140526-212912-77352587.jpg

 

När jag kom hem googlade jag på till salu i Calistoga. Jag skulle gärna köpa ett hus där…

Media night

20140524-212144-76904050.jpg

Max fick med sin film i sin ”departments” avslutningsprogram. Lilo är en av skådespelarna. Vi såg två timmar studentfilm. Tre handlade om döden, fyra om något annat sorgligt. Två om att börja collage – att flytta och förändring. Tre stycken vet jag inte vad de handlade om. Två var dokumentärer. Och tre var riktigt roliga. Jag skulle vilja påstå att de sammanfattade tonåren rätt väl.

Jag tänker ofta på hur mycket vi får vara med om, med hjälp av barnen och flytten hit. Som detta. Och så mycket annat.

 

Bröllop!

 

20140524-212209-76929176.jpg

 

Fantastisk tårta. Jag åt fyra bitar. Tre kanske?

 

 

Ett år kvar till guld!

20140522-213345-77625296.jpg

Jag skajpade mamma och pappa. De hann inte prata, de var på väg ut, de skulle gå på restaurang. Och fira. Att de varit gifta i 49 år. Grattis till mamma och pappa. Ni är en inspiration för oss alla. Ett år kvar till guld.

Kram Ph

 

Skryt om barn

Jag tyckte den här artikeln var rolig. Och vettig.

http://mobil.dn.se/dnbok/skryt-om-barn-ar-trakigt-jattetrakigt-megatrakigt/?utm_source=twitterfeed&utm_medium=twitter&brs=d

Jag kände mig lite träffad minsann. Men det gör vi kanske alla lite till mans. Jag menar, barnen är ju ändå en förlängning av en själv liksom. Det är så roligt att berätta om dem. Facebook är ju en utmärkt arena att skryta med sina barn på. Men. Jag tycker faktiskt att många har lugnat ner sig lite där. Och att man generellt inte postar lika mycket bilder på sina barn. Kan det förresten ha att göra med att FB användandet går ner?

Jag har en bekant som skryter något så hejdlöst om sina ungar. Herregud. När man pratar med henne får man nästan tvångstankar, typ, att man vill säga att ens egna barn minsann inte ens kan gå och tugga tuggummi på samma gång. För det hela blir så hejdlöst. Hon går på något storligen om hur välartade de är och hur mycket de övar på sina instrument och hur många An de har och hur omtyckta de är och hur bra de är på fotboll och hur många mål de gör och hur många gamla de hjälper över gatan och barn de adopterat och hundar som de räddat. Det hela är så överdrivet att om jag ens sa att det går bra för Max också, så skulle det bli som en bensin på brasan, det skulle bli så … ja, vet inte, som en tävling. Nej. Så jag bara nickar och säger ”vad kul” med jämna mellanrum. Så döm om min förvåning när vi stötte ihop senast, för ett par veckor sedan, och jag frågade hur det gick för hennes kille i High School och hon svarade ”så där”. Jag blev helt stum av chocken. Och, sedan sa hon inget mer. Efteråt funderade jag på hur illa det var. Vad dolde sig bakom ”så där”, att det var riktigt, riktigt illa, eller bara ett A-, Asian F som det kallas här? (Asiaterna är kända för att ha väldigt, väldigt bra betyg. Deras föräldrar ställer höga krav.) Eller var det kanske till och med ett B här och var – eller värre än så? På riktigt ”så där”?

Här går vi igenom terminens tuffast period. Finals i alla ämnen. Står för 30% av betyget. I morse vaknade Max med feber. Det hände förra finalperioden också. I december. Jag tror hans kropp behövde sova. Jag skulle också behöva sova om jag jobbade så mycket.

Se där, lite förtäckt skryt. Men vad jag vill säga är att den amerikanska skolan är stenhård.

 

 

 

The Price of Privilege

20140520-200049-72049303.jpg

 

Den har några år på nacken, men känns fortfarande väldigt aktuell. Den var väldigt, väldigt omtalad när den kom. Och det är intressant, det finns en grupp ungar som har allt, får allt, har det bäst i världen – men ändå är väldigt, väldigt olyckliga. Allt fler tonåringar mår dåligt. Så pass dåligt att de behöver söka hjälp. Det är som om livsstilen där allt finns inte förbereder dem för livet. Det här är något som jag funderat på den senaste tiden; vad händer med barn som har allt? Som aldrig behöver önska sig något? Vad blir det för drivkrafter kvar?

Här i USA är ju kulturen att prestera stark – vad händer med barn som ständigt lever under press, betyg fyra gånger per år, sedan Kindergarten?

Jag har inte kommit så långt än, men författaren tar upp vår föräldrafrånvaro, alltså att vi är närvarande med utcheckade. Närvarande men inte tillgängliga.

Och. Även hon citerar den undersökningen som visar att familjer som äter middag regelbundet, ofta, barnen i de familjerna mår bättre och löper en mindre risk att fasta i drogmissbruk och annat elände. Det går helt enkelt bättre för dem i livet. Det händer något vid middagsbordet som är så värdefullt att det bär dem genom livet. Bara genom att man äter middag tillsammans. Ja, utan mobiler och annat. Man måste prata med varandra också.

Så middag och prata med varandra. Det ska vi väl klara av här över.

Science Report

Det är sant, det där man ser i många amerikanska filmer, att barnen gör Science Projects och sedan är det utställning, Science Fair, och någon vinner ett pris. Igår slutförde Lilo sitt. Det skulle, som alltid, presenteras på en Poster Board. Och här ser ni en en annan presentation, på en poster board, som visar var amerikanska mammor och pappar tycker om Science Projects.

a_sciencefairproject

 

Precis så kändes det igår, när det aaaaaaldrig blev klart. Storebror pluggar för finals, han är stressad, och lillasyster suckade ofta. Det var ingen mysig kväll i det Bergenstenskahemmet. Nåja, till slut fick alla gå och lägga sig. Det var klart.

20140519-165859-61139709.jpg

Konversation mellan tre tioåringar

mulan

– Vilken Disneyfilm gillar ni?

– Jag gillar Mulan – för hon kan försvara sig och så. Hon gör som hon vill.

– Men hon blir ändå räddad.

– Ja, det är ju en besvikelse.