This is what 80 looks like

photo 1

Det är ju ett år sedan vi var hemma senast. Och jag har ju sett mina vänner på Skype, men Skype är inte rättvist. Man ser så … platt ut. Nu ser vi varandra i dagsljus och kan konstatera att vi blir äldre. Jajamensan. Det hänger lite på oss alla. Saker har trillat neråt i ansiktet. E introducerade mig till begreppet ”dödhalvan” – det flyttar man över till när man blir 50. Vi är snart överflyttade allihopa. Men det finns fördelar med att bli äldre, det är vi alla ense om. Än så länge. Det kanske ändrar sig. Jag läser en artikel om Gloria Steinem som fyllde 80 för ett litet tag sedan. Hon menar på att en avtagande libido – säger man så? på svenska? – ”dwindling libido”, minskning av sexlusten är toppen. Hjärnceller som tidigare var upptagna med att obsessa över den grejen är numera fria att syssla med annat – ”all kind of great things”. Och det är ju allt lite hoppfullt.

Vad ska man göra med all kapacitet som blir över. Kanske kommer jag äntligen, äntligen kunna lära mig spanska? Jag har försökt fyra gånger. Kanske, kanske kommer det att gå. ”Kommer det att gå”. Haha. Nu var jag rolig.

 

Ett dyrt skrivbord

20140625_185536

Jag som skrivit böcker om att man inte ska renovera, bygger just ett skrivbord på landet. Det ser stort ut va? Det är en rätt dyr arbetsplats måste jag säga. Men det måste till för att våra långa sommarvistelser ska fungera. Inte ens vi kan vara lediga 10 veckor om året.

Idag sitter jag i Gbg och jobbar. Det är en njutning. Jag jobbar mig igenom högen av artiklar som jag sparat. Hoppas att jobba mig fram till att skriva.

Ute regnar det. Det gör ingenting.

photo-13

Ingenting.

 

Det var väl ett härligt väder …

 

20140627-144707-53227240.jpg

Det allra, allra första vi gjorde när vi landat på Arlanda var att köpa korv på Pressbyrån. Inget är så gott tycker Lilo som svensk Pressbyråkorv.

Midsommarafton var kall. Jag satt under en filt. Sedan for vi till Småland. Där regnade det. Och i mellan regnskurarna så var det varmt. Eller kallt. Det är som om inte vädret kan bestämma sig.

20140627-144706-53226923.jpg

Vi gav upp stuglivet och åkte till Vetlanda. Bibliotek är toppen. Ett gäng lånade böcker, ett fik och en kopp te – så klarar vi nog den här sommaren. Vi hörde lite av Övertalningen av Jane Austen på P1 på vägen in, så den lånade jag. Lilo lånade Hamlet och MacBeth och hur man tränar drakar .  Jag föreslog att hon skulle läsa Nick Hornbys ”Om en pojke”, får se om hon kommer dit. Sedan Bea Uusmas Expeditionen:min kärlekshistoria som var helt fantastiskt. Läs den. Jag gillar faktaböcker.

Jag har packat för få varma kläder. Alldeles för få. Men jag klickade hem en vinterjacka på sommarrea. Den kommer nästa vecka. Hoppas den passar.

 

 

Åså en kopp kaffe innan vi åker

20140617-152122-55282220.jpg

Det är nästan ett helt år sedan vi var hemma. Ett år är lång tid och samtidigt är det ingenting. Ett år framåt känns oändligt, tittar man bakåt blir man nästan mörkrädd – det går så fort.

Några tankar om tid när vi ska resa hem. Hem till familj och vänner. Hem. Hem. Hemma.

Besök på jobbet

20140617-145513-53713543.jpg

20140617-145513-53713188.jpg

Bevingade ord ”mamma, vad gör du egentligen? Vad gör du här på jobbet?”

Då hade hon ändå sett mig jobba, förlåt, ”jobba” i minst en timme.

State of the Union

En gång om året håller presidenten ett tal till landet – det kallas state of the union. Det var i ett sådant tal som Kennedy lovade  ”landing a man on the moon and returning him safely to the earth”, Reagan lovade att det enda utgiften som skulle öka var försvarsutgifterna och Bush introducerade ”axis of evil”.

Nu är det dags för mitt state of the union:

Det sköts på ännu en skola häromdagen. Sedan Sandy Hook har det skjutits ytterligare på 74 gånger på olika skolor runt om landet. 74 gånger. 74 gånger på lite mer än ett år. Och fortfarande inga skärpta vapenlagar. Inte ens i närheten.

Kongressen har kallats den minst produktiva i historien. Lame. Inget händer. Ingen kan kompromissa. Framför allt inga republikaner. Och framför allt inte efter vad som hände i början av veckan. De republikanska väljarna straffade Eric Cantor, majoritetsledare för republikanerna, för att han kompromissat med demokraterna angående ekonomin. De valde inte om honom. De valde en helt okänd kandidat som representant för sitt distrikt. Cantor får packa ihop och åka hem. Han har haft näst mest makt efter talmannen och nu ingenting.

Av detta lär vi oss att historien skrivs av dem som dyker upp. Av dem som röstar. ”History is made by those who show up.”

Hillary har just släppt en bok och medger att hon snart måste bestämma sig om hon ska kandidera eller inte. Hon får ofta frågan om det går att kombinera presidentrollen med mormorsrollen – hennes dotter ska ha barn under 2014.

Det är numera så dyrt att bo i San Francisco att man inte kan hyra eller köpa en lägenhet om man arbetar som lärare.

Broccoli är den nya kale.

Så. Det var State of the Union.

Om en vecka är jag hemma. I Stockholm. Fascinerande.

 

The Fault in our Stars

20140611-213909-77949918.jpg

 

Sex tjejer och deras mammor på bänken bakom. Mammaraden grät mycket. Tjejraden inte så mycket. Jag hör tjejerna diskutera boken fram och tillbaka. Om två cancersjuka ungdomar som blir kära och sedan dör en.

Den handlar mycket om vad som kommer sedan, vad händer sedan när allt är över. Saker som börjar och slutar. Lilo rättade mig och sa att den handlar om att några evigheter är egentligen större än andra evigheter. Vad hon menar med det, har jag ingen aning om.

– Ok, om man säger ”alltid” så betyder ju det ”för evigt”, fast  deras <huvudpersonernas> ”för evigt” slutar ju när han dör. Så deras evighet är inte lika lång som andras, men man ju också bara tänka att han efter han dör så finns det ju fortfarande mera, det är inte slut, att fortsätta med i livet. Så den evigheten i livet är större än den evigheten i kärleken, även om den fortfarande fortsätter.

(Lilo dikterade detta för mig. Jag förstår lite bättre vad hon menar nu.)

Jag tycker generellt att bokens röster är för gamla. Lilo säger att det beror på att Hazel, huvudpersonen, har blivit äldre av sin cancer och att hon faktiskt går på college. Det kan ju vara så. I filmen så har berättelsen skiftat från Hazel över på Augustus – gjort honom till hjälte, det var lite onödigt. Och det är alldeles, alldeles hjärtskärande att se föräldrar ta farväl av sina sjuka, sjuka barn.

Fuck cancer.

Men. Jag förstår varför boken blivit så stor bland tonåringar. Så till den milda grad att John Green kallas ”The teenager whisperer”.

 

 

 

 

Hemma igen och i Potrero

20140610-210711-76031258.jpg

20140610-210711-76031632.jpg

Coffee at Farleys. Om du tänker besöka San Francisco i sommar, strunta i down town, åk till Cole Valley, Noe Valley, Potrero eller Duboce Triangle – roligare, bättre och godare. Shoppa i Hayes och Noe. Drick kaffe i Potrero eller Cole. Eller i Mission – glöm inte Mission.  Och, bry dig  inte om Fisherman’s Wharf. Ingen anledning alls att åka dit. Om du inte är supersugen på att köpa solglasögon för 10 dollar. Man får tre. Så det är ju en deal förstås.

 

Yuba River

20140608_163617

Människor, hundar, ungar och ormar! Vi stod mest i vattnet som saktade ner just där vi stod. Bildade en pool. Kristallklart. Ungarna hoppade från klipporna. Dök. Vi satt och stod i det varma vattnet och pratade. Vänner. Solen sken varmt. Solfaktor 50.

Och gång på gång sa vi, allihopa, tänk att man kan få ha det så bra.

Sannerligen.

20140608_163607

Och där är jag. I stora Barcelonahatten. Jag brände armen.

 

 

 

Brunch på Ike’s

20140607_093823

 

Och vi pratade bland annat om vad vi skulle döpa ett ytterligare barn till, jag röstade för Finn (också för en tjej),  andra familjemedlemmar föreslog ”Swag boy” (också på en tjej) och Hazel (The Fault in Our Stars är stor i vår familj just nu). Sedan pratade vi om Captain Sparrow. Om en ”un-dead monkey”. Om att måla huset på landet i Graffiti, om att lämna meddelande till min bror på gaveln som vetter åt hans hus. Samtidigt som vi åt den bästa brunchen någonsin. Kanske.

Vi har det bra i Nevada City.