The Fault in our Stars

20140611-213909-77949918.jpg

 

Sex tjejer och deras mammor på bänken bakom. Mammaraden grät mycket. Tjejraden inte så mycket. Jag hör tjejerna diskutera boken fram och tillbaka. Om två cancersjuka ungdomar som blir kära och sedan dör en.

Den handlar mycket om vad som kommer sedan, vad händer sedan när allt är över. Saker som börjar och slutar. Lilo rättade mig och sa att den handlar om att några evigheter är egentligen större än andra evigheter. Vad hon menar med det, har jag ingen aning om.

– Ok, om man säger ”alltid” så betyder ju det ”för evigt”, fast  deras <huvudpersonernas> ”för evigt” slutar ju när han dör. Så deras evighet är inte lika lång som andras, men man ju också bara tänka att han efter han dör så finns det ju fortfarande mera, det är inte slut, att fortsätta med i livet. Så den evigheten i livet är större än den evigheten i kärleken, även om den fortfarande fortsätter.

(Lilo dikterade detta för mig. Jag förstår lite bättre vad hon menar nu.)

Jag tycker generellt att bokens röster är för gamla. Lilo säger att det beror på att Hazel, huvudpersonen, har blivit äldre av sin cancer och att hon faktiskt går på college. Det kan ju vara så. I filmen så har berättelsen skiftat från Hazel över på Augustus – gjort honom till hjälte, det var lite onödigt. Och det är alldeles, alldeles hjärtskärande att se föräldrar ta farväl av sina sjuka, sjuka barn.

Fuck cancer.

Men. Jag förstår varför boken blivit så stor bland tonåringar. Så till den milda grad att John Green kallas ”The teenager whisperer”.

 

 

 

 

Kommentera