Nu när jag har mycket tid att läsa …

 

IMG_1225-0.JPG

 

på toa (nej, det har inte blivit bättre, nästa vecka är det stora undersökningarna som tar vid) så skulle man ju kunna tro att jag tar tillfället i akt och tar vara på tiden. Men inte. Jag läser tredje delen i Twilight serien – HUR DÅLIG är den boken? Herregud. Hon skriver ju som hon är tolv år gammal. Jag känner igen stilen. Från mig själv:

”K frågade chans idag. Vad ska jag svara?” så skrev jag i sexan. Ungefär så låter det hela tiden, sida upp och sida ner i den här boken.

Så läser jag Eat, Pray, Love. Jag har läst MASSOR av Harry Potter (detta har ju ändå pågått flera veckor nu). Jag gjorde ett försök och la in Tuesdays (eller är det Thursdays eller Wednesdays???) with Morrie. Den ska vara en klassiker. En livsavgörande bok, men jag har inte hunnit dit. För mycket varulvar och vampyrer att reta sig på.

På tal om eat pray love. Jag tror det var tur att Elizabeth Gilbert träffade brasilianaren – annars hade inte boken blivit en sådan succé. Man gillar lyckliga slut. Alla gör det. Jag gillar att läsa om människor som blir kära. Så jag läser om slutet. Då och då. Det är så vackert. Så länge de inte är varulvar eller vampyrer som blir kära. Då är det bara skitjobbigt. Men seriöst?!

Sedan läser jag America av Jon Stewart, the Daily Show, shit vad den är smart. Jag gillar smart. Jag gillar inte vampyrer. Och varulvar.

Och jag är rätt trött på att sitta på toa.

 

Gala

På foodbank.

Ett glas vin och huvudvärk hela dagen. Diarré och alkohol är ingen bra kombo. Nej.

IMG_1165.JPG

För eller senare går alla ens barn i terapi

IMG_1091.JPG

 

Första frågan jag såg var ”vad får man inte missa i San Francisco?” på white boarden i köket på jobbet. Jag trodde det var någon som hade besök och som ville ha tips. Men veckan efter kom ”vilken filmstjärna har du blivit beskylld för att likna” och jag insåg att det här var en vana. Och mycket riktigt, varje vecka en ny fråga och det är rätt kul att läsa vad folk skriver. Den här veckan handlade om en ens favoritminne från barndomen. Mina kollegor har skrivit om roddbåtsturer och att baka och laga mat och klättra och åka bak i bilen och sjunga tillsammans.

För mig har det varit en rätt deprimerande vecka – för jag kan inte komma på mitt favoritminne. Och inte bara det, jag kan inte erinra mig en enda sak från min barndom. Det är som en enda lång radda av dagar. Glimtar. Jag kommer ihåg att vi lekte campingplats på våren. Drog ut filtar och mattor som vi byggde tält av innan gräset hade torkat. Jag kommer ihåg att vi cyklade runt kvarteret. Lilla rundan och stora rundan. Om pulkaåkning i ljuset av det gula gatljuset. Jag kommer ihåg den varma asfalten under mina fotsulor. Om den djupa pölen som alltid bildades utanför Ss hus när det regnade. Om hur spaden skrapade mot asfalten när man fyllde sin hink med vatten från just den pölen. Jag kommer ihåg sista gången vi lekte med dockor jag och S och U. Om att skjuta mål i en fotbollsmatch. Att bryta armen på en träning. Att gå till skolan. Det ringer in. Det ringer ut.

Jo, jag kommer ihåg. En radda av dagar. Men ingen står ut.

Jag hade verkligen en bra barndom, jag har ändå gått i terapi. Trots en lycklig barndom, menar jag. Och jag räknar kallt med att mina barn också kommer att göra det, och att de säkert vid något tillfälle eller flera kommer att skylla på mig.

Man gör så gott man kan, men de kommer ändå att gå i terapi. Det är lite deprimerande. Eller upplyftande, jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket. Deprimerande för att man inte kan göra rätt, hur mycket man än försöker. Upplyftande för att det krävs inte mycket fel, bara lite, lite, alltså att det inte är så illa, man har inte gjort så mycket fel, för att ungarna någon gång ska behöva terapi.

Ibland tänker jag också att det ska rätt mycket fel till för att det inte ska bli rätt. Det blir oftast rätt trots att man gör en del fel.

Eller vad jag nu menar.

Jag kommer fortfarande inte ihåg mitt lyckligaste barndomsminne. Det är ok. Det var så många. Så säger vi.

 

Zuckerbergs Mud Room

IMG_20130423_143740

 

Varje dag pendlar tusentals San Francisco-bor till Goggle, Facebook och Apple. Vid olika busshållsplatser runt om stan köar pendlarna med sina kaffekoppar i väntar på superfina bussar med wifi som ska ta dem ner till Silicon Valley.

Jag har delat hållplats med dem. De väntade på finbussen och jag väntade på fulbussen. De väntade på limousinbussen och jag väntade på mentalbussen, men det var samma hållplats, vilket alltid irriterade chaufförens på fulbussarna – det var deras hållplats, inte finbussarnas, de hindrade trafiken. Unde många år har det varit mer eller mindre krig mellan fulbussarna och finbussarna – tills för ett par månader sedan. Upptäckte jag häromdagen.

Mitt behov av att sitta på toaletten stora delar av dagarna har gjort mig lite mindre angelägen att cykla. Vissa dagar har jag bara inte orkat. Så. Jag tog bussen för första gången på ett halvt år – det var ingen trevlig upplevelse. Dit gick bra, hem inte så bra. Jag stod och väntade på bussen, vid hållplatsen, den kom och kör förbi. Den stannade inte. Den bara körde förbi. Och när jag tittade noga såg jag att det var nya skyltar på hållplatsen. Och konstiga skyltar som inte betydde 22ans buss, så mycket förstod jag. Då hörde jag någon svara sin kompis att Google köpt hållplatsen.

Så efter alla år av bråk har nu google köpt hållplatser runt om stan, där Facebook, Google och Apples bussar kan stanna. Och det är just ”min” hållplats de köpt.

Jag fick gå till nästa hållplats.

Det är märkligt vad man kan göra om man är så stor. Bara för att Twitter skulle stanna kvar i San Francisco, och inte flytta söderöver, så sänkte borgmästaren deras skatt.  Dessa Techjättar. Men Facebook som är på väg utför, säger alla, men hur kan Facebook vara på väg utför när det inte finns något alternativ? Well. Zuckerberg, grundaren har köpt sig ett hus vid Dolores Park. Inte långt från där jag bor. Han har hållit på att bygga om huset i ett och ett halvt år. Han ska bland annat inreda ett mud room – vad det nu är, och vad man nu skulle behöva det till i den värsta torkan i mannaminne och lite till – men blir inte klar. Och nu har grannarna surnat till. De är trötta på byggtrafiken och den försvårade parkeringen och ständiga hamrandet. I det fallet är han inte stor nog Mark, nu har grannarna sagt nej till fortsatta renoveringar. Nu får det vara klart.

Och när jag skriver detta hör jag att det REGNAR. Det regnar. Och det tar i. Fantastiskt.

Hoppas Marks mud room hann bli klart.

11 år sedan precis i detta ögonblick

IMG_1041.JPG

Det är kvällen innan hon fyller 11 år. Och jag berättar hennes födelsehistoria, om värken som väckte mig. Om oron att behöva åka till Varberg för att föda. Om att jag blev hungrig och kokade chokladmjölk. Som jag åt med smörgåsar. Om taxichauffören som blev jättenervös. Om värkarna. Om hur dramatiskt det blev. Att hon är född 45 minuter efter det att vi kom till förlossningen.

Men också hur efterlängtad hon var. Hur många år vi hoppades på henne och hur lång tid det tog, men det var ju tvunget, för det var ju just den här ungen vi skulle ha.

En sådan gåva att få vara hennes förälder.

Grattis på 11årsdagen Lilo Ninni. Ditt första namn gav din bror dig, ditt andra fick du efter min syster. Från familj till familj. Vi vore inte hela utan dig.

 

Google köper busshållsplatser eller lite spanking

Vad ska jag skriva om …

att bussen körde förbi mig (allt detta sitta på toaletten har liksom tagit musten ur mig så jag cyklar inte riktigt lika ofta) när jag stod på hållplatsen och väntade på just bussen och att jag hörde att Google köpt min hållplats och att vanliga bussarna inte längre stannar där, bara Google bussarna? Eller, att detta var en del av ett samtal jag hade idag:

– Then I slapped the face. Pretty hard.

Och det ansiktet satt på ett barn. Och sedan fortsatte samtalet och jag förstod att ”spanking” var en del av den här familjens uppfostran.

Herregud, vad fel det känns.

I medierna valsar en NFL-spelare omkring. Han har blivit åtalad för barnmisshandel. Aga är inte förbjudet i USA. Bara för mycket aga. Vilket en jury har kommit fram till att den här spelaren utövat. Man får inte slå sitt barn med en kvist så att det blir märken. Man får slå med en kvist, bara det inte blir märken. (OMG!)

Spelaren har försvarat sig med att han bara disciplinerat sin son på samma sätt som han blev disciplinerad av sin far.

Det intressant är att om den som jag pratade med tidigare, om han istället hade slagit sin fru i ansiktet ”pretty hard” så hade han säkert kunnat bli åtalad utan att en jury behövt avgöra det.

Herregud. Det är så fel, på så många plan. Det finns inga rätt. Det är bara fel. Fel. Och är så förlegat. Så förlegat. Så bakom. Så omoderna. Så skamligt.

Se där det blev ett inlägg om spanking. Då får det bli Goggle en annan dag.

 

Skit igen

 

IMG_1111.JPG IMG_1109.JPG

Det ger sig inte. Jag går till doktorn igen. En specialist den här gången. Mer blod. Mer ”stool collection”.

– Have you been abroad?

– Yes, to Sweden.

– Hmmm, that’s hardly a third world country …

– No. It’s actually quit clean.

– Yeah … It’s quit beautiful actually. I have been to Stockholm. I don’t think I even been anywhere so clean.

Det är märkligt hur viktig magen är. Jag kommer ihåg från mina studier i idehistoria att det var en filosof som menade att allt utgick från magen, alla känslor satt i magen. Magen var själen. Jag tror han hade rätt. Hur glad jag känner mig är i direkt korrelation med hur många gånger jag behöver gå på toaletten.

Håhå jaja.

 

Rör du telefonen får du betala

IMG_1093.JPG

 

Middagen börjar med att alla lägger sina mobiler i mitten på bordet. Reglerna är enkla, den som först rör mobilen får betala notan. Perfekt.

 

 

Och ingen vann

Det var en svårsmält frukost. Magnus satte på svtPlay och det såg ut som om det där partiet jag inte vill komma ihåg namnet på skulle få 20%! Men herregud. Nu blev det ju inte så illa. Men.

Jag är ledsen. Det osvenska vann.

Det har gjorts en undersökning bland oss utlandssvenskar om vad vi röstade på; moderaterna vann, miljöpartier kom tvåa och sossarna  trea. Men, även vi utlandssvenskar röstade på de där jag inte vill komma ihåg namnet på. De fick 4 procent av rösterna. Helt obegripligt. Vem? Vem röstade på dem. Av oss, som är alla invandrare? Obegripligt.

393804_10150454312267408_1085889860_n

Här kommer jag i min Sverigedräkt igen. Det känns ändå som rätt bild i dessa dagar. Man få inte ge upp att vara svensk, även om det just nu känns så, som att man inte vill, för att det känns lite skämmigt.

 

 

 

Jag är invandrare

393804_10150454312267408_1085889860_n

Jag hoppade in i en taxi på Arlanda. Chauffören svängde ut och fråga mig varifrån jag kommit.

– Från San Francisco. Jag bor där sedan fem år tillbaka.

Han kom från Somalia. Vi pratade om att längta efter sin familj. Hemlängtan. Han saknade sin farfar. Jag hann inte hem för att säga hejdå till min mormor som just gått bort, det var tungt. Det var mycket snö utanför bilfönstret. Kallt. Till och med det kunde jag sakna då och då, erkände jag. Han tyckte om snö, men saknade värmen.

Han svenska var minst sagt bruten, men jag känner personligen inget annat än djup respekt mot alla som i vuxen ålder försöker lära sig ett andra eller tredje språk. Och svenska, av alla språk. Men våra ”en” och ”ett” och ”våra” och ”vårt” och ”vår” – det är ju omöjligt. Efter att dagligen brottats med engelskan är jag ödmjuk inför var det egentligen innebär att lära sig ett språk. Att behärska det.

Från en invandrare till en annan – vi delade utanförskapet.

I snart sju år har jag varit invandrare. Varje gång jag öppnar min mun hörs det att jag inte hör hit, att jag inte är född i det här landet.  Jag försöker förstå och hantera kulturen jag lever i. Man skulle kunna tro att det inte är större skillnad med hemma i Sverige – men det är det. Vi navigerar skola och skattesystem. Förväntningar och sociala koder.

Jag är invandrare i USA.

Jag flydde inte från krig och förtryck. Jag flydde inte för mitt liv. Jag sökte äventyr. Jag kan åka hem. Men jag är likväl invandrare.

Det är här på andra sidan Atlanten jag blivit riktigt svensk. Min stolthet över Sverige är omåttlig. Över föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen, förskolan, jämställdhetsarbetet, semesterveckorna. Hur det är uttalat att man ska kunna kombinera föräldraskap med yrkesliv. Jag skryter om Sverige så ofta jag får tillfälle. Jag är också oändligt stolt över den solidaritet som Sverige visat mot utsatta genom åren. Men nu har ett främlingsfientligt parti 10% stöd. Det är obegripligt. Det som håller på att hända hemma känns så osvenskt. Så fruktansvärt osvenskt. Jag kan inte se det på något annat sätt.

Jag är inte naiv, hemma liksom här, har inte integrationspolitiken fungerat. Men det betyder inte att man ska sluta försöka. Tvärtom. För det är tvunget. Det är så farligt på så många ställen runt om i världen, att prata om lokala lösningar är ett skämt. Ett skämt. Och att sedan ställa utsatta grupper mot varandra – det är inte svenskt. Det är osvenskt.

På ett annat sätt är jag kanske naiv, för jag tror att det berikar oss om vi blandas upp – allihopa. Om gränser suddas ut och vi lär känna varandra. Det har jag lärt mig här. Vår vänner har rötter från hela världen, deras hy och vanor och mat och högtider skiljer sig åt. Jag har firat Passover, Chinese New Year, Thanksgiving och Lucia ett och samma år – jag blev inte mindre svensk av det.

Så. Idag är det valdag. Jag vill be dig rösta svenskt – i mitt fall betyder det miljöpartiet. Och inte osvenskt. Det är det där partiet vars namn jag inte vill komma ihåg. Det är inte svenskt. Hur mycket folkdräkt de än bär. För de uppför sig inte svenskt.

Och vad som är svenskt, tro mig, det vet vi utvandrare.  Ingen tillbringar så mycket tid med att fundera på sitt hemland och sin kultur. Sanna mina ord.

Glad valdag!