Jag är invandrare

393804_10150454312267408_1085889860_n

Jag hoppade in i en taxi på Arlanda. Chauffören svängde ut och fråga mig varifrån jag kommit.

– Från San Francisco. Jag bor där sedan fem år tillbaka.

Han kom från Somalia. Vi pratade om att längta efter sin familj. Hemlängtan. Han saknade sin farfar. Jag hann inte hem för att säga hejdå till min mormor som just gått bort, det var tungt. Det var mycket snö utanför bilfönstret. Kallt. Till och med det kunde jag sakna då och då, erkände jag. Han tyckte om snö, men saknade värmen.

Han svenska var minst sagt bruten, men jag känner personligen inget annat än djup respekt mot alla som i vuxen ålder försöker lära sig ett andra eller tredje språk. Och svenska, av alla språk. Men våra ”en” och ”ett” och ”våra” och ”vårt” och ”vår” – det är ju omöjligt. Efter att dagligen brottats med engelskan är jag ödmjuk inför var det egentligen innebär att lära sig ett språk. Att behärska det.

Från en invandrare till en annan – vi delade utanförskapet.

I snart sju år har jag varit invandrare. Varje gång jag öppnar min mun hörs det att jag inte hör hit, att jag inte är född i det här landet.  Jag försöker förstå och hantera kulturen jag lever i. Man skulle kunna tro att det inte är större skillnad med hemma i Sverige – men det är det. Vi navigerar skola och skattesystem. Förväntningar och sociala koder.

Jag är invandrare i USA.

Jag flydde inte från krig och förtryck. Jag flydde inte för mitt liv. Jag sökte äventyr. Jag kan åka hem. Men jag är likväl invandrare.

Det är här på andra sidan Atlanten jag blivit riktigt svensk. Min stolthet över Sverige är omåttlig. Över föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen, förskolan, jämställdhetsarbetet, semesterveckorna. Hur det är uttalat att man ska kunna kombinera föräldraskap med yrkesliv. Jag skryter om Sverige så ofta jag får tillfälle. Jag är också oändligt stolt över den solidaritet som Sverige visat mot utsatta genom åren. Men nu har ett främlingsfientligt parti 10% stöd. Det är obegripligt. Det som håller på att hända hemma känns så osvenskt. Så fruktansvärt osvenskt. Jag kan inte se det på något annat sätt.

Jag är inte naiv, hemma liksom här, har inte integrationspolitiken fungerat. Men det betyder inte att man ska sluta försöka. Tvärtom. För det är tvunget. Det är så farligt på så många ställen runt om i världen, att prata om lokala lösningar är ett skämt. Ett skämt. Och att sedan ställa utsatta grupper mot varandra – det är inte svenskt. Det är osvenskt.

På ett annat sätt är jag kanske naiv, för jag tror att det berikar oss om vi blandas upp – allihopa. Om gränser suddas ut och vi lär känna varandra. Det har jag lärt mig här. Vår vänner har rötter från hela världen, deras hy och vanor och mat och högtider skiljer sig åt. Jag har firat Passover, Chinese New Year, Thanksgiving och Lucia ett och samma år – jag blev inte mindre svensk av det.

Så. Idag är det valdag. Jag vill be dig rösta svenskt – i mitt fall betyder det miljöpartiet. Och inte osvenskt. Det är det där partiet vars namn jag inte vill komma ihåg. Det är inte svenskt. Hur mycket folkdräkt de än bär. För de uppför sig inte svenskt.

Och vad som är svenskt, tro mig, det vet vi utvandrare.  Ingen tillbringar så mycket tid med att fundera på sitt hemland och sin kultur. Sanna mina ord.

Glad valdag!

 

 

 

 

 

2 kommentarer

  1. Helen Aspegren skriver:

    Bra o fint skrivet!

  2. Gunilla Bergensten skriver:

    Tack!
    Har precis vaknat och slagit up dator och in på FB och kollat DN och satt på SVT Play … Spännande.

Kommentera