För eller senare går alla ens barn i terapi

IMG_1091.JPG

 

Första frågan jag såg var ”vad får man inte missa i San Francisco?” på white boarden i köket på jobbet. Jag trodde det var någon som hade besök och som ville ha tips. Men veckan efter kom ”vilken filmstjärna har du blivit beskylld för att likna” och jag insåg att det här var en vana. Och mycket riktigt, varje vecka en ny fråga och det är rätt kul att läsa vad folk skriver. Den här veckan handlade om en ens favoritminne från barndomen. Mina kollegor har skrivit om roddbåtsturer och att baka och laga mat och klättra och åka bak i bilen och sjunga tillsammans.

För mig har det varit en rätt deprimerande vecka – för jag kan inte komma på mitt favoritminne. Och inte bara det, jag kan inte erinra mig en enda sak från min barndom. Det är som en enda lång radda av dagar. Glimtar. Jag kommer ihåg att vi lekte campingplats på våren. Drog ut filtar och mattor som vi byggde tält av innan gräset hade torkat. Jag kommer ihåg att vi cyklade runt kvarteret. Lilla rundan och stora rundan. Om pulkaåkning i ljuset av det gula gatljuset. Jag kommer ihåg den varma asfalten under mina fotsulor. Om den djupa pölen som alltid bildades utanför Ss hus när det regnade. Om hur spaden skrapade mot asfalten när man fyllde sin hink med vatten från just den pölen. Jag kommer ihåg sista gången vi lekte med dockor jag och S och U. Om att skjuta mål i en fotbollsmatch. Att bryta armen på en träning. Att gå till skolan. Det ringer in. Det ringer ut.

Jo, jag kommer ihåg. En radda av dagar. Men ingen står ut.

Jag hade verkligen en bra barndom, jag har ändå gått i terapi. Trots en lycklig barndom, menar jag. Och jag räknar kallt med att mina barn också kommer att göra det, och att de säkert vid något tillfälle eller flera kommer att skylla på mig.

Man gör så gott man kan, men de kommer ändå att gå i terapi. Det är lite deprimerande. Eller upplyftande, jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket. Deprimerande för att man inte kan göra rätt, hur mycket man än försöker. Upplyftande för att det krävs inte mycket fel, bara lite, lite, alltså att det inte är så illa, man har inte gjort så mycket fel, för att ungarna någon gång ska behöva terapi.

Ibland tänker jag också att det ska rätt mycket fel till för att det inte ska bli rätt. Det blir oftast rätt trots att man gör en del fel.

Eller vad jag nu menar.

Jag kommer fortfarande inte ihåg mitt lyckligaste barndomsminne. Det är ok. Det var så många. Så säger vi.

 

2 kommentarer

  1. Haha! Vilken underbar men samtidigt obehaglig tanke. Ligger nog mycket i det där – oavsett hur hela och starka de kommer ur barndomens trygga famn kommer de förr eller senare bli sparkade i magen av livet.

    Vilket härligt, skarpt och humoristiskt språk du har! Tack för en inspirerande blogg.
    Med vänlig hälsning, Angelica

  2. Gunilla Bergensten skriver:

    Tack Angelica! Kommer du ihåg när barnen var pyttesmå, bara timmar gamla och man satt och grät över allt hemskt som skulle kunna hända dem? Jag minns att jag grät över att någon kanske skulle vara elak mot Max när han var typ 10 … Med tiden var man ju tvungen att skjuta undan den tanken, den tog för mycket energi, man blev ju helt panikslagen. Men. Det är inte alltid lätt att hålla det från sig. Usch. Man vill ju bara att de ska få ha det bra, må bra, bli älskade, älska, vara friska, ha roligt … Att vara förälder är som att bära sitt hjärta utanpå kroppen, sa inte någon det? Det låter inte som något jag hittat på i varje fall. Tack, igen. Kram G

Kommentera