Lite mindre skit

IMG_1109.JPG

Håller man bara sig till flytande så går det bra.

Tänk jag hörde mig själv just säga till att jag längtade efter ett rejält regnväder. Ett som slår mot rutorna. Gärna blåsigt också. Ett sådant där som man måste klä på sig ordentligt för.

Men vi har bara sol och sol. Lite dimma på morgonen som ”bränner” bort till förmiddagen, sedan sol hela dagen framåt kvällen då dimman kommer tillbaka. Och torkan är värre än vanligt. Värsta någonsin. Det var tydligt när vi var uppe i Tahoe, man såg hur sjöar och vattendrag sjunkit och torkat ut. Rätt otäckt.

”Yes”, sa Lilo i morse, när hon tittade på weather.com appen, ”det är 10% chans till regn i helgen.” Man kan ju hoppas.

(Det här var ett rätt oinspirerat inlägg … men det blir så när man inte kan äta ordentligt. Jag är HELT uttröttad.)

 

Livet är skit del 2

Det finns egentligen inte så mycket mer att tillägga när man skopat upp och åkt genom stan med sitt bajs i fyra olika rör. Håhåjaja. Det är inte utan att man känner att man vill att ens doktor ska hitta något fel, gärna allvarligt, för att det ska vara värt det. Det får liksom inte vara förgäves. Liksom. Vad mer kan jag säga?

Vilket påminner mig om ett bröllop jag var på (nej, inte mer bajs nu) och brudgummens kusin bestämde sig för att hålla tal. Han hade INTE förberett sig. Och talet var långt och långt och kom ingenstans och så säger kusinen, som hittar på talet medan han håller det, i realtid så att säga, så säger han, för att vinna tid, medan han hittar på vad han ska säga:

– Ska jag säga något mer …

– Nej, skriker en annan av bröllopsgästerna.

Och alla började skratta, applådera och kusinen satte sig ner.

 

 

 

Just nu är allt skit

IMG_1106-0.JPG

Japp. På riktigt. Toaletter är allt jag tänker på. Var man kan hitta en snabbt, ungefär varje gång jag har ätit något. Det har varit så i två, tre veckor, och det har sakta eskalerat för att snabbt bli jättejobbigt. Just nu går jag på toaletten i stort sett varje gång jag äter något. Och ett par gånger där i mellan.

Har varit hos doktorn idag. Är det inte typiskt, att bara för att jag tycker det är hemskt att bli stucken så misslyckas dom. Och måste sticka i andra armen.  det tar dubbelt så lång tid.

Sitter hemma, försöker jobba, dricker vätskeersättning och äter vitt fluffigt bröd.

Allt är bajs.

 

Snickers på yoghurten

photo-27

Ja, det vore ju gott. Men hur nyttigt är det. Inte? Det var ju lite tråkigt.

 

Ska jag verkligen rösta?

IMG_1103.JPG

Jo, jag har röstat, gjort min medborgliga plikt, gjort valbaromentern och röstat. Som utlandssvensk får man bara rösta i riksdagsvalet – that makes total sense. Men. En vän, som också är utlandssvenska hade en intressant synpunkt när vi pratade om det häromdagen:

– Jag vill rösta på dem som värnar om den sociala skyddsnätet, därför jag tror det skulle vara bra att byta regering. Men, varför ska jag bestämma det? Jag bor ju inte i Sverige. Ska jag vara med och bestämma huruvida Sverige är på väg åt rätt håll – jag bor ju inte där. Har jag då rätt att tycka och påverka?

Jag har inte tänkt på det så. Jag tycker att hon har rätt, varför ska vi utlandssvenskar som varit hemifrån år efter år påverka den svenska politiken?

– Det är en sak, fortsatte min väninna, om man är expat, man ska bara vara hemifrån ett par år, då tycker jag att man ska rösta. Men om man som jag, varit utomlands över 10 år och inte planerar att flytta tillbaka, jag vet inte, ska jag verkligen vara med och bestämma då?

På sätt och vis har hon rätt. Men, nu får jag då rösta och har gjort det. Lagt brevet på posten och påverkar svensk politik.

Det är en förmån, absolut. Men jag skulle inte tycka det vore konstigt om någon sa att jag allt fick flytta hem om jag vill vara med och bestämma.

 

 

 

Två dollars gran

 

IMG_1102.JPG

Jag köpte gran idag. På loppis. Två dollar.

– Vill du ha den stora eller den lilla?

– Den stora.

Vad jag inte visste var att jag köpte en gran som var 2,3 meter hög. Jajamensan. Och försedd med belysning. För TVÅ!!! dollar.

IMG_1101.JPG

Sedan drack vi cane cola. That’s the new shit. I’m telling you. Som mexikansk cola. I snobbiga San Francisco dricker man inte den amerikansk coca-colan. Man dricker importerad cola från Mexico för att den är gjord på vanligt socker. Den amerikanska innehåller, förutom socker, ”high fructose corn syrup” och det är inte bra för någon och inte bra för codan – den blir för söt.

Detta vill min dotter att alla ska se:

https://www.youtube.com/watch?v=wZZ7oFKsKzY

Jaha. Nu är vi alla gamla. Om vi inget förstår av det här. Notera att det håller på i tio timmar.

Imorgon ska jag skriva. Jag längtar redan.

 

 

 

Skilsmässa bland vänner, del 3 – träffa nya partnern

Nu vet jag hur mina vänner tänkte och tyckte 1996. När jag och E gick skilda vägar och de skulle introduceras till nya flickvänner och pojkvänner. De kände säkert precis som jag att man hellre vill att allt skulle var som förr. Om man fick bestämma. Men nu får man ju inte det. Alls. Utan man får träffa nya partnern och hoppas att man gillar den personen. För man gillar ju sin kompis.

Jag var lite nervös, det var jag allt. Men det gick bra. Det är förtidigt att säga något om nya pojkvännen, men, det kan nog bli bra. En sak vill jag ge min vän J en eloge för; inte en gång under kvällen sa han något negativt om sin före detta man, tvärtom, inte heller tog han upp de kniviga och trassliga förhandlingarna runt skilsmässan. Inte ett ord. Han gjorde det enkelt för oss. Vi slapp välja sida. Vi kan stå kvar mitt i mellan.

Men. Jag önskar fortfarande att det inte skulle ha hänt. Jag saknar dem tillsammans. Det kan man väl få göra?

 

Åtta månaders väntetid på den här Hoddien

f4c5bdb956d1c11ddf2f7de885075b24fbeab727

 

På tal om hoddies, som vi pratade om för ett par dagar sedan; den här hoddien, från en start-upp här i SF, är så fruktansvärt populär att man måste vänta 8, åtta, månader på ett exemplar. Den kostar 90 dollar. En enda recession från Slate magazine, som kallade den ”he greatest hoodie ever made”, gjorde att efterfrågan exploderade. 

Det är en vanlig hoddie. Tillverkad i USA.

Annars då? Sugen på det här kanske?

photo-25

 

 

 

 

Jordbävning och nakenbilder

Härom natten vaknade vi av att sängen skakade. Vi sov djupt, alla fyra, men jordbävningen var så kraftig att vi vaknade. Vi var inte ensamma. Men vi somnade om, alla fyra, ganska omgående. Det var vi mer ensamma om har det visat sig. Eftersom det är så många som bär armband som registrerar hur de rör sig och sover och detta laddas upp i något moln, så kunde man se att bara hälften av dem som vaknat av jordbävningen somnade om.

Alltså, hur mycket information släpper vi egentligen ifrån oss? Hur mycket av det som vi tror är privat är verkligen privat – som ens nakenbilder? Till exempel. Som Jennifer Lawrence och Carrie Underwood fått uppleva. Någon hackade deras telefoner och har spridit innehållet till höger och vänster.

Intressant diskussion vid matbordet:

– Så nu vill jag bara påpeka att ni INTE ska ta nakenbilder med era mobilkameror. Om det nödvändigtvis ska tas nakenbilder så gör det med en vanlig kamera som INTE är ansluten till internet.

– Herrgud, sa storebror

– Men mamma, måste vi prata om sådant här, jag är bara tio år, sa lillasyster.

Man kan aldrig börja nog i tid (nåja, kanske … ).

Man ska vara försiktigt med att ta nakenbilder, det är en åsikt som jag delar med de flesta ”experter” här som kommenterat den här skandalen. Lena Durham håller inte med. Hon menar att säga att man inte ska ta nakenbilder, är som att säga att man inte får bära kort kjol för då får man skylla sig själv om man blir våldtagen.

Det ligger något i vad hon säger, men jag håller inte med. Vad det gäller nätetikett så finns det en bra tumregel: Det man inte kan tänka sig att göra eller säga högt i skolans matsal eller i restaurangen på jobbet, det ska man låta bli. På båda ställena kan man gå med kort kjol, men inte klä av sig naken. Det är skillnad. Det är ett övergrepp att hacka konton. Absolut. Men nätet är inte privat. Det kan vara bra att komma ihåg.

–  Framkalla sedan nakenbilderna på egen hand i badrummet och lämna över personligen. Skicka inte på posten, fortsatte samtalet i köket.

– Nä, nu går jag, sa tonåringen och reste sig från bordet.

– Kan du sluta. Snälla, sa lillasyster.

Och då gjorde jag det. Men bara för att jag var klar med vad jag hade att säga.

 

 

 

 

 

Vilket osökt

Hoddies

Detta oerhört bekväma plagg har kommit i rampljuset på senaste tiden. Och oerhört populära plagg – alla amerikaner har åtminstone 10 var. På riktigt. Nu har många African-american föräldrar börjat uppmana sina barn att aldrig, aldrig bära hoddie, eller luvtröja som jag kallar det. Hoddien har på senaste tiden kommit att symbolisera bråk och stök och kriminalitet. Både Trevor Martin och Michael Brown bar hoddies. Både Martin och Brown var african-americans, de sköts ihjäl, båda var obeväpnade.

Jag tänkte att snart blir det nog tvärtom, att man börjar bära hoddie för att det är coolt att våga. Eller så gör man som mamma eller pappa säger – låter bli. Men. Det gäller bara hälften av befolkningen. För en vit kille i en hoddie är något helt annat än en svart kille i en. Jag har tillbringat helgen i Tahoe, bland hoddiefolket. Alla var vita. Ingen behöver tänka sig för innan de tar på sig sin hoddie. Ingen. Ingen kommer att titta extra på dem när de rör sig genom mataffärer eller hindra dem från att komma in på restauranger. Inte ens om de är tonåringar.

I USA är rasdiskriminering ständigt närvarande.  Som Jon Stewart sa ”If you are tiring of hearing about it (race). Imagine how fucking exhausting it is living it”