Silverbröllop!

IMG822

Idag är det 25 år sedan jag gifte mig första gången. Det var en blåsig oktober. Det regnade och var grått ute. Jag kommer ihåg vissa saker. Som att håret gav upp väldigt snabbt i blåst och regn. Att klänningen blev väldigt rynkig bak.

Och jag minns att det kändes overkligt. Detta var allt man drömt om och nu hände det och var det inte mer än så här?

Det jag minns allra bäst är kyrkan. Vigselakten. Jag kommer ihåg hur det lät när E sa ja. Och när jag sa ja. Hur mitt hjärta bankade i bröstkorgen. Och altartavlans spräckliga blå mosaik. Och ljuset. Och ljuden som blev så stora i kyrkorummet. Och att E kysste mig. Han tittade uppfordrande på mig innan han kysste mig. Att det var viktigt och inte fick glömmas och nu hade vi ju bestämt det, att kyssas när vi blivit man och hustru.

Jag kommer ihåg när han kallade mig sin fru för första gången – det var när han tackade våra gäster efter middagen. ”Jag och min fru …” Han höll mig i handen. Jag var hans fru i sex år. Vi var snälla mot varandra nästan hela tiden.

På sätt och vis tycker jag att det är tråkigt, inte sorgligt, att vi inte kunde fortsätta att älska varandra. Att vi slutade. Det hade varit spännande att levt med en och samma människa så länge. Jag undrar hur mitt liv sett ut då. Hur jag sett ut då om kärleken hade räckt till.

Han var en viktig människa i mitt liv. Vi blev vuxna tillsammans.

När jag tänker på min första make känner jag bara tacksamhet och det händer att jag funderar på hur han har det. Jag hoppas att han har det bra. Riktigt bra. Och det bästa är att jag är helt säker på att han önskar mig detsamma. Helt säker.

För är det en sak jag kan, så är det att välja fantastiska äkta män.

Men två räcker.

 

Kommentera