Då bröt jag ihop och grät

Jag läste hela mejlet. Men såg bara ett enda ord ”colitis”. Jag förstod att min biopsi visat att jag hade något som slutade på ”colitis”.

Då började jag gråta. På jobbet. I mitt rum.

Man kan ju tycka att jag borde förstått att det är något fel på mig. Man kan tycka att det var helt rimligt efter fyra eller fem veckors diarré. Att det inte är friskt. Att jag fattar det. Och visst. Det gjorde jag.

Men ändå inte.

Någonstans trodde jag kanske att det var … lite magkrångel och kanske någon virus och … liksom bara att magen var ur slag. Under de här veckorna har jag svajat mellan ”men herregud, ska det aldrig ge sig” till ”det kommer aldrig att ge sig”. Mellan ”något är faktiskt fel” till ”det går nog över snart”.

Och det var inte hela sanningen, att jag bröt ihop för att jag nu hade en diagnos, att det var något fel på mig. Det handlade om min historia med farbröder med svåra tarmsjukdomar, som jag på nära håll sett plågas. Det var likheten mellan min colitis och deras som gjorde mig alldeles förtvivlad.

Tills jag googlade hela sjukdomen ”microscopic colitis”. Den går att bota. Jag kommer att bli bra.

Jag kommer att bli bra.

 

 

Mina händer och fett

IMG_1289.JPG

 

Nu kommer en lång tankekedja: Medan jag åt middag slötittade jag på Sleepless in Seattle, ni vet den gamla, gamla filmen (tack Netflix – världens bästa grej), den är skriven av Nora Ephron som gick bort i cancer för ett år sedan, jag har inte cancer, vilket jag är tacksam för, men Nora har skrivit en bok som heter ”I feel bad about my neck”, i essän med samma namn i boken beskriver hon hur saker som hon retade sig på förr, numera är sådant som hon är tacksam för. Alltså man kan irritera sig på sitt hår hur mycket som helst, men det kan komma en tid då håret är det minsta man retar sig på. För andra saker har blivit mycket värre. Liksom.

Jag har retat mig på mina lår. I många år. Det är inte en hemlighet. Jag har skrivit böcker om mina lår. Numera har jag inga större lår att irritera mig på. Jag har gått ner i vikt genom att lägga om min diet. Jag äter inte socker. Eller vetemjöl. Och det är ju bra. Men att gå ner i vikt har förändrat mina händer. Mina ådror har rest sig. Visst jag har blivit äldre, det har också med det att göra, men det är även avsaknaden av underhudsfett. Mina vener slingrar sig som rötterna över stenhällar hemma.

Och jag tycker inte om det.

För jag tycker inte om blodådror. Blod har alltid gjort mig matt och illa tillmods. Det är så illa att jag inte ens vill titta på händerna. Jag har börjat fundera på att gå upp i vikt. Kan man gå upp i vikt, bara på handryggen?

Det vore ju bekvämt.

 

En drink

IMG_1275.JPG

Medan jag samlar mina tankar. På en ny krog i hörnet på Sanchez och Market. Jag har de senaste dagarna funderat på hur vi fostrar våra barn. Om våra drömmar rörande dem. Hur nära de drömmarna ligger våra egna. Men om det skriver jag mer i morgon. Ville mest bara säga hej.

Naked Yoga

IMG_1266.JPG
Åh, det är bara för män. Så synd. Väldigt synd.
Inte.

Inte cancer …

IMG_1271.JPG

Ja, här skrattar jag. Oj vad roligt det var. Inte särskilt. Faktiskt. Jag tycker så fruktansvärt illa om att sätta kanyl i handen, de där plastgrejerna som de ska ha in ens blodåder  så att de kan ge en dropp och lugnande. Jag tycker faktiskt ännu mer illa om det än om att ta blodprov. Så, naturligtvis misslyckas de första gången. Och får hämta en expert och en nål för bebisar.

Jag är en bebis.

IMG_1272.JPG

Magnus var med och höll handen. Ända tills nålen var satt i handen och de satt ett stort bandage över den så att jag inte kunde se den. Ja, jag är verkligen en bebis.

Jag har inte varit världens bästa fru den senaste tiden. Jag har varit trött och hängig och varit borta långa dagar. Jag sover dåligt om nätterna (man gör det om man måste gå på toa hela tiden). Jag har jobbat mycket på mina båda jobb. Den här veckan har jag inte fått äta och laxerat. Man är inte till mycket hjälp då. Men, Magnus är där hela tiden. Han tar barnen på morgonen så jag får en extra halvtimmes sömn. Han tar Lilo till hennes aktiviteter. Går på Max skolgrejer. Lagar mat. Handlar. Klagar aldrig.

Herregud vilken tur jag har.

Att jag är lyckligt gift. Att jag inte har cancer. Och förmodligen inte de andra sjukdomarna heller. Det får jag veta om en vecka eller så. Men det såg bra ut sa doktorn.

 

Samma fast annorlunda

IMG_1268.JPG

Jaha. Då laxerar vi. För fullt. Jag har inte ätit på hela dagen. Bara druckit. Jag mår rätt illa. Imorgon är det dags för svar på frågan vad det är för fel på mig.

Idag

IMG_1235.JPGn
Bara en fin skylt. För att det är måndag och jag är lite sliten.

Halloweenångest

wpid-20131031_100827.jpg

Nu har jag varit dödens ängel i sju år, jag kan inte vara det ett år till. Och Lilo har bestämt sig för att vara Fionna från Adventure Time.

 

fionna

 

Jaha, vi behöver köpa kläder och skapa en kaninmössa. Den kanske man kan köpa på internet. Tack och lov för internet. En kollega på jobbet ska vara ett ”lyckligt träd” och hennes pojkvän ska vara Bob. Bob är en målare som målar lyckliga träd på tevekanalen PBS. En annan kollega ska vara Ann i King Kongs hand. Japp, hon ska liksom ha King Kongs hand omkring sig … En annan har köpt tre kostymer till sin hund.  Förra året var min kollega ”shark attack”, hennes hund var haj, själv var hon skadad och gick runt och bar på en surfbräda som en haj hade tagit en tugga i. Lilos kompis var Marie Antoinette förra året, komplett med krinolin, peruk med båt.

Sådant kan bara hemmamammor hinna med.

Jag har länge funderat på om anledningen till att de amerikanska högtiderna är så fokuserade på utklädning, och pyssel och mat och utsmyckning för att man tidigare hade tid. För att man alltid hade en mamma hemma.

Nu har vi ju inte i vår familj. Ingen mamma hemma. De flesta amerikanska familjer har inte heller det längre – vilket gör att det öppnar Halloween Affärer i varje kvarter. Men det är ju inte som en hemmagjord kostym. Inte i närheten.

Jag måste hitta på en ny kostym. Till mig. Jag funderar på att vara Sverige, jag har ju en Sverigedräkt, men jag vill ju inte gå runt och förklara vad jag är hela dagen. vad ska jag vara? Förslag mottages med tacksamhet.

Här är några av mina kollegor från förra året – Björn Borg, Shark Attac, och en haj.

wpid-20131031_100604.jpg wpid-20131031_100653.jpg wpid-20131031_103208.jpg

O dagar sedan senaste incident

 

IMG_1265.JPGIMG_1264.JPG

Det var runt 90 grader idag – det betyder över 30 grader. Vi cyklade till Golden Gate Park – långsamt. Åt lunch bakom De Young, mitt favoritmuseum, la oss på en filt i deras skulpturpark. Läste.

Jag har varit på toppenhumör. Hela dagen utan att behöva gå på toaletten. (Ja. Jag vet. Detta har blivit en blogg om min mage. Men, herregud vad den styr ens liv.) Vi skämtade om att man på arbetsplatser ofta ser en datering om hur länge sedan det skett en arbetsplatsolycka – en incident, tex ”112 days since the last incident”. Filmen Super 8, av JJ Abrams, som kom för ett par år sedan börjar med att hjältens mamma går bort i en olycka på en fabrik, filmen börjar med att någon håller på att plocka ner siffrorna från fabriken, bara en etta blir kvar. Max skämtade och sa att vi skulle kanske börja med en sådan, sedan jag visat så oerhört stor glädje över att inte behövt gå på toaletten.

Det skulle blivit 1 day since the last incident. Men. Well. Det räckte inte så långt. Jag var tvungen att gå ikväll. Men bara en gång. Man får vara glad åt det lilla.

Detta har nu pågått i ganska många veckor. Här är några saker jag är glad för:

– Att vi har mjukt toapapper. Att vi alltid köper det mjuka och dubbla. Det lite dyrare.

…. Sedan kommer jag inte på något mer.

Jag har googlat cancer och diarré. Hur skulle jag kunna låta bli? Jag vet att man inte ska googla. Men av någon konstig anledning är jag inte orolig. Mest frustrerad.

Nu till något annat:

Giants, baseball är i slutspel. Igen. Vi börjar närma oss Halloween, helgen som formats av den starka stay-at-home-mom traditionen. Yes. Berättar mer i morgon.