Hon har längtat hem i över 10 år

men inte längre.

I tio år har hon saknat Sverige. Hon har alltid pratat varmt om skolan. Om vården. Alla får sjukvård. Skolan är gratis. Hon har till och med saknat kylan och mörkret och regniga dagar i november, då blåsten ser till att det regnar horisontellt. Till och med slask i februari och ylan på spårvagnshållplatsen.

Allt det.

Hon har stundom varit urtrött på det amerikanska systemet, med nannys som skapar småpåvar, ingen förskola, ingen sjukförsäkring, klyftorna, fattigdomen, segregeringen. Allt det.

Men inte nu längre.

– Nu är svenskarna galnare än amerikanarna.

Hon pratar naturligtvis om Sverigedemokrater och Extra val.

– Den här veckan har jag för första gången känt att jag inte längre vill flytta hem. För första gången.

Då har hon ändå längtat hem i över 10 år.

 

”Ian ringde, han var jävligt deppad,” sa min kollega

någon gång i mitten av 80-talet. Vi jobbade på Centralens casino. Ute var det vinter. Jag skulle snart rymma till Berlin med Nils, åka tåg genom Östtyskland för att nå Västberlin, bli huvudlöst förälskad, vara otrogen och få hjärtat krossat.

Allt det kommer till mig i ett ögonblick när Lilo svarar på frågan vilken hennes favoritlåt är. Det är O som frågar. Han är sex år. Vi dansar i köket till hans favoritlåt ”Happy”.

– Vilken är din favoritlåt Lilo?

– ”Love will tear us apart” med Joy Division.

Och hjärtat hoppar över ett slag. Tanken hoppar bakåt, ett stort steg, hem till Stockholm, mitten av 80-talet, jag jobbar på Centralens Casino, och jag ser hur Nils tittar på mig med ett snett leende, bakom ryggen på vår kollega, som hävdar att Ian Curtis ringt honom någon vecka innan han tog sitt liv ”Han var jävligt deppad”. Ian Curtis var ledare för Joy Division. Vi trodde honom inte. Han ljög om det mesta.

Aldrig trodde jag att min hjältar skulle bli min 11årings hjältar. Jag trodde inte det.

Samtidigt. Så naivt. Att jag inte trodde det. Att jag inte förstod att det skulle bli så. Vi fostrar ju våra barn att bli avbilder av oss. Vi lär dem vad vi anser är viktigt, tar med dem på aktiviteter som vi tycker om, och introducerar dem till musik vi gillar. Men. Jag har aldrig spelat Joy Division hemma. Det är en låt. En enda låt. Och den finns inte på en enda iPod, iPhone  – ingenstans.

– Joy Division karriär var ganska kort, säger jag, du kanske skulle lyssna på New Order?

New Order bildades av medlemmarna i Joy Division efter det att Curtis gått bort.

– Jag lyssnar hellre på The Smith.

Herregud. Det spelar ingen roll hur det gick till, jag har på något sätt lyckats. Åtminstone vad det gäller musik.

 

Det har sålts 3 000 000 Frost klänningar

IMG_1499.JPG

 

i USA. Det är också mer eller mindre antalet 4-åringar i samma land.

– Titta mamma, säger Lilo. En Elsa keps med fläta.

– Eller Anna.

– Med fläta, lägger Lilo till.

Keps med fläta.

Let it go. Let it go …

 

Han var från Louisiana

IMG_1492.JPG
och hade flyttat hit till Austin för att han ville spela.
”I came to play music”
Han var kanske runt 25. Han bar shorts, ute var det så kallt att det gjorde ont.
”Any good music coming out of Austin?” Frågade jag.
”Yes mam,” svarade han och letade upp en låt på sin IPhone.
Låten bestod av någon som spelade gitarr fort och mycket och länge. Många toner. Många solo.
”Mam, If I could play guitar like that I wouldn’t ever leave my room.”
Det skymde över Austin. Vi var på väg hem.

Från bordet intill hör jag

IMG_1485.JPG

”Nu räcker det med veganprat. Ät.”
Tonåringen suckar. Tar upp besticken. Äter bönorna.