Happy Names Day!

photo-33

 

Grattis på namnsdagen till mig själv; Mushroom fries och lite sangria till lunch för att fira på Skool. Inte konstigt jag fick skriva allt två gånger hela eftermiddagen, jag lyckades inte skriva rätt på ett enda ord. Jag missade tangenterna hela tiden. Alkohol mitt på dagen är inte en bra ide. Eller så är det.

Annars var det en sådan där dag: Gick upp, gick till gymmet, tv spekulerade i vad Romney skulle meddela klockan 11, skulle han ställa upp igen, en tredje gång eller inte, kom hem, gjorde pannkakor (vi hade inget bröd), fixade lunch åt Max, gick till jobbet, jobbade mycket, hela tiden, fick veta att Romney inte ska ställa upp, gick på lunch, jobbade ändå mer ända till klockan 6, då cyklade jag hem, cyklade för en cykelolycka, kom hem, åt smörgås medan jag plockade ur diskmaskinen, plockade i diskmaskinen, torkade av i köket, dammsög köket, plockade undan fyra maskiner tvätt, torkade av handfatet i badrummet, plockade i ordning i sovrummet, satte på mig läppglans och lite puder, gick och hämtade Lilo som varit och åkt rullskridskor, gick hem, kom inte in på blogg appen, skrev ett mejl om det, försökte skriva lite, bloggade i stället.

Nä, nu tror jag att jag ska gå och mig.

 

 

Jag saknar inte J eller T, jag saknar konceptet.

photo-32

Middag. Kyckling från Palmyra.

– Det är över ett år sedan jag träffade J, sa Max.

J som skiljer sig från Todd (jag tror faktiskt att jag slutligen tagit ställning  i den skilsmässa, det är svårt att försvara J längre…)

– Saknar du honom? frågade jag

– Nej. Men jag saknar konceptet J och T.

Han saknar paret J och T, det de var tillsammans. För det är ju det som händer, slog det mig, inte det att man går upp i varandra utan att man skapar något nytt tillsammans.

Och, handen på hjärtat, jag saknar också konceptet J och T, mer än jag faktiskt saknar individerna J och T. Faktiskt. Jag saknar middagar och lata kvällar i deras hus, J lagade mat, T städade undan. T fixade drinkar och J pratade. Hunden Bandit vid Ts fötter. Mörkret föll utanför. Efterrätt. Dagar på landet, på däcket med utsikt över Stilla havet och Russian River. Hiking längs stranden. Kaffe vid Russian River. Bandit alltid vid Ts sida. Det lättsamma pratet. Prat om böcker och konst och barnen och mer om barnen.

Men, jag känner att det nästan är svårt att komma ihåg hur det verkligen var,  hur de var med varandra, för nu ser jag det filtrerat genom deras skilsmässa. J tog plats, T gav honom plats, före skilsmässan skulle jag sagt att det inte var något problem, att det passade deras personligheter. Nu, efter skilsmässa, är jag inte längre säker. Var det så att T inte fick plats? Var hans position den svagare? Agerade han utifrån rädsla, utplånade han sig? Jag vet inte längre.

Men, jag saknar dem.

 

Ny Vibeke bok!!!

193932442_1df7e211-2706-4461-8697-281b3fd5dd87

Eller en gammal som jag just köpt. Så när jag läste om krigarens sköld för miljonte gången slog det mig att jag kan ju kolla om nästa del ”En plats att vila på” finns att köpa på Amazon. OCH DET GJORDE DEN!!! 20 dollar. Ett enda ex. Som blev mitt.

Detta är sjätte delen i Vibeke Olssons serie som börjar med slavinnan Callistrate. När hon föder en dotter med en halv arm och vägrar låta barnet sättas ut för att dö och blir hon såld. Från att varit köksa i en rik familj hamnar hon i en trång lägenhet hos Isak och hans hustru. Dottern Sabine blir med tiden såld tillbaka Callistrates tidigare familj. Där får Sabina lära sig läsa och skriva och blir slavbarnens lärare. Hon säljs sedan till ett befäl som tar med henne till Germanien. Med tiden friger han henne och hon blir hans hustru. Den femte boken handlar om Sabinas son Callixtus, den sjätte – En plats att vila på – följer många av dem vi träffat under de fem första böckerna, och knyter ihop hela historien. Det är en helt fantastisk berättelse. Kristendomens framväxt finns alldeles i bakgrunden, som en röd tråd. Callistrate blir kristen och får sona det  då hon döms till bordelltjänst, Sabina funderar mycket över gudarna i kraft av sitt utanförskap som hennes handikapp innebär, Callictus möter alltfler kristna, och i sista boken är kejsaren själv kristen och och leder sina styrkor mot Rom under korsets tecken. Men boken handlar inte om kristendomen. Boken handlar om att vara människa. Om kärleken. Om dess nyckfullhet. Om dess fantastiska kraft att läka och resa oss. Om kärlekens baksida, att mista och förlora.

Sabina säger ”livet är som en berusad krukmakare”.

Men att inte riskera att gå sönder är ju som att vara undanställd i ett skåp. Det var det jag som sa.

Nu är äger jag två uppsättningar av de här böckerna. En i Sverige och en i USA. Det känns helt rätt.

 

Metrologerna ber om ursäkt

IMG_20130207_090710-1

Det varnades för världens storm på östkusten. Den värsta någonsin. Aldrig tidigare hade en sådan storm väntats. New York-borna uppmanades att stanna inne och hemma och på riktigt vara försiktiga. Biltrafik förbjöds. Kollektivtrafiken ställdes in.

Så blåste stormen åt sidan och missade NY.

Nu ber vissa meteorologer om ursäkt. För att de piskat upp oro. Skrämt folk alldeles i onödan. ”Men, vi trodde verkligen att…” och ”Men, det såg verkligen ut som om…” räcker inte långt. Folk är lite irriterade, det kostar pengar att ha barnen hemma från skolan och kalla in nationalgardet (typ hemvärnet).

Påminner om stormen vi utlovades i mitten av december. Värsta någonsin, sas det. Strömmen skulle gå. Hus skulle bli dränkta … Folk stannade hemma. Skolorna stängde ”för barnens säkerhet” – det har aldrig hänt tidigare. Jag måste erkänna att det var lite, lite spännande. Magnus stack till Safeway och köpte extra vatten och bröd – det kan man leva på länge.  Jag sänkte temperaturen i kylskåpet – i fall strömmen skulle gå. Sedan väntade vi.

Visst det regnade. Men inte värre än att ett par rejäla tretorn-gummistövlar gjorde jobbet. Till jobbet kom jag. Och hem. Världens storm blev en blöt dag – man blev allt lite, lite besviken, så jag förstår hur östkusten känner sig – lite, lite besviken.

Så vem kan man lita på när vädret blivit nyheter?

 

 

Hur bra är det här då?

Man längtar hem till och från som utlandssvensk. Det vet du. Det har jag sagt 1000 gånger. Men sällan längtar jag till snö och kyla. Jag längtar ofta till varma sommardagar.  Springrundor genom skogen där värmen dröjer sig kvar. Sjön. Grannarna som speglar sig i vattenytan. Ljudet av familjen. Doften efter ett sommarregn. Kantareller.

Väldigt sällan längtar jag efter kyla. Jag kan längta efter regn, men aldrig efter snö.

Inte förrän nu. Idag. När jag sett var min tidigare kollegor på Forsman & Bodenfors har åstadkommit. Herregud, vad jag är stolt  över dem. Och över Sverige. Vad vackert det är. Vad fantastiskt vackert det är. Och vilket folk vi är, som bor där, i det klimatet. Det är inte vem som helst som klarar det.

Och uppenbarligen inte jag. Haha.

Enjoy!

 

En rättelse från T som hade Obama som lärare

T vill klargöra några saker:

Hon hade mr.Obama som sin professor, och det var inte det att han var en dålig lärare, nej. Vad hon menade var att han inte var så … speciell. Alltså, om du hade frågat henne då, då för manga år sedan om hon trodde att han skulle blir president så hade hon sagt nej. Han var inte den ”rockstjärna” han blev och är. Hon hade honom i constitutional law

– He was approachable, likable, friendly, practic and pragmatic. Non idealogical. You know. He was actually a great teacher.

Han var en ung professor. T räknar lite baklänges.

– I must have been in his mid 30ies.

Hon blir tyst en stund. Ett ögonblick. Eller två.

– Oaw, that was long ago.

20 år sedan. Nu är han president.

– And do you know why he was such a successful campaigner?

Jag skakar på huvudet.

– Because he is a community organizer at heart. You know that he worked as that in Chicago for some time. A community organizer is a facilitator, someone whose job it is to find out what the community wants and make that happen. He knew it wasn’t about him, that it was about the community, what the community wanted. Most politicians think it’s about them what they want, but it isn’t, it’s about what the voters want. That’s why Obama run such a successful campaign. And, that’s why he is such a not great president.

 

 

På min ”cubicle” idag

när jag kom till jobbet.

photo-30

 

Haha. Min kompis L som också jobbar på Food Bank hade hittat bilden. Den är från när jag pratade på Scandinaviska skolan, på nationaldagen.

– What is that? frågade alla

– That’s the Swedish national costume. The queen has one too.

– Your like royal …

– Yes. But I am a republican – in that sense that I don’t like monarchy. I like to vote for the people that represent me.

(Varför i hela friden hamnade den snedden. Får fixa det sedan. Nu ska jag sova. Skrev en timme idag! Hurra.)

 

 

Dagens boktips

krigarens-skold

Som alltid Vibeke Olsson. Läser om för 100 gången. Så bra. Så bra. Tänk om jag kunde upptäcka en annan författare av hennes kaliber. Så jag fick läsa nytt.

Läser också den här.

IMG_1414.JPG

Fortfarande. Den är bra.

Blev inget skrivet idag. Jobbade. Mycket.

Skit också.

 

SOTU of POTUS

betyder State of the Union levererat av Presidenten of the United States. Och jag önskar att läget var lika trivsamt som han lovar. Men jag tror inte riktigt det är sant. Sanningen ligger väl någonstans mitt i mellan demokraternas och republikanernas världsbild. Som vanligt således, mitt i mellan.

Min kompis T hade Obama som lärare när hon gick på Universitet i Chicago. Han var sådär som lärare. T var dessutom Hillery anhängare, då för länge sedan, innan han ens vad vald till presidentkandidat. Men en sak är säker – han är smart.

Och vet du, det är något som jag önskar att jag vore, smartare. Inte så att jag inte tror att jag inte är smart, för jag är precis så lagom smart som behövs. Jag önskar bara att allt som jag läser fastnade. På riktigt. Herregud vad mycket jag skulle kunna då.

IMG_1611.JPG

 

 

Så tänkte jag när jag satt och läste i helgen, att jag önskade jag kom ihåg allt jag läste. Att jag helt enkelt var lite smartare. Förresten, så här ser nya boken ut:

IMG_1615.JPG

En timme om dagen. Funkar.

 

 

War on pizza

Det är Martin Luther King Day. Alla är lediga. Jag gillar tredagarshelger.

Efter det att vi sett Selma, om just Martin Luther King Jr, så gick vi på Umami Burger och åt.

umami-burger

V-ä-r-l-d-e-n-s bästa hamburgare, herregud så gott det var.

Allt annat än snabbmat, vilket påminner mig om en artikel som Magnus pratade om. Varje dag äter minst 22% av de amerikanska barnen mellan 6 år och 16 pizza. Pizza är nu inte så himla nyttigt, det är ungefär lika mycket kalorier som en efterrätt, och det har vi ju alla lärt oss inte är särskilt nyttigt. Nu manar forskarna till ”War on Pizza”, för annars riskerar amerikanarna få ett ”Pizza belt”.

22%, det är nästan en av fyra.

Och filmen då?

B5PsKA4CAAAB7fu

Bra. Väldigt. Den har ju fått mycket uppmärksamhet för att den inte blev nominerad till någon tung Oscar. Och det är inte utan att man undrar hur i hela friden huvudrollsinnehavaren MLK inte fått en nominering – han var helt fantastisk. Helt fantastisk.