Barn får inte vara ensamma på en lekplats

Det är andra gången paret Meitiv är anmälda till polisen för att det är fara för deras barns säkerhet, för att de inte tar hand om sina ungar. Lät de barnen leka med tändstickor? Hade dem i närheten av alkohol? Drack de, tog de droger tills de var medvetslösa medan barnen var i samma hus? Nej, de lät dem gå till en lekplats på egen hand, 1600 meter hemifrån.

Det var inte så att de inte hade tid att följa med. De skyller inte ens på att de tycker att lekplatser är tråkiga (vilket jag alltid har anfört som skäl för att slippa). De är föräldrar som tror att ge sina barn ansvar i en säker miljö skapar bättre självkänsla hos barnen, de är så kallade free-range parents. De förklarar att de inte skulle låtit barnen göra det om de inte trodde de klarade det, att de har övat och testat, och gett barnen förtroende för kortare utflykter och sedan längre. Den här mamman och pappan tror att det är bra att barn för göra saker på egen hand – under kontrollerade former, vilket betyder att det är säkert – för att det är bra för dem, bra för barnen.

Enligt de allra flesta är det här skäl för en… child neglect investigation, alltså eventuellt åtal för att man brustit i sin omtanke om barnen, att man utsatt dem för fara. Det är domen från samma föräldrar som själva rörde sig fritt överallt när de var barn men nu menar att ”times has changed”. Och det är sant. TILL DET BÄTTRE. Det är inte lika farligt numera, faktiskt. Det var värre förr. Alla statistik pekar på motsatsen mot vad de allra flesta av oss tror – att det är mycket farligare numera. Att barn blir bortrövade till både höger och vänster – för det är det som de flesta är rädda för, inte att någon inte ska köra på ungarna när de korsar en gata, utan att någon ska kidnappa dem. Det är extremt ovanligt att någon utanför familjen kidnappar barnen, och det bästa sättet att skydda sig från det är att se till att du inte hamnar i en vårdnadstvist.

Jag kan nog säga att jag själv är en just sådan free-range parent. Lilo får röra sig fritt i våra kvarter. Hon går till biblioteket över en kilometer härifrån, hon korsar två stora vägar, bland annat en som är obevakad. Hon har numera, som vart enda svenskt barn, en nyckel som hon använder när hon kommer från skolan – ingen annan av hennes kompisar har det. Hon stannar ofta hemma ensam på kvällarna när vi har andra planer. Jag tror det är viktigt med ensamtid. Kanske ännu viktigare än att få röra sig helt fritt.

http://www.washingtonpost.com/local/education/maryland-couple-want-free-range-kids-but-not-all-do/2015/01/14/d406c0be-9c0f-11e4-bcfb-059ec7a93ddc_story.html

Run Pee 1.42

RunPee-300x194

 

Appen för dig som behöver veta när du kan gå och kissa under filmen. Ja. På riktigt. Skaparen av appen berättade att han kom iden under filmen King Kong. Den var lång, han var kissnödig men visste inte när han kunde gå på toa för att inte missa något. King Kong var en jättelång film. Han var jättekissnödig. Nu finns det en app för det.

Den funkar så här: säg att du ska se Mockinjay part 1. Då har appen listat 3 kissepausar, alltså när det är lämpligt att kissa utan att missa något viktigt. Vid vilken replik du ska resa dig och smyga ut och hur lång tid du har på dig. Det finns också en liten sammanfattning på vad du missar när du kissar. Perfekt.

Appen fick en hel del kritik när den föreslog kissepaus under sången Let it Go i filmen Frozen. ”Det var ju bara en sång”, sa skaparen av appen. Well, nu var det ju inte bara en sång, utan THE song.

En miljon nedladdningar senare vet vi alla när vi kan kissa.

 

Ett sånt inlägg till

– Så blev katten sjuk. Vi fick åka till Jönköping. Vi var inte hemma förrän klockan tre på morgonen, berättar min syster.

– Vad kostade det?

– 1500 är självrisken och hälften av resten. 3 – 4 tusen.

– Oaw. Att gå till veterinären i Sverige, är som att gå till doktorn här i USA. Den enda skillnaden är att det är lite billigare hos veterinären.

– Herregud.

– Ja.

 

 

Sju år!

IMG_1608.JPG

Vi fick kulan av vännerna J och T första julen vi firade här i San Francisco. Sju år senare har den gått sönder. Det känns symboliskt, precis som deras äktenskap J och Ts har gått sönder.

Sju år. Det sägs vara så länge det tar att byt ut alla ens celler i kroppen – jag har alltså inga celler kvar som bodde i Sverige. Jag har bara celler som är amerikanska. Gör det mig till amerikan?

Jag uppdaterade min Instagram idag (gunillabergensten) –  ”daytime writer, nighttime author”. Det är ingen dålig sammanfattning. Och just nu sitter jag här och writar när jag borde authora.

Hörs i morgon!

 

 

Ännu en anledning att gifta sig med sin bästa kompis

wpid-IMG_20130606_115357.jpgIMG_20130317_151804

Förr gifte kvinnor sig för att bli försörjda, och män för att de behövde någon som skötte hushållet. Numera gifter vi oss av helt andra anledningar. Det handlar mer om vänskap, sällskap och kompisskap. Och detta behov av vänskap, äktenskaplig vänskap, är enligt en ny rapport störst i medelåldern – då när vi tenderar att tycka att livet är lite tråkigt och motigt och stressigt. För enligt nya rön klarar vi gifta medelålders  medelålderskrisen bättre, för vi är varandras kompisar, vi delar stressen, jobbet och motgångarna. Allt enligt en ny rapport från National Bureau of Economic Research.

Mer om äktenskaplig lycka här, NYTimes (what else?)

http://www.nytimes.com/2015/01/08/upshot/study-finds-more-reasons-to-get-and-stay-married.html?_r=0&abt=0002&abg=0

Inte riktigt så …

IMG_1591.JPG

 

var det att komma tillbaka till jobbet. Men lite. En liten smäll var det allt. En vacker liten smäll.

Här är vad jag läser just nu:

Overwhelmed: Work, love and play when no one has the time.  Av Brigid Schulte. Intressant.

Eldens färger. Vibeke Olsson. HELT FANTASTISK. Den har jag läst fram och tillbaka ända sedan jag fick den i början av december. Jag kan INTE vänta tills nästa del kommer ut.

Denna dagen ett liv. Nya Astrid Lindgren biografin. Jag såg dokumentären. Jag har läst boken. Ändå är det så mycket jag vill veta. Varför har ingen frågat henne varför hon fortsatte att jobba halvtid trots att hon kunde försörja sig som författare. Vad var det i själva redaktörandet som var så roligt? Just den där delen, den arbetande Astrid skulle jag velat veta mer om. Och det talades om andra kärleksrelationer, med vem??? Supernyfiken på det. Måste jag erkänna.

Jag är för övrigt oerhört fascinerad av Astrid. Mer av henne än hennes böcker. Faktiskt. Jag har varken läst Mio min mio eller bröderna Lejonhjärta. Men jag läste om Ronja här om veckan. Den är bra.

 

 

 

 

 

God fortsättning!

IMG_1609.JPG

– Ska vi signa upp Lilo till Makers Lab?

– Ok. Gör du det?

– Ja.

– Så har vi college night den 27:e. Går du eller jag?

– Jag vet inte. En räcker.

Divade and conquer. Mantrat för alla familjer – dela upp sig för att klara av det. Jag var borta en månad från bloggandet. Min bror var på besök. Fantastiskt kul. Jag var hemma i Sverige en sväng. Alltid lika trevligt att träffa familj och vänner. Längtar hem. Åkte tillbaka. Blev sjuk. Sov hela min födelsedag. Feber och förkylning.

– Det kallas influensa, sa M.

Influensa eller inte – det ger sig inte. Fortfarande hängig. Täppt i näsan. Snoret rinner.

Men. Då. Nu. Nytt år. Vad ska vi hitta på då? Vad ska vi hitta på?

Skriva klart. Det ska vi göra. Vi ska skriva klart den där boken vi har pratat om så mycket. Ok. Då gör vi det. En timme om dagen från och med i morgon.

God fortsättning!