Camping, Chow och ett avslöjande

Lilo åkte iväg för att campa med klassen. Kvar blev bara vi och storebror. Vi gick till Chow för att äta middag. Vi satt i deras patio på baksidan. De hade tälttaket uppe och värmelamporna blossade – det behövdes, det var riktigt kallt ikväll.

– Usch, vad Lilo ska frysa i natt, sa jag.

– Jag hatade att åka och campa med klassen, sa Max plötsligt.

– Men vad är det du säger?

– Jag hatade det.

– Men det hade jag ingen aning om. Det verkade verkligen som du gillade det.

Det gjorde det. Verkligen. Han packade gladeligen och verkade nöjd då för 5-6 år sedan…

– Varför sa du inget?

– Men jag kunde ju inte vara den enda i klassen som stannade hemma.

– Men varför?

– Det var kallt och mörkt. Jag gillade inte att behöva vara på ett och samma ställe så länge, att det inte fanns något alternativ. Vi campade ju en hel vecka. Jag hatade det.

Jaha. Jag hade ingen aning. Ingen aning. Tvärtom.

– Jag trodde du gillade det.

Tyst.

– Jag undrar vad du kommer att avslöja när du blir 40. Att du hatade att gå ut och äta middag med oss?

– Kanske, svarade Max.

Sedan kom maten.

 

 

Demokrati tar väldigt lång tid

photo-37

I kväll tillbringade vi tre timmar i City Hall Appel Court tillsammans med våra grannar för att försöka stoppa nattarbetet utanför våra fönster. Vi lyckades. Yay.

En annan person var där för att försöka stoppa en korvförsäljare som grillade korv utanför hans butik med peruker. Han lyckades också.

Processen är långsam. Först får en part prata 7 minuter, sedan motparten i 7 minuter, sedan får stadens ansvariga prata hur länge de vill, sedan får allmänheten säga sitt, tre minuter vardera, sedan är det ena parten igen – tre minuter, motparten tre minuter och allra sist staden hur länge som helst. Sedan är det frågestund och sedan kanske det är dags för beslut.

Det som tog allra längst tid var två träd på Hayes Street, som det fanns ett tillstånd att ta ner och ersättas. Många var där för att stoppa detta beslut, många var där för att prata om hur viktiga de här två träden var. Det tog över en timme, men träden klarade sig ändå inte.

Korvförsäljaren hade med sig sin fru och två små barn. Träden hade hela Hayes Valley’s hipsters på sin sida.

Vi på Duboce Ave firar – från och med nu behöver vi inte ligga och höra hur arbetsfordonen backar hela nätterna. Vi slipper vakna av att de skyfflar grus med ett backande fordon klockan 02.00 natten till måndag. Jag kan inte säga hur skönt det är.

Demokrati tar lång tid, men är värt det.

 

Onsdag – dagen då de flesta är otrogna och mer om Columba

Andra saker jag lärde mig om otrohet idag från Huffpost:

 

1. Kvinnor tror att män med mörka röster är mer benägna att vara otrogna.

2. En affär ökar risken för en bruten penis.

3. Den som är otrogen tycker att hens partner är mer attraktiv än den som de är otrogna med!

4. Det är mer troligt att en man som är otrogna får hjärtattack jämfört med en som är trogen.

5. Onsdag är den populäraste dagen att vara orogen på.

 

Nytt om Columba Bush – hon gillar juveler och klockor. Hon föredrar Rolex. Hon har tagit flera lån för att köpa fina, fina grejer. Sådant händer när man inte pratar med pressen, då börjar de leta efter saker om ens man har sagt att han vill bli president.

Happy Onsdag till oss alla!

Colomba Bush och ödet

colomba

 

Hon är gift med Jeb Bush, hans pappa heter President Bush, och hans bror är också President Bush. Jeb ska försöka bli nästa president, den tredje president Bush. Tidigare har han varit guvernör i Florida. Hans fru är mexikanska. Väldigt tillbakadragen, hon ger sällan intervjuer, och särskilt inte sedan hon efter en Europaresa hävdade i tullen att hon köpt kläder för 500 dollar, men det visade sig vara 19 000 dollar. Hon hävdade att hon ljugit för att inte hennes man skulle få veta. Jeb är känd för att hålla hårt i pengarna. Men, media var inte nådiga, och efter det är hon om möjligt ännu mer tillbakadragen.

I NYTimes berättar hon att hon tror på ödet. Att det är ödet som styr, och det får man rätta sig efter. Jag undrar så hur det är – att tro att man inget kan göra åt ramarna i sitt liv. Att man bara är ett offer. Är det tröstande? Själv tycker jag att det vore förfärligt. Så frustrerande. Så hopplöst. Men kanske är det lättare att bära en svår lott om man tror att det är en förelagt. Att det var tänkt så, och det är någon mening med det.

Jag vet inte. Jag tycker det känns lite Anders Borg igen ”ja, livet händer ibland, man blir kär och skiljer sig…” Han kanske också tror på ödet.

Jag tror att vi formar vårt öde genom våra beslut. Och om familjens fysiker har rätt så bildas ett nytt universum varje gång vi tar ett beslut, vilket betyder att det finns universum där jag har det både sämre och annorlunda – men knappast bättre! Tjohoo.

photo 2

 

Ödet ville också att vi skulle äta semlor. Jag gjorde dem av judisk Challah (det bröd man äter till Sabbath), mandelmassa och grädde. Det funkade sa barnen. Men jag är rädd för att de inte vet hur det ska smaka. Ödet ville inte det.

 

 

Jag älskar oss

photo-36

Där är vi. Vi fyra på roadtrip. Lunch på Fremont Diner. Kaffe i Napa. Kvällsmat i Berkeley.

photo-35

– Tack för idag, sa Max när han gick och la sig.

– Tack själv, sa Magnus.

Åh, vad jag kommer att sakna oss.

Lite mer om döden

En av frågorna i de där 36 frågorna som jag skrev om häromkvällen (jag har fortfarande inte lyckats hitta tid att prova på Magnus) är:

photo 2

 

Jag slängde ut frågan igår.

– Boredom, svara Max som hängde över läxorna. Han spenderar timmar där varje kväll.

– Jag tror jag kommer att få cancer, sa jag.

Men, jag vet inte om det är en hunch eller rädsla. Eller bara statistik. Cancer får vi ju alla förr eller senare.

Well, du undrar hur skrivandet går ? Det går bra!

photo 1-6

 

Här sitter jag ikväll – på Duboce Café. Jag har det bra.

Man ska räkna sina välsignelser. Glöm inte det. Och, glöm inte att det är bra att påminna barnen om att också göra det ibland. Räkna välsignelserna. Det är säkert också en fråga i den där 36.

 

Finalisterna till att dö på Mars är klara

Tio stycken är utvalda bland 200 ooo sökande att få åka på en enkel resa till Mars. När de kommer fram, eller mer om de kommer fram har forskare från MIT räknat ut att de kommer att överleva 68 dagar.

Det är den holländska non-profit gruppen Mars One som ligger  bakom … äventyret. De planerar att skicka en farkost till Mars varannat år, från och med 2024, målet är att starta en koloni där.

Det finns ytterligare 14 platser kvar – om du är sugen.

En av de utvalda (Lilo påpekade just att det var fler kvinnor än män som blivit utvalda) sa, ”We are all going to die, but it’s important what you do before you die.”

Det kan väl även gälla för en livssväng på jorden.

För övrigt om du är intresserad av rymden och rymdfärden så rekommenderar Lilo den här boken:

packing

– Den handlar om hur man lever i rymden utan att dö, hur man förbereder sig för rymden så att man inte dör, sammanfattar Lilo.

En bok som de tio ”astronauterna” hos Mars One kanske skulle läsa.

 

 

Jag såg att Borg skulle skilja sig

och han säger ”…Vad som gäller för framtiden så är det helt enkelt så att man inte kan styra över livet och känslorna…”

Som om han är ett offer. Som om han inget hade med saken att göra.

Kan man verkligen inte styra över livet och känslorna? Det kanske man inte kan. Men man är inte hjälplös. Man är inte ett offer. Man var med hela tiden.

Och med det vill jag gå över till en helt annan sak, kaffe. Vi hade ledigt idag, presidents day, så vi cyklade till Trouble coffee and Coconut Club.  Det ligger på Judah och 45th aveny, nästa nere vid havet. De serverar kaffe, kokosnötter och cinnamontoast, enligt Lilo det absolut bästa hon någonsin ätit. Kaffet var också fantastiskt. Läs mer om ägaren här: http://sprudge.com/this-american-life-toast.html

En fascinerande historia.

 

photo 1 photo 2

 

Bara 36 frågor till evig kärlek

Det var ju det här ni skulle ha gjort igår! Enligt en psykologisk studie kan intimiteten mellan två främlingar accelereras genom att de ställer 36 specifika personliga frågor till varandra – alltså man kan bli förälskad i vem som helst genom att ställa de här frågorna.

Eller åtminstone hitta tillbaka till varandra.

Man ladda ner appen gratis:

photo 1

Sedan är det bara att fråga på:

photo 3 photo 2  photo 2 photo 4 photo 3

Frågorna är uppdelade i tre set, och man ska också titta varandra i ögonen i fyra minuter här och där. Jag har inte provat. Men jag ska. Du kan ju börja!

 

Good lovers lie

Blommor i alla hörn. Guy the flower guy på Noe bar röd skinnjacka – vilket var att ta i, det var minst 25 grader i solen. Magnus påstår att jag sagt att jag aldrig vill ha blommor på Valentines, det låter faktiskt som något som jag skulle kunna sagt, även om jag inte kommer inte ihåg det.

Det är fantastiskt varmt. Vi firade med lunch i parken, kaffe på The Mill på Divasadero. Vi satt länge i solen. Sedan gick vi hem och städade förrådet. Tjohoo.

På hela taget en bra dag och en toppenrelation.

Nu ett valentine days råd: Good Lovers Lie. Japp, ska man förbli tillsammans och lycklig, då får man vara beredd att skarva lite med sanningen. Allt enligt NYTimes. Jag tror att det är sant. På riktigt sant.

Läs mer här: http://www.nytimes.com/2015/02/08/opinion/sunday/good-lovers-lie.html?_r=0

Happy Valentines!

<3