Den åttonde dödssynden!

omslag

Jag har ju knappt presenterat mig, inser jag. Jag lovar, jag ska göra det! Men först tänkte jag presentera min bok. Den heter Den åttonde dödssynden och kommer ut på Norstedts i augusti. Det är min första skönlitterära bok. Jag har faktiskt gett ut en bok tidigare – en debattbok som hette Skriet från kärnfamiljen som jag skrev tillsammans med Tinni Ernsjöö Rappe. Och så har jag varit med i några antologier (bland annat Uppdrag: familj och #prataomdet).

Även om jag gett ut bok förr så är det här annorlunda. Som journalist är det inte läskigt att skriva. En debattbok är bara lite längre (eller okej, rätt mycket längre) än en debattartikel (även om jag så klart var nervös även då när Skriet kom ut). Däremot att skriva fiktion – det är riktigt läskigt! Det är att gå utanför sin komfortzon, utanför sitt eget yrkeskunnande. Det är att blotta sig!

Men det här var en historia som verkligen ville bli skriven. Den fanns i mig, och det var något viktigt i den som pockade på och ville ut. Något om fasader och skillnaden mellan lycklig och lyckad.

Vad handlar boken om då, undrar ni kanske? Så här presenteras den i förlagets katalog som snart går till tryck:

Nora är en lyckad krönikör, författare och föredragshållare, av den där sorten som intalar sina läsare och åhörare att alla kan bli lyckliga och lyckade om de bara tar tag i sitt liv och anstränger sig. Det gjorde hon nämligen själv för tio år sedan, när hon föll i ett trapphus från sjunde våningen och nästan förlorade livet, ett tillfälle hon fortfarande bara har luddiga minnen av. En dag flyttar Klara in i huset mittemot och ordningen i villakvarteret störs. När Nora i samma veva sätter i gång med att skriva ännu en bästsäljare – om dödssynderna – möts hon av en rad problem. Sakta men säkert börjar hennes förflutna komma i kapp henne. Kanske var det som hände tio år tidigare ingen olycka? Den åttonde dödssynden är en spänningsroman om lyckliga fasader och saker vi vill dölja, om mänskliga tillkortakommanden och fasansfulla hemligheter.

Hur svårt är det att skriva en bok?

Det är otroligt svårt att skriva en bok! Det är slitigt, det tar väldigt lång tid, blir sällan särskilt bra, det är ensamt och otacksamt, om du lyckas är det en mikroskopisk chans att någon vill ge ut den, och även om den blir utgiven tjänar du inga pengar att tala om – inte många kan försörja sig enbart på författandet.

Men, med det sagt: Det är fantastiskt kul! Det är så roligt att det blir som ett gift, en drog som får dig att försaka en massa annat viktigt – mat, träning, vänner, kärlek, ja till och med barnen (jo, jag) … Ibland är jag så skrivberoende att jag bara vill skriva, inget annat. Och när jag inte får skriva så är jag bara frustrerad. Sen får jag skriva och då är jag också frustrerad (för att det inte blir som jag tänkt mig).

Jag är inte ensam om min drog. Tydligen drömmer en tredjedel av alla svenskar om att skriva en bok.

Men kan vem som helst skriva en bok? Ja, jag tror det. Det kanske inte blir världens bästa. Men har man verkligen viljan och passionen så kan man! Att skriva är en liten del talang, en stor del hantverk och en än större del disciplin (förstås olika för olika författare, men för de flesta, skulle jag vilja påstå). Så vill du skriva, säger jag bara – gör det!

Här i bloggen tänker jag ta upp allt som har med skrivandet att göra. Allt jag lärt mig om författande, mina misstag, mina lärdomar och knep. Och jag börjar med mina tre viktigaste tips som hjälpte mig att slutföra mitt manus och bli utgiven. De är enkla:

1. Skriv!
Ta upp pennan och skriv. Sätt på datorn och skriv! Av allt du kan göra för att bli författare är detta det absolut viktigaste – skriv!

2. Vänta inte – skriv nu!
Jag vet inte hur många gånger jag har mött människor som när de hört att jag skriver på en bok svarar: ”Åh, vad kul, ja, jag vill också. Jag har faktiskt flera stycken här uppe i huvudet, när jag får tid ska jag börja skriva på dem.” Tid? Det kommer du aldrig få! Om du ska vänta på tid kommer det aldrig bli någon bok. Så är det. Vänta inte!

3. Läs!
”If you don’t have time to read, you don’t have the time (or the tools) to write. Simple as that.” Stephen King.
Vet att det finns författare som inte håller med mig om det här, men jag är helt på Kings sida. Jag tror att man måste läsa för att kunna skriva.

Lycka till!

När drömmar slår in

Det var 23 december 2013. Dagen innan julafton. Jag gick igenom min privata mejl, som jag rätt ofta ligger efter med för att jobbmejlen alltid får gå före. Där bland de olästa mejlen låg det, det där beskedet i stort sett alla skrivande människor ständigt drömmer om.

Mejlet var inte långt. De hade försökt få tag i mig via telefon, men inte lyckats. De hade läst mitt manus, flera stycken, och tyckte om det. Så pass mycket att de ville ge ut det. Jag läste mejlet om och om igen. Avsändaren var publicistisk chef för skönlitteratur på ett av de största förlagen i Sverige – Norstedts.

Det tog nästan två veckor innan jag svarade på det där mejlet. Och det var inte bara för att det var jul. Inte var det för att jag tvekade. Inte alls! Det här var ju precis det jag hade drömt om. Det jag hade jobbat för så hårt, så länge. Offrat en massa timmar varje semesterdag de senaste åren. Nej, det var något annat. Det blev liksom ett antiklimax. Visst drack vi champagne den där kvällen, jag och min man, det gjorde vi. Och visst var jag glad. Sprudlande glad. Men jag visste någonstans att det här bara var början.

En författarvän till mig beskrev författandet så här (och det här insåg hon inte förrän hon blev utgiven): Själva skrivprocessen, när man sitter på sin kammare och skriver och försöker få ihop ett manus (det kan ta år, i mitt fall drygt tre) och drömmer om att bli antagen av ett förlag – det är som en graviditet. Bebisen/manuset blir till, den bakas där inne i kroppen. Antagningsbeskedet är som förlossningen. Och det är sen det börjar! För inte är det klart bara för att det kommer ut en liten rosig bebis? Nä, då ska den tas om hand, matas, bytas på, bäras, älskas, knytas an och lära kännas, och så småningom uppfostras.

Det ligger något i den där liknelsen. Mejlet från Norstedts var bara början! Folk som inte skriver tror ofta att boken kommer ut några veckor efter den blivit antagen. Vänner och bekanta frågade hela tiden: ”När kommer den…”

När jag nu börjar blogga här på Books and Dreams (jättekul!) så har jag bara kommit halvvägs. På tisdag ska jag träffa min redaktör för första gången (och det är alltså ett drygt år efter det där mejlet från den publicistiska chefen). Hon ska gå igenom boken med mig då. Och förmodligen är det en del fix som måste göras. (Jag räknar med det!) Senare i vår ska den gå till tryck. Och först i augusti kommer den ut i bokhandeln! Då är den vuxen, färdiguppfostrad och förhoppningsvis redo att lämna boet.

Det ska bli en fantastisk spännande resa – och det vore jättekul om ni ville hänga med mig på den!

Välkommen till min debutantblogg!

Här är den, min bebis: Den åttonde dödssynden.

Här är den, min bebis: Den åttonde dödssynden.