Vad förlagen vill ha

I tidningen Skriva hittar man ofta matnyttiga artiklar (jag slukar förstås varje nummer). Här är en om vad förlagen vill ha för manus skickat till sig! Nu råkar det vara en förläggare, Håkan Bravinger, från mitt förlag, Norstedts, som svarade, vilket gör det extra kul förstås. Så här svarar han bland annat:

Vad tar ni sikte på i manushögarna?

– Vi får in cirka tvåtusen manus om året. Vilket betyder att det råder fruktansvärt hård konkurrens för att bli en av de fyra till sex personerna som får debutera på ett år. Det är omöjligt för ett förlag att läsa så många manus noggrant – det går att räkna ut hur många människor som i så fall skulle krävas och det faller på sin egen orimlighet.

Så vad avgör om ni ska läsa vidare?

– Det gäller för oss att snabbt komma fram till de manus vi vill titta närmare på. I första gallringen kan det vara allt ifrån ett intresseväckande följebrev till en bra romanupptakt. Vid närmare påseende ökar förstås förväntningarna. Då börjar vi syna den språkliga nivån och det dramaturgiska upplägget. En bok ska man vilja läsa vidare i, så enkelt är det. Sedan kan det som lockar vara att det är så spännande att man vill läsa mer eller att språket är så precist att man fångas av det. Det är också viktigt för oss att kunna läsa brett. Ett underhållningsmanus läses givetvis annorlunda än en litterär novellsamling, en deckare annorlunda än en diktsamling. Det säger sig självt, men visar ändå vilka krav vi ställer på oss under läsningens gång.

Jag tror personligen att det viktigaste är en bra historia. Sedan är det förstås avgörande att man kan berätta den på ett bra och intressant sätt. Men man ska inte förringa allt det andra – att det inskickade manuset ska vara snyggt och prydligt presenterat, genomläst och redigerat (behöver inte vara – och är sällan (aldrig?) – färdigt för tryck, men ändå genomläst och korrat!). Ett trevlig följebrev som visar att man brinner för det här, att man är en person som ett förlag vill samarbeta med – alltså någon som kan ta kritik, är villig att bearbeta, är beredd på att det blir en massa jobb runt omkring.

När jag tog kontakt med förlagen så tänkte jag väldigt mycket på det. Det är ju inte bara mitt manus de ska säga ja till, det är ju också mig som författare! Ett briljant geni kan kanske kosta på sig att vara dryg och besvärlig och kompromisslös. Jag skulle aldrig räkna med att jag är det där geniet, utan ser mig själv som en bland många aspiranter, förhoppningsvis en de fastnar för. Och då tänker jag att det ungefär är som annars när man söker jobb: man ska vara någon de vill jobba med!

Och för att tangera förra inlägget om vad som skiljer en bra författare från en dålig svarar Håkan Bravinger så här:

Kan du peka ut tre saker som ett debutantmanus ofta faller på?

– När man känner att författaren själv inte läser böcker, oavsett genre. När man känner att författaren inte ens läst igenom sitt eget manus, vilket är vanligare än man tror – men att kunna redigera sig själv är något som alla bra författare kan. När man känner att författaren egentligen inte har något att berätta – det blir särskilt ledsamt i de fall man känner att författaren faktiskt kan skriva.

images-2

 

Kommentera