Lästips!

I dag vill jag tipsa om två läsvärda intervjuer för alla som är intresserade av bokbranschen och för dem som drömmer om att bli författare:

1. Den första är en intervju på sidan Webbstrategi för alla med Kristina Svensson, författare, föreläsare och oberoende bokutgivningscoach, som hon kallar sig själv. Hon har en väldigt positiv bild av framtiden för bokbranschen och författare. Spännande att se om hennes spaning stämmer. Så här tror hon bland annat:

”Jag spår (tvärtemot många andra) gyllene tider för författare. Särskilt professionella och kunniga författare som vårdar relationen med sina läsare.

Mycket i bokbranschen går i cykler och inga utgivningsformer är direkt nya utan de kommer och går. Ett fenomen jag tror vi är inne i sluttampen på är bästsäljerismen, att ett fåtal böcker säljer i enorma upplagor och resten knappt alls. Istället kommer läsandet spridas över fler böcker och fler författare. Detta är bra nyheter för alla författare utom just de som tillhörde stjärnorna.

De storförlag som byggt sin affärsmodell på ett fåtal storsäljare kommer att få en tuff omställningsperiod men de duktiga kommer klara sig och jobba vidare.

Vad gäller bokhandeln så spår jag att den starka centraliseringen nu nått sin kulmen. Härifrån finns det bara en väg och det är mot mer lokal styrning. Med bättre beställningssystem är det enklare för de stora kedjorna att lämna över en del av inköpsmakten till de som faktiskt ska sälja böckerna, de som arbetar i butikerna.
Kort sagt spår jag en ökad mångfald.”

Läs hela intervjun här!

 

2. Den andra är en intervju med Lektören och författaren Johanna Mo på sidan Det måste kännas på riktigt. I intervjun berättar Johanna hur en lektör jobbar och tänker – alltså varför ett manus blir antaget och inte ett annat, hur viktigt följebrevet är och vilka manus som är vanligast. Här finns mycket intressant och matnyttigt för alla aspirerande författare! Hon avslöjar också de vanligaste felen som författare gör när de skickar in sina texter:

”Ja, problemen i manusen är ofta desamma. Att språket eller dramaturgin inte håller. Brist på gestaltning. Karaktärer som inte lyfter från pappret. Men det finns inga snabba lösningar på detta. Det bästa man kan göra för sin text är helt enkelt att vara noggrann. Att inse att den inte är färdig bara för att man har skrivit ner den. Förvånansvärt mycket av det som skickas in tycks skrivet med den inställningen, men att bara ösa ur sig ett manus och få det att hålla på alla punkter är det nog nästan ingen som klarar.

Det är så väldigt mycket man måste tänka igenom. Vad handlar texten om? Finns det en tråd att följa? (Något slags tråd bör det finnas oavsett genre.) Var rädd om den tråden. Tänk igenom varje del av berättelsen så att det framgår vilka som är med i den, var de befinner sig och när och vad delen ska bidra med till helheten. Virrar man bort läsaren kring så enkla saker som när, var och hur så gör man det onödigt svårt för sig. Och bortom de yttre detaljerna, vad handlar texten om där – vad vill du säga med ditt manus? Och så karaktärerna, det bästa sättet att göra dem levande är att verkligen fundera ut vilka de är. Hur ser de ut, vilken bakgrund har de, vilka drivkrafter, rädslor, hur reagerar de i olika situationer? (Och det är inte detsamma som att säga att läsaren måste få veta allt det här.) Och till sist språket. Det bästa rådet där är att undvika slitna klyschor, liksom det stelt högtravande. Visst, det finns många utgivna böcker med klyschor. Men det är inte tack vare klyschorna de har blivit utgivna, utan trots.”

Läs hela intervjun här!

Leva på att skriva?

Det är nog den vanligaste frågan jag får. Kan man leva på att skriva? Och då menar de inte att leva på det jag redan gör – journalistik – utan på att författa böcker.

Nja, skulle jag svara – det är inget man kan räkna med. Ytterst få kan leva på att skriva böcker. Enbart. Enligt en uppskattning som gjorts är det bara drygt 100 personer i Sverige som lever enbart på sina böcker. 100 personer! Det är inte många. Och då ska man komma ihåg att snittinkomsten för en författare är 120 000 kronor om året. Så det är inte ett välbetalt heltidsjobb, även om det säkert går för många.

Sedan finns det förstås ett tiotal författare som är miljonärer (Läckberg, GW, Mankell och så vidare). Men de är så försvinnande få. Om man betänker att det ges ut ungefär 10 000 böcker om året i Sverige, så är det inte många författare som kan leva på det.

Det räcker ju inte heller att skriva en bok. Man måste skriva många böcker. Och de måste sälja.

Vad är det då man tjänar som författare? Man får runt 24 procent på det som kallas f-pris, och det är det pris som förlaget sätter på boken vid försäljning till bokhandeln. Det ligger någonstans runt 100 kronor för en inbunden bok (kan vara lägre också). Så det blir runt 25 kronor per bok till författaren. Jag läste någonstans att snittförsäljningen på en debutbok i Sverige i dag ligger mellan 900-1200 stycken (inbunden). I det här blogginlägget hittade jag ännu fler debutantförsäljningssiffror från de olika förlagen. Då kan ni räkna ut ungefär hur mycket (lite) man tjänar. En bok tar ju ofta flera år att skriva. Timpenningen är alltså inte särskilt hög.

Jag var på ett seminarium för flera år sedan om just detta och då var det en författare (minns faktiskt inte namnet) som sa att för att kunna överleva som författare så måste man ge ut en bok om året och den måste sälja runt 12 000 ex (inbunden). Det är en rätt hög produktionstakt. Och väldigt hög försäljning (jämför med snittet för debutanter). För pocket och böcker på rea tjänar man förstås betydligt lägre.

Sedan är det ju några böcker per år som blir en fullträff och som alla köper. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann har sålt över 600 000 (visserligen 500 000 i pocket) – så det var förstås en riktigt bra affär för författaren Jonas Jonasson. Och så filmrättigheterna och utlandslanseringarna på det. En man som heter Ove har också sålt otroligt bra, över 400 000 ex bara i Sverige, och dessutom såld till över 20 länder (och blivit teater och så vidare). Även Lena Andersson fick till en riktig hit – en ”måste-bok” med Egenmäktigt förfarande. Den har sålt i över 200 o00 ex i Sverige. Men det här handlar ju om enstaka böcker. Någon bok om året blir så här stor så att ”alla måste läsa”. Någon eller några av 10 000 böcker!

Slutsatsen är: Vill man bli rik ska man inte satsa på att skriva! De flesta som skriver vet detta. Och de skriver inte heller för att bli rika. De skriver för att de älskar det, och för att de inte kan låta bli. Jag själv inräknad. Men självklart drömmer alla om den där riktiga fullträffen… Kanske inte främst för att bli rik, utan för att få möjligheten och förutsättningarna att skriva mer.

Amatörer lånar, genier stjäl

… är ett känt uttryck, som tillskrivits en mängd kända personer (Picasso, T S Elliot, William Faulkner, Oscar Wilde osv – läs mer om det här!). Det är också något som ofta diskuteras bland författare.

Det är klart att man som författare både inspireras, lånar och stjäl från andra. De flesta gånger omedvetet. Men även fullt och utstuderat medvetet. Jag har stulit människors utseenden, egenheter, uttryck. Men också tematiska drag från andra böcker och filmer. Mina huvudpersoner i Den åttonde dödssynden heter Nora och Frank, Nora efter Ibsens Ett dockhem och Frank från huvudpersonen i Revolutionary road.

Jag har flera författarförebilder. Författare som är bra på något som jag också vill bli bra på.

Sara Kadefors är till exempel strålande på mellanmänsklig spänning. Vet inte ens om det uttrycket finns, men jag ska förklara vad jag menar! Hennes karaktärer är ofta komplexa, men det är framför allt i relationen med andra karaktärer som det blir riktigt spännande! Det här har jag försökt härma (det kan jag erkänna, och det har jag också sagt till henne)! Vi är ju inte bara de vi är, vi är ju de vi är i relation till andra. Om motpartern inte beter sig som förväntat så rubbas man. Sara gör det så snyggt i till exempel Fågelbovägen 32. Karin har en självbild som god och osjälvisk, men allt förändras när hon träffar Katerina. Om ni inte har läst den – gör det! Just det här med självbilden som ändras när man möter en ny människa finns med i min bok, Den åttonde dödssynden. Där är det Nora som är gatans drottning, men som faller när nya grannen Klara flyttar in. Klara spelar inte efter samma spelregler och hela Noras världsbild skakar.

771

Andra författare som jag har blivit inspirerad av är Karin Alvtegen och Marie Hermansson. Karin Alvtegen är också så otroligt bra på det psykologiska. Det är framför allt i utvecklingen av karaktärerna som hon bli intressant. Något händer som får följder, som får konsekvenser och så drivs historien framåt. Jag älskar alla Karin Alvetegens S-böcker! Marie Hermansson är också duktig på psykologisk spänning och intressanta karaktärer. Jag älskar hennes ofta skruvade historier och att de gränsar till det magiska. Man vet inte riktigt om det är på riktigt eller inte. Kan villigt erkänna att jag lärt mig mycket av de här författarna!

Ett litet ord – så många känslor…

Jag är med i ett otal författargrupper i sociala medier. Där flammar en vild debatt upp med jämna mellanrum. Den om det lilla, lilla ordet hen. Jag blir lika fascinerad varje gång över hur otroligt starka känslor det väcker. Väldigt många är fanatiska motståndare. Märkligt, tycker jag. Författare om några borde väl välkomna nya ord och utveckling av språket? Ännu märkligare är att de sällan är lika upprörda över andra nyord. Det är just hen som de hatar starkt och med mycket energi.

Jag kanske redan här ska säga att jag gillar ordet hen. Jag tycker att det är ett utmärkt ord för att ersätta klumpiga uttryck som han eller hon, eller honom eller henne. Och som journalist har man ofta begränsat med plats (varje litet tecken räknas) och då är det praktiskt att slänga in ett hen istället. Dessutom slipper man tråkiga upprepningar, om man skriver om något obestämt. Barn till exempel. Istället för att upprepa barnet, det, pojken eller flickan, så kan man skriva hen på några ställen och få bättre flyt och variation i texten. Gäller förstås också om man skriver om andra obestämda kategorier där man inte vet kön (advokat, kassabiträde, polis, minister). Det är ju inte som många befarar att man skulle skriva hen om man VET könet eller om man pratar om en specifik advokat, polis, minister eller vad det nu kan vara. Enda gången jag har använt hen för en person som jag vet könet på är i en mycket känslig text där personen skulle anonymiseras så mycket det bara gick. Men det var enbart för att skydda, inte för att göra någon könlöst. Den gången handlade det om personens barn, som fick vara hen.

Hen används ju inte alls för att sudda ut könen, som många tror. Utan det används ju precis på samma sätt som:

mamma, pappa, förälder

flicka, pojke, barn

hon, han, hen

Sedan finns det en liten kategori till där hen används. Och jag tror att det är denna lilla, lilla kategori som gör att ordet är så hatat och ifrågasatt. Det finns människor i vårt samhälle som inte känner sig som han eller hon. Som inte vill in i ett fack. Som själva vill kalla sig hen. Jag tycker att det är ofattbart respektlöst mot denna lilla minoritet att förkasta och rent ut sagt hata ordet hen därför att ”vi är ju ändå han eller hon”. Nej, vi kanske inte alls är det! Inte alla!

Ingen kommer någonsin kalla någon som absolut är en hon eller en han för hen. Men om det är det man är så rädd för – Jag läser ofta argumentet: ”Jag vill inte vara en hen, jag är en hon (eller han)!” – varför kan man inte då respektera den lilla grupp som säger: ”Jag vill inte vara en han eller hon, jag vill vara en hen!”  Varför är det så viktigt att förneka dem det?

Sedan hör man ofta andra argument, som att hen betyder höna på engelska. Barn betyder lada. Fart betyder prutt. Ja, vi har massa ord i svenskan som betyder något annat på engelska. Är det verkligen ett argument?

Jag har inte själv använt hen i mitt manus. Det har inte behövts. Alla personerna har klara könsidentiteter, alla är kända. Alltså behövde jag det inte. På samma sätt som jag säkert inte använder tusentals andra ord, för att de inte behövs. Men som journalist har jag ofta behövt det och använt det, inte för att provocera eller göra ett statement, utan för att det har behövts.

Det finns ord som inte är vackra, som inte låter bra, som skaver när jag skriver. Sådana ord undviker jag. Jag kan förstå och respektera att hen är ett sådant ord för många. Men om man tycker att hen är fult så är det ju enkelt att bara undvika det. Bara för att det kommer ett gäng nyord varje år så behöver man ju inte använda dem. Men steget från att inte använda fula ord till att hata… jag förstår det inte.

Jag tror att hen som hatar hen borde fundera på varför hen egentligen hatar ordet? Och varför det är så otroligt viktigt att ta avstånd från ordet och deklarera högt att man verkligen hatar det?

Vad ska jag läsa nu?

böcker

Det är alltid dubbla känslor när man är klar med en bok. Ofta saknar man den bok man precis läst ut. Karaktärerna, historien. Just det universumet. Men det är också något härligt med att vara klar och kunna börja på en ny. Jag har alltid minst en bok på gång. Mitt problem är att jag ofta börjar på tre fyra stycken samtidigt. Nu har jag de här böckerna. Men vilken ska jag läsa först? Det har ju blivit många svenska thrillers och deckare på sistone (medvetet, eftersom jag själv skriver i den genren, och har velat bli inspirerad). Men nu skulle jag vilja läsa något helt annat. Frågan är vad? Vilken i högen tycker ni?

Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Patrick Modiano, De yttre bolevarderna

Kate Atkinson, Liv efter liv

Lena Dunham, Not that kind of girl

Paula Hawkins, Kvinnan på tåget

Tove Alsterdal, Låt mig ta din hand

Tinni Ernsjöö Rappe, Hem

Konflikter

En av läxorna till nästa lektion på skrivarkursen jag går på kvällstid handlar om att göra en karta över personerna och deras relationer och konflikter. Det är verkligen en jättebra övning! Är det något jag har lärt mig på skrivarkurserna jag har gått så är det att jobba med konflikter. Och då menar jag inte att alla i boken hela tiden är arga på varandra. Utan att det måste finnas en laddning mellan de olika karaktärerna. De måste stå för olika saker, och det måste finnas konflikter mellan dem. Konflikter driver historien framåt.

Ett vardagligt snack över middagsbordet må vara intressant i verkligheten, men inte jättespännande i en bok. För att scenen ska laddas och bli intressant måste det finnas någon konflikt. Om vi tar exemplet med middagsbordet: Säg att det sitter en familj som äter middag tillsammans, hur skulle man kunna göra den scenen spännande? Vilka konflikter skulle man kunna bygga in? För att vara extremt tråkigt heteronormativ så föreställer vi oss nu en mamma, en pappa och två barn. Kanske har kvinnan något hon grubblar över? En hemlighet som hon inte vill avslöja för mannen? Kanske anar mannen något, men känner sig osäker av någon anledning och inte vågar fråga rätt ut? Kanske har han tidigare gjort något som han skäms över, så att han ligger lite på minus och inte riktigt känner att han har rätt att konfrontera henne? Lägg också till att ena barnet nyss har haft en konflikt med pappan, och att hon nu sitter och tjurar. Det andra barnet är ovanligt nöjd, för hon brukar hamna i periferin i vanliga fall. Men nu när storasystern är i onåd och tyst får hon glänsa. Det betyder att scenen är laddad med fyra olika karaktärer, som sinsemellan har konflikter. En vill inte försäga sig, en annan vill försöka dra hemligheten ur henne, en tredje gör sitt bästa för att med sin tystnad straffa ut de andra, och en fjärde tar en plats hon inte brukar ha. Det skulle kunna vara ett upplägg för konflikter.

Konflikter kan också finnas i de olika karaktärernas personligheter. Någon är dominant och påstridig. En annan är följsam och konflikträdd. Eller som i det manus jag skriver på nu: Här finns två kvinnor som är ungefär lika gamla, de är ihop med två bröder. Den ena är gift och väntar sitt fjärde barn och har tillhört sin mans familj under en väldigt lång tid. Hon är bekväm, känner sig hemma, känner sig värdefull, vet hur allt fungerar, får en upphöjd position som supermamman. Den andra kvinnan har inga barn, har varit ihop väldigt kort tag med sin kille och det är första gången hon får besöka hans släkt. Hon är osäker, känslig, obekväm, har låg status och känner sig inte hemma. Här finns en inbyggd konflikt mellan de två kvinnorna. Mellan bröderna finns också en konflikt. De har i hela sitt liv konkurrerat och tävlat med varandra. Och mitt emellan dem finns deras mamma som göder den här konflikten.

Jag tycker att det här är bland det roligaste med att skriva – att få tänka ut de här olika figurerna och hur de är i förhållande till varandra. Vilka konflikter de har och med vem. Och också att ladda scener med konflikter. Det kan vara allt från att vara oeniga, ha olika förväntningar, missförstå varandra… ja, det är bara fantasin som sätter gränsen. Även om det är kul så är det inte alltid enkelt. Därför är det bra att göra en sådan här konfliktkarta som jag nu ska göra och skicka in.

den-forsta-lognen

Ps.  Läste föresten precis ut Sara Larssons Den första lögnen. En mycket bra debut (från samma förlag som jag ligger på, Norstedts). Jag läste halva boken utan paus förra helgen, och andra halvan nu i dag. Svår att lägga ifrån sig! Lättläst och välskriven. Ett otroligt bra driv genom hela boken, bra och spännande historia. Angelägen och viktig också – om våldtäkt, utsatthet och människovärde – och om skuld och skam. Lite samma tema som Katarina Wennstam brukar skriva. Gillar du Wennstam så kommer du att gilla den här. Kan varmt rekommendera! Nu när den är färdigläst ska jag ge mig på Kristina Sandberg och första delen i hennes trilogi. Och sedan väntar Kvinnan på tåget, och ett gäng till…

10 bra böcker att läsa för barn!

Det finns massor av studier som visar hur bra det är att läsa för barn. Tydligen är det lika nyttigt att läsa högt för barn, som om de läste själva. Jag tror att det är superviktigt att läsa för barn – och förstås att få barn att läsa själva. Att kunna läsa och ta till sig text och förstå det man läser är ju grunden till allt lärande! Det spelar ingen roll vad du sedan ska lära dig. Du har nytta av dina läskunskaper hur som helst.

Förutom att jag verkligen brinner för att få mina barn att läsa, så älskar jag barn- och ungdomslitteratur. Visst, ibland är jag för trött själv, men ofta tycker jag bara att det är otroligt kul att läsa för barnen. Jag har läst mycket, inte varje kväll, men mycket för mina barn. I dag är de 13, 11 och 7. På sommaren läser jag för alla tre. I terminerna läser jag framför allt för den yngsta. Eller så läser hon för mig.

Här är 10 av mina favoritböcker att läsa högt för barn (utan inbördes ordning)!

snoret-fageln-och-jag

1. Snöret, fågeln och jag av Ellen Carlsson

Otroligt fin liten historia om ett barn med starka inre känslor och tankar. Blev väldigt tagen av den här boken. Och så vann den Augustpriset också, mycket välförtjänt. Passar 6–9-åringar.

godnatt-mister-tom

2. Godnatt mister Tom av Michelle Magorian

Älskar den här boken! Läste den många gånger som barn, och har läst den flera gånger för mina barn. Fantastiskt gripande och fin. Även om den också är mörk och hemsk, så gråter man nästan mest för all godhet som finns i boken. Passar 7–12-åringar (7-åringarna är i minsta laget, det är en hel del svåra ord, men min 7-åring älskade den!)

momo-eller-kampen-om-tiden-en-sagoroman

3. Momo eller kampen om tiden av Michael Ende

En av mina favoritböcker som barn. Läste den för 7-åringen. Inte helt lätt, men otroligt bra! Den ger så många tankar och väcker så många funderingar. Ger garanterat något att prata om! Passar 8–12-åringar.

legenden-om-sally-jones

4. Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius

Den här boken är så vacker! Teckningarna är fantastiska. Sagan är mörk och hemsk, men samtidigt spännande. Mycket bra bok! Passar 7–12-åringar.

kalle-och-chokladfabriken

5. Kalle och chokladfabriken av Roald Dahl

Behöver nog ingen närmare presentation. Vi har läst den flera gånger. Underhållande, dråplig, finurlig, rolig, hemsk… en läsupplevelse! (Som barn slukade jag alla Dahls böcker, älskade till exempel SVJ, Matilda och Häxorna.)

broderna-lejonhjarta

6. Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren

Fantastisk bok. Fantastisk historia. Vi har läst den flera gånger. Alltid lika bra. Behöver nog inte säga mer. Astrid är ju världsbäst! Passar 7–12-åringar.

det-blaser-pa-manen

7. Det blåser på månen av Eric Linklater

En riktig klassiker som håller än! Rätt galen historia, jag älskar de två busiga tjejerna, Dina och Dorinda, som inte kan låta bli att hitta på dumheter. Också väldigt fin och sorglig på slutet. En stark läsupplevelse! Passar 8–12-åringar.

9Pf0MYZE2dgfTQzO7KhlNw

8. Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe

Den här läste jag för alla tre förra sommaren, och alla tre tyckte att den var väldigt spännande! Passar 7–12-åringar.

nidstangen

9. Nidstången och Grimmen av Åsa Larsson och Ingela Korsell

De här två böckerna som är början på en lång serie, så kallade Pax-serien, slukade vi när de kom. Jättebra och spännande! Passar 7–12-åringar.

stora-boken-om-sandvargen

10. Stora boken om Sandvargen av Åsa Lind

Vacker bok, vackert språk, vackra tankar. Mycket filosofisk. Tycker mycket om den här boken, och det gör min yngsta också. Passar 6–9-åringar

Viktig dag!

Att skriva en bok är en lång och utdragen process. För att klara det krävs mål och framför allt delmål. Jag är journalist, och jag jobbar alltid mot mål och mot deadlines. Det går inte att säga till mig – ta den tid det krävs! För då kommer alla mina andra deadlines gå före. Det är så jag funkar.

I dag hade jag ett delmål att uppfylla. En deadline. Jag lämnade in mitt bearbetade manus till redaktören på förlaget. Ni kanske tycker att det är  konstigt att man bearbetar så mycket och så många gånger. Många tror att ett manus går direkt från antaget till tryck. Men så är det inte. Ytterst få manus genomgår inte några bearbetningar. Inte ens de etablerade författarna lämnar in färdiga manus för tryck.

För några veckor sedan träffade jag min redaktör för första gången. Hon hade läst mitt manus, och hade några funderingar och synpunkter. Och med hennes reflektioner och frågor i bakhuvudet läste jag hela mitt manus igen med rödpennan i högsta hugg. Hela sportlovet gick åt (fast jag hann åka en hel del skidor också!). Sedan har jag ägnat söndagarna åt att ändra i texten. Det är ju så när man skriver vid sidan av, det går långsamt, och de få stunder man har är oerhört heliga.

I dag hade jag min deadline, så nu har jag skickat in det. Nu ska hon läsa igen, och förmodligen blir det lite pill till efter det. Innan det går till korr. Lång process! Jag försöker att njuta av varje del av processen, tänker att jag kan lära mig något från varje steg.

Många frågar mig om inte kärnan i boken går förlorar när jag bearbetar så många gånger. Men nej, inte alls. Tvärtom så finslipar vi. Vi putsar och slipar, med allt finare verktyg. Jag känner att det blir bättre varje gång. Men självklart är jag också vaksam, så att inte något som var viktigt med historien går förlorad. Det är en balansgång. Jag hoppas att den känns genomarbetad när den finns klar i butikerna i augusti!

imgres

Ps. Jag är så glad att så många var intresserade av att köpa min förra bok, Skriet från kärnfamiljen! Om det är några fler som är intresserade, mejla mig på rebecka at edgrenalden.se !

Boktokig?

Jag älskar böcker. Inte bara att läsa dem. Jag vill ha dem, äga dem, sortera in dem i min bokhylla efter genre och bokstavsordning (inte färg). Det här är verkligen en passion!

Vi får många recensionsex till jobbet, och en av mina stora laster är att gå till de där högarna och plocka med mig hem. Trots att jag får många böcker via jobbet, så är jag en av adlibris storkunder… I dag till exempel har jag beställt tre. Om ni är nyfikna så var det: Att föda ett barn av Kristina Sandberg (som vi ska läsa i bokklubben jag är med i), Hem: ett reportage om Sofia Rapp Johansson och om samhällets omhändertagande av barn av Tinni Ernsjöö Rappe (min vän och medförfattare till Skriet från kärnfamiljen, vill inte ha den som gåva, utan vill stödköpa – för det tycker jag faktiskt att vänner ska, så långt de kan) och Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal.

Jag är också barnsligt förtjust i min bokhylla! På en fest för ett tag sedan – råkade vara en förlagsfest – blev jag kompis med en tjej, framför allt för att vi råkade upptäcka vår gemensamma fascination för bokhyllor!

Min dröm är att ha ett bibliotek. Tyvärr är inte huset tillräckligt stort. Men jag fantiserar om en ny platsbyggd bokhylla på övervåningen, bara för att min bokhylla på nedervåningen är överfull.

Så här fin var min bokhylla efter vår renovering (då jag sorterade in alla böcker igen) för ett och ett halvt år sedan!

1170244_216159045230039_1595913275_n

Och i dag (1,5 år senare) är den full… och böckerna samlas på hög på flygeln…

bild 2

Och så tog jag en bild på mitt nattygsbord också… Räknade till 16 böcker (så här ser det alltid ut):

bild 1

Det sorgliga med denna passion och fascination är att jag inte hinner läsa alla böcker! Max läser jag 3–4 i månaden, och det är ju inte alls så många som jag skulle önska.

Hur gör andra för att hinna? Hur hinner ni? Och varför har jag ett så stort behov av att ÄGA böckerna (jag älskar ju bibliotek också)?

Hälsar boktokig

Ps. Ni som ville ha min bok Skriet från kärnfamiljen – jag har inte glömt er! Har plockat fram böckerna ur mina lager, och ska skicka till er i början av nästa vecka! Ds.

 

Skriet från kärnfamiljen

skriet-fran-karnfamiljen

Jag är ju debutant eftersom Den åttonde dödssynden är min första roman. Men jag har ju faktiskt skrivit en bok tidigare. För exakt 6 år sedan (till 8 mars 2009) kom Skriet från kärnfamiljen (Albert Bonniers förlag). En debattbok om familjeliv och jämställdhet som jag skrev tillsammans med Tinni Ernsjöö Rappe (som förresten är aktuell med en otroligt viktig bok: Hem Om sociala myndigheters omhändertagande av barn med utgångspunkt i Sofia Rappe Johanssons liv på Albert Bonniers förlag).

Både jag och Tinni har varit feminister och debattörer länge (Tinni hade skrivit en massa andra bra böcker på liknande teman, bland annat Diagnos: Duktig). Skriet var ett inlägg i jämställdhetsdebatten. Vi hade sett en backlash där mammor plötsligt hade en hel radda krav på sig för att bli godkända som goda mödrar (ett inrett hem, regelbundet bakande, helst egen kryddodling, matlagning från grunden – inga halvfabrikat, korta dagar på förskolan samtidigt som hon förstås skulle vara framgångsrik och vältränad, med många vänner och fritidsintressen). Krav som inte pappor tycktes ha.

Vi gick till botten med hur jämställdheten såg ut i moderna småbarnsfamiljer – och ja, det var ju inte så jämställt. Och faktiskt inte frivilligt heller. Vi hittade massa fakta, forskning, statistik som gav en ganska tydlig bild av hur det såg ut. Men vi ville inte skriva en deppig bok, utan vi försökte också svara på frågan: Men hur gör man då? Hur uppnår man ett jämställt familjeliv?

Boken fick en förlängning i en blogg som jag drev i många år: Skriet från kärnfamiljen-bloggen (här kan ni läsa om ni är intresserade).

I dag är det internationella kvinnodagen. En del har blivit bättre sedan vi skrev vår bok. Fler föräldradagar tas ut av papporna (även om det fortfarande är långt ifrån jämställt), fler män vabbar, fler män jobbar deltid (mer förstås vabbar kvinnor mer och fler kvinnor jobbar deltid). Men det mesta är oförändrat. Inte ens i världens mest jämställda land är vi jämställda. Löneskillnaderna har inte ändrats nästan alls för att ta ett exempel. Och ute i världen aborteras fortfarande framför allt flickfoster och flickor ses som mindre värda (otroligt tydligt nu senast när en av våldtäktsmännen i det uppmärksammade våldtäkt/mordfallet i Indien intervjuades). Flickor har inte samma rätt till utbildning, och varannan minut i världen dör en kvinna bara för att hon är gravid. Nej, än är vi inte framme vid målet. Så kampen går vidare!

imgres

 

Ps. Skriet från kärnfamiljen är slut på adlibris. Men om någon skulle vilja köpa boken så har jag ett antal ex. Jag säljer de för 20 kronor styck (för att täcka fraktkostnaderna). Hör av er här i bloggen eller mejla rebecka at edgrenalden.se