Ett litet ord – så många känslor…

Jag är med i ett otal författargrupper i sociala medier. Där flammar en vild debatt upp med jämna mellanrum. Den om det lilla, lilla ordet hen. Jag blir lika fascinerad varje gång över hur otroligt starka känslor det väcker. Väldigt många är fanatiska motståndare. Märkligt, tycker jag. Författare om några borde väl välkomna nya ord och utveckling av språket? Ännu märkligare är att de sällan är lika upprörda över andra nyord. Det är just hen som de hatar starkt och med mycket energi.

Jag kanske redan här ska säga att jag gillar ordet hen. Jag tycker att det är ett utmärkt ord för att ersätta klumpiga uttryck som han eller hon, eller honom eller henne. Och som journalist har man ofta begränsat med plats (varje litet tecken räknas) och då är det praktiskt att slänga in ett hen istället. Dessutom slipper man tråkiga upprepningar, om man skriver om något obestämt. Barn till exempel. Istället för att upprepa barnet, det, pojken eller flickan, så kan man skriva hen på några ställen och få bättre flyt och variation i texten. Gäller förstås också om man skriver om andra obestämda kategorier där man inte vet kön (advokat, kassabiträde, polis, minister). Det är ju inte som många befarar att man skulle skriva hen om man VET könet eller om man pratar om en specifik advokat, polis, minister eller vad det nu kan vara. Enda gången jag har använt hen för en person som jag vet könet på är i en mycket känslig text där personen skulle anonymiseras så mycket det bara gick. Men det var enbart för att skydda, inte för att göra någon könlöst. Den gången handlade det om personens barn, som fick vara hen.

Hen används ju inte alls för att sudda ut könen, som många tror. Utan det används ju precis på samma sätt som:

mamma, pappa, förälder

flicka, pojke, barn

hon, han, hen

Sedan finns det en liten kategori till där hen används. Och jag tror att det är denna lilla, lilla kategori som gör att ordet är så hatat och ifrågasatt. Det finns människor i vårt samhälle som inte känner sig som han eller hon. Som inte vill in i ett fack. Som själva vill kalla sig hen. Jag tycker att det är ofattbart respektlöst mot denna lilla minoritet att förkasta och rent ut sagt hata ordet hen därför att ”vi är ju ändå han eller hon”. Nej, vi kanske inte alls är det! Inte alla!

Ingen kommer någonsin kalla någon som absolut är en hon eller en han för hen. Men om det är det man är så rädd för – Jag läser ofta argumentet: ”Jag vill inte vara en hen, jag är en hon (eller han)!” – varför kan man inte då respektera den lilla grupp som säger: ”Jag vill inte vara en han eller hon, jag vill vara en hen!”  Varför är det så viktigt att förneka dem det?

Sedan hör man ofta andra argument, som att hen betyder höna på engelska. Barn betyder lada. Fart betyder prutt. Ja, vi har massa ord i svenskan som betyder något annat på engelska. Är det verkligen ett argument?

Jag har inte själv använt hen i mitt manus. Det har inte behövts. Alla personerna har klara könsidentiteter, alla är kända. Alltså behövde jag det inte. På samma sätt som jag säkert inte använder tusentals andra ord, för att de inte behövs. Men som journalist har jag ofta behövt det och använt det, inte för att provocera eller göra ett statement, utan för att det har behövts.

Det finns ord som inte är vackra, som inte låter bra, som skaver när jag skriver. Sådana ord undviker jag. Jag kan förstå och respektera att hen är ett sådant ord för många. Men om man tycker att hen är fult så är det ju enkelt att bara undvika det. Bara för att det kommer ett gäng nyord varje år så behöver man ju inte använda dem. Men steget från att inte använda fula ord till att hata… jag förstår det inte.

Jag tror att hen som hatar hen borde fundera på varför hen egentligen hatar ordet? Och varför det är så otroligt viktigt att ta avstånd från ordet och deklarera högt att man verkligen hatar det?

En kommentar

  1. Ethel skriver:

    Nej, jag har också funderat över motståndet mot ordet hen. Tröttsamt med de återkommande diskussionerna i media. Förstår inte varför det är så livsviktigt att veta könet. Kanske är det rädsla. Kanske är det så att många MÅSTE veta könet. Annars blir de totalt förvirrade, vet inte i vilket fack de ska sätta in personen. De gamla fastlåsta könsrollerna som sätter sig i vägen. Jag tycker att det är befriande att vi går mot en värld där vi i första hand är människor, i andra hand kön. Se bara runt om i världen, vad uppfattningen om de stora skillnaderna mellan könen ställt till med.

    Jag ogillar verkligen när det svepande sägs att en kvinna är sådan och sådan och en man totalt motsatt. Känner väldigt sällan igen mig i schablonerna.

Kommentera