Tack författarpodden

Jag befinner mig i paradiset och njuter så mycket jag kan. Samtidigt går jag igenom redaktörens synpunkter en efter en. Det kan vara allt från ordval till felstavningar till kortningar till omformuleringar till frågor och förstås upprepningar (det är märkligt hur vissa ord återkommer alldeles för ofta…). Att skriva är att pendla mellan hopp och förtvivlan. Jag brukar tänka på den här bilden (nedan) som beskriver den kreativa processen.

11178113_1073894775970735_2202556634471107489_n

När man går igenom redaktörens anmärkningar ligger man någonstans mellan punkt 3 och 4 …

Då är jag ändå så otroligt tacksam att jag hade lyssnat på ett avsnitt av Författarpodden precis innan jag började redigeringen. En podd jag verkligen kan rekommendera för alla skrivande och läsande människor. Det är två författare, Agnes Hellström och Frida Skybäck, som tar upp allt som rör författarens vardag. I just det avsnitt som jag lyssnade på berättade Frida om hennes just nu jobbiga redigeringsprocess. Hon gick, precis som jag, igenom sin redaktörs förslag på ändringar, och tydligen var bara en enda sida helt utan anmärkning.

Nu förstår ni säkert att min redaktör också hade en hel del synpunkter… Men med Fridas ord i bakhuvudet så blev jag nästan upprymd när jag kom till tre sidor i följd utan anmärkningar!

Samtidigt vet jag ju att det är så här det är. Jag är ju själv redaktör (fast på magasin) och det finns inte en enda text som inte redigeras, hur bra den än är när den kommer in. En text kan alltid bli bättre. Och i en sådan enorm textmassa som ett bokmanus är (min är just nu 423 sidor) finns det förstås hur mycket som helst att förbättra. Jag är tacksam över min duktiga redaktör.

Nu måste jag fortsätta. Men innan jag avslutar här vill jag ge er ett nytt boktips. I går läste jag Erland Loes bok Inventering. En skruvad historia om den missförstådda poeten Nina Faber som efter 12 års tystnad kommer ut med en ny diktsamling. Tyvärr sågas den i de flesta tidningar och Nina bestämmer sig för att tala recensenterna till rätta… Jag skrattade högt flera gånger. Nina är en fantastisk karaktär och historien otroligt underhållande.

I dag läser jag Sofie Sarenbrants sjätte deckare: Avdelning 73!

Avdelning73

Redigering i paradiset

I fredags fick jag tillbaka manuset från min redaktör på förlaget. Jag har tagit ledigt hela veckan för att gå igenom hennes förslag på ändringar. Superkul och spännande. Eftersom jag ändå var ledig passade jag på att åka iväg.

Nu är det måndag och min arbetsplats ser ut så här!

mald1

Jag är på Maldiverna! På en riktig paradisö, Club Med Finolhu Villas. Vi bor i en fantastisk ”water villa” med egen trappa direkt ner till havet (och egen minipool). Så otroligt lyxigt. Här ska jag bara vara, vila, skriva och läsa en hel vecka.

mald6

Och bada förstås.

Jag har med mig 6 spännande böcker (en är digital).

mald3

Karolina Ramqvist Den vita staden

Tove Alsterdal Låt mig ta din hand

Sofie Sarenbrant Avdelning 73

Lena Dunham Not that kind of girl

Erland Loe Inventering

Anna Jörgensdotter Drömmen om Ester

I går läste jag Karolina Ramqvist Den vita staden. Vilken bok! Otroligt imponerad av hennes språk och stämning. Så mycket kropp, så lite känslor (eller egentligen mycket känslor, men lite språk). Och så vintern, isen, snön som förstärker utsattheten. Karin, som introducerades i boken Flickvännen, har här blivit lämnad av sin gangster till pojkvän med deras gemensamma bebisdotter Dream. Karin är isdrottningen som likt isen på sjön utanför tvingas tina upp för att kunna ta hand om sin dotter, så även om dottern ses som hinder och den som drev John iväg är hon kanske också Karins räddning. Karin är utsatt på så många sätt. Ensam i den stora dyra villan som Kronofogden snart ska mäta ut. Har inte vännerna eller det sociala skyddsnätet. Har inte språket. Har inte heller mognaden och självinsikten som krävs. Hon blir bara kropp. Otroligt intressant och så skickligt skrivet (det är som att språket speglar Karins person, distanserat, knapphändigt, inget överflödigt och rätt torrt). Jag ska inte avslöja vad som händer, men jag kan verkligen rekommendera den!

Vissa meningar kommer att leva kvar i mig länge: ”Det var han som velat ha barn men det var hon som hade fått det.”

I dag ska jag (förutom att jobba med mitt eget manus) läsa Erland Loes bok om poeten Nina Faber som hämnas på sina kritiker. Jag var och lyssnade på honom på förra bokmässan och har varit sugen på att läsa den sedan dess.

I natt ska jag sova bland böcker

hotelltapet

Det här tycker jag var en passande tapet för mig! Eller vad tycker ni?

Sova bland böcker – kan det bli bättre? Bilden är från hotellet jag bor på i natt, First hotel Kong Frederik i Köpenhamn. Jag är här för en tvådagarskonferens med mina kollegor. I dag var vi på studiebesök och möte med det danska Bonnier-förlaget Benjamin och träffade cheferna för en massa danska magasin, som Costume, Bolig magasin och Stylista. Jättekul och intressant! Jag har inte varit här sedan 2006–2007 någon gång. Och då var jag faktiskt här med Carina Nunstedt, som ju i dag är chefredaktör på Books & Dreams!

Cirkeln sluts 😉

Här ser ni mig tillsammans med några från det svenska gänget utanför det danska förlaget:

utanför benjamin

Jag, Martina Bonnier, chefredaktör Damernas Värld, Sara Tuncel, tf chefredaktör Vi föräldrar, Lukas Björkman, chefredaktör Kamratposten, Mona Johansson, chefredaktör Allt om mat, Anna Zethraeus, jobbar med content på Bonnier tidskrifter, Linda Öhrn Lernström, chefredaktör mama och Family Living, Jonna Bergh, chefredaktör Styleby, Åsa Rydgren, publisher Bonnier tidskrifter.

(Bilderna är från min insta, om någon vill följa mig där så heter jag @edgrenalden)

Författarintervju med mig

För några dagar sedan blev jag intervjuad av sajten booqla.com om min kommande bok och om varför jag blev författare och så vidare. De bad också om mina bästa tips till andra som drömmer om att bli författare.

images

Här är mina tips:

1. Skriv! Det enda sättet att lyckas ge ut en bok är att skriva den. Det finns många som drömmer om att skriva en bok (ungefär var tredje person i Sverige), men få lyckas skriva ett manus från början till slut. Alla som lyckas skriva klart ett manus är värda en eloge! Det krävs otroligt mycket. Tid, energi, envishet, skicklighet. Och har man lyckats komma dit har man kommit långt!

2. Ha tålamod. Att skriva en bok tar lång tid. Det är en process. Låt manuset vila emellanåt. Ha inte för bråttom.

3. Redigera och lyssna på proffsen! Hänger ihop med punkt 2. Alldeles för många författare är för ivriga. Skriver klart sin historia, orkar inte vänta in förlag, och ger direkt ut på egen hand. Självklart kan det bli en bra historia ändå! Men alla böcker behöver redigering och omarbetning. Alla texter behöver granskas. Inte bara en gång, utan minst 10 gånger, kanske fler. Och inte bara av en person, utan av flera. Även de böcker som ges ut på egen hand.

4. Var ödmjuk. Hänger ihop med föregående punkt. Jag har tagit till mig av all kritik jag har fått. Skulle aldrig drömma om att kalla mitt manus ”färdigt” eller fnyst att läsaren, oavsett om det är en professionell lektör, redaktör eller en vän, ”inte förstått” när jag fått kritik (jo, jag har träffat flera som har den här attityden). Så fort boken är klar tillhör den läsaren. Och om läsaren inte förstår är det författarens misslyckande, jag som inte lyckats förmedla det jag ville. Sedan behöver inte alla tycka om boken, självklart inte! Under processen har jag låtit många testläsa och jag har tagit till mig av alla åsikter. Jag har ändrat efter vad lektörsutlåtandena sa, och jag lyssnar på min förläggare och min redaktör. Sedan ändrar jag kanske inte allt de säger, men jag värdesätter och tror på deras yrkeskunskap och ser mig själv som nybörjare.

5. Skicka till många förlag samtidigt. Det tar tid att få svar. Läs hur varje förlag vill ha manuset och följ instruktionerna! Bli inte arg på förlagen för att de inte svarar snabbt (det är ju faktiskt ett obeställt material de får – det finns ingen rättighet att få ge ut en bok hos ett förlag). Var glad om du får något annat än en standardrefusering. Se det som ett första steg mot ett ja. Få får lektörsutlåtanden, var tacksam om du får det och ta till dig av kritiken.

6. Var beredd på mer jobb. Om du blir antagen, räkna med att boken inte på långa vägar är klar för det. Vid antagningen börjar nästa fas. Då ska den nagelfaras och bearbetas igen. Var beredd att jobba hårt. Det är värt det.

Här kan ni läsa hela intervju med mig!

Tacksam

I går träffade jag Katarina på Norstedts som jobbar med PR för min bok.

Det är ett jättejobb förlaget gör bakom kulisserna. Informerar och kommunicerar med bokhandlarna, pratar med redaktionerna på olika tidningar, radio och tv, styr upp intervjuer och annan medverkan i media och andra event, skickar ut recensionsexemplar till journalister och bloggare för att nämna några saker. Jag blir ödmjuk när jag träffar människor på förlaget som jobbar med min Den åttonde dödssynden. Tänker att det är fantastiskt att de gör det här för mig som författare och för min bok.

Ja, det är klart att det ligger i deras intresse också. Men ändå. Att skriva är en ensam process, man sitter länge, länge på sin kammare, i sitt eget huvud, med sin text, och efter ett tag vänjer man sig vid det. Alla författare har ju förstås en speciell relation till sitt eget manus, som de slitit med under så lång tid. Jag också, det är ju en del av mig. Jag har levt och andats med de här karaktärerna och den här historien i flera år. Och så plötsligt finns en hel stab som också brinner för min text, som vill den väl och som vill att den ska bli så bra som möjligt och att den hittar så många läsare den kan.

Ja, jag känner mig tacksam. Tacksam för att ett förlag ville satsa och trodde på mitt manus och nu hjälper mig på alla möjliga sätt.

Hon hade läst min bok också (det är alltid läskigt när någon jag inte känner har gjort det, jag håller ju fortfarande på med småändringar i redigeringen) – och hon sa att den inte gick att lägga ifrån sig, att den fanns ett driv som gjorde att man bara var tvungen att läsa vidare. Otroligt kul att få sådan feedback!

Jag ska ge ut en bok!

omslag

Ibland slår det mig: Jag har skrivit en bok! Och den ska komma ut.

Människor ska läsa. Människor ska betala pengar för den, kanske bli nöjda, kanske bli besvikna. Alla kommer att tycka något. Det spelar ingen roll hur mycket tid och möda jag har lagt ner, för läsarna är det bara en bok, vilken som helst. Några timmars eller dagars tidsfördriv. Värda eller bortkastade. Upplevelsen är helt deras och det är ju så det ska vara.

Jag har skrivit en bok och den ska komma ut!

När jag tänker så får jag nästan svindel. Jag har ju velat bli författare så länge jag kan minnas. Okej att jag har gett ut en debattbok tidigare, men det är inte riktigt samma sak. Det här är ju en roman! En spänningsroman!

På många sätt är det bra att processen att ge ut en bok är så lång. Mitt antagningsbesked från Norstedts kom för över ett år sedan. Mycket har hänt sedan dess. Under den långa väntan hinner man förbereda sig. Vänja sig vid tanken. Ta in det i små, små smulor. Ungefär som när man blir gravid. Längtan, krämporna, sömnbristen. Nu får det gå som det går, bara den kommer ut.

adlibris

Extra verkligt blir det när jag googlar på Den åttonde dödssynden. På adlibris finns den redan. Och på Bokus och på en massa andra nätbokhandlar.

När jag slår på Boktipset.se ser jag att en läsare redan har satt upp den på sin Vill läsa-lista. Då dunkade hjärtat lite extra hårt (tack!).

Det är en bok, en i mängden. 22 000 nya böcker kommer ut i Sverige varje år. Min är bara en av alla dessa böcker.

Men den är min!

Vår och scenbygge!

utomhusskriv

I dag sitter jag ute och läser och skriver. Jag har burit ut min favoritfåtölj och ställt på altanen och nu njuter jag av fåglarnas lockrop och sång, de ljumma solstrålarna och gnisslet från trampolinen där barnen gör volter. Kaffet har svalnat till perfekt temperatur. Någonstans är en hackspett i full gång och jag försöker lokalisera den, men förgäves. Det drillande hackandet låter som en mobilsignal och i början lurar den mig gång på gång. En segdragen vårförkylning börjar släppa. Jag vågar inte hoppas för mycket, har gjort det förr, men det känns lättare att andas och halsen värker inte längre.

Det enda positiva med att vara sjuk är jag hunnit läsa en del!

Kvinnan på tåget av Paula Hawkins var väldigt bra. Påminde mycket om Gone girl (i sitt kluriga och mörka upplägg), fast kanske ännu mer om Gillian Flynns andra bok, Mörka platser. Huvudpersonerna i de två böckerna påminner om varandra. Rachel är trasig och utanför, precis som Libby Day. Jag älskar greppet att ha en huvudperson man inte riktigt kan lita på. Min Nora i Den åttonde dödssynden är inte heller någon helt igenom frisk person. Sårig och full med märkliga komplex och tankar – och inte särskilt sympatisk. Man lär sig ändå snabbt att gilla både Rachel och Libby Day (vi får väl se vad ni tycker om Nora). Fast man blir förstås lite irriterad när Rachel om och om igen går och köper sig två flaskor vin (eller de där sliskiga, färdigblandade gin och tonic-burkarna) och häller i sig.  En riktigt bra och spännande bok i alla fall! Efter att ha slukat den kastade jag mig tillbaka till 30-talets Östersund och stackars Maj som kämpar med Tomas och hans släkt i boken Att föda ett barn av Kristina Sandberg. Helt uppslukad av henne och hennes bekymmer och öde sträckläste jag klart den i går. En fantastisk roman! Nu måste jag köpa 2:an och 3:an och se hur det går för Maj.

Efter ett ganska långt skrivuppehåll tänkte jag sätta igång igen i dag. Vi har en rätt omfattande läxa till skrivarkursen jag går: Att skriva ner alla scener i hela boken. Mycket har jag redan gjort, eftersom jag byggt och byggt ut mitt synopsis så många gånger. Nu gäller det att få ner några rader om varje scen. Jag kommer inte bli klar i dag. Det är något som är säkert.

Jag tror på att ha ett synopsis när man ska skriva en bok. Och jag tror verkligen på att skriva ner de olika scenerna. Mycket extrajobb kan sparas. Många som börjar skriva tycker att det känns begränsande, de bara skriver på. Och det gjorde jag också med Den åttonde dödssynden, till viss del. Jag visste var den skulle sluta, men inte exakt hur jag skulle ta mig dit. Det kan vara ett bra sätt att skriva associativt, låta det som händer hända. Låta fantasin flöda. Men en berättelse måste nästan alltid tuktas. Hållas ihop. Allt som händer måste ha en mening. Personerna som är med måste ha ett syfte. Och skriver man bara på är det lätt hänt att man planterar ut lite för många trådar, som sedan blir svåra att knyta ihop. Självklart behöver man inte knyta ihop allt. Men en berättelse måste hänga ihop. Särskilt viktigt tror jag det är när man skriver spänningslitteratur. Det är som att man sluter ett kontrakt med läsaren när man skriver en sådan bok. Varje del i boken ses som en ledtråd, ett steg närmare upplösningen. Jag tror att det finns en stor risk att man gör sina läsare besvikna om det händer en massa saker som inte har betydelse för handlingen. Så, nu ska jag se över mitt utarbetade synopsis och börja med scenbygget! Wish me luck!

Och tack för att ni läser!

Läsdagar!

I går hade jag en riktig läsdag! Älskar sådana. Mitt manus är fortfarande hos redaktören , så jag kan inte göra något med det. Min läxa till skrivarkursen borde jag ta tag i, men… Och så är jag sjuk, så det blir inte så mycket umgänge. Vi har några städprojekt på gång här hemma, men förutom det – oceaner av tid att bara läsa!

att-foda-ett-barn

Jag har förlorat mig i sagan om Maj, unga Maj som i början av 30-talet hamnar i ett liv hon inte valt när hon råkar bli gravid, i boken Att föda ett barn av Kristina Sandberg. Den är fantastiskt skriven, långa meningar, många inskjutna satser, ett flöde av tankar. På ett sätt påminner den om Karl Ove Knausgårds Min kamp (jag har sista boken kvar att läsa) i sin detaljrikedom och hur man befinner sig inne i en annan människas huvud. Båda brottas med stora och små frågor, känslor av otillräcklighet. Och visst, Knausgård känns bortskämd i jämförelse. Men egentligen inte. Går det att jämföra liv? Båda är osäkra och tvivlar på sig själva, törs inte uttrycka det de känner och tänker, bär en massa inom sig. Det intressanta med Maj är tiden och hennes liv – när läste man senast en så ingående skildring av en hemmafru i 30-talets Norrland? Jag kan ärligt erkänna att jag känner igen mig mer i Karl Ove …

markta-for-livet

Ibland måste jag ta pauser från Majs alla bekymmer om vad hon ska ta med sig när hon hälsar på Tomas mamma, eller vad hon ska laga till middag när släkten kommer på besök (vilken enorm matkunskap Sandberg måste ha!). I går la jag mig i badet med Emelie schepp. Vattnet hann kallna, men jag sträckläste ut Märkta för livet. En riktig bladvändare med andra ord! Hennes huvudperson åklagaren Jana påminner lite om Leona i Jenny Rognebys debut. Och lite Lisbet Salander och Carrie i Homeland fanns det över henne också – är det månne en trend med dessa starka och briljanta, men tillknäppta, av olycklig barndom märkta kvinnor?

MV5BMjIxNTU4MzY4MF5BMl5BanBnXkFtZTgwMzM4ODI3MjE@._V1_SX214_AL_

På kvällen såg vi filmen Interstellar – riktigt bra film! Ju mer sådana filmer jag ser och böcker jag läser (dystopiska framtidsskildringar) ju mer sugen blir jag på att försöka skriva en sådan själv. Just den här skulle jag dock inte klara av att skriva, alldeles för komplicerade tankar och väldigt mycket fysik 😉

kvinnan-pa-taget

Nu tänkte jag läsa Kvinnan på tåget av Paula Hawkins – så många har hyllat den, ska bli spännande att se om den är så bra som alla säger.

Påskekrim – 20 deckare att läsa i påsk

På påsken ska man ju läsa deckare. I Norge är det här sedan länge jättestort och där kallas det (som de flesta vet): påskekrim. Jag tycker att det passar väldigt bra att läsa deckare på påsken. De får gärna vara lättlästa, drivna, svåra att lägga ifrån sig och mycket spännande!

imgres-1

Tror mitt intresse för deckare började redan som 12-13-åring då jag hittade flera böcker av Agatha Christie i mina föräldrar (och farföräldrars) bokhyllor. Under tonåren blev jag nästan som besatt och klämde i stort sett alla av hennes nästan 90 deckare (och dessutom några av de romaner hon skrev under pseudonym). Minns att det var en stor händelse när jag såg hennes pjäs The Mousetrap i London – den pjäs som spelats längst någonsin (sedan 1952). Vissa böcker läste jag om och om igen, och lärde mig nästan utantill (Som den som nu heter Och så var de bara en – den köpte jag på franska och tyska när jag hade läst den ett antal gånger både på svenska och engelska, jag tror fortfarande jag vet exakt hur varje person mördas och i vilken ordning…). Ett tag gjorde jag kartläggningar av mördarna och kom fram till att vissa böcker hade exakt samma historier (samma gåta), till exempel Mord på ljusa dagen och Mordet på Nilen. Visste ni till exempel att en bok har ett barn som mördare? Och att i en annan är det berättar-personen som är mördaren? Ja, jag var en liten Agatha Christie-nörd. Var också otroligt intresserad av författarinnans egna mysterium när hon försvann (när hennes man ville ha skilsmässa). En av mina absolut bästa Agatha Christie-böcker är den där Hercule Poirot fångar en mördare efter sin död – Ridå. Hon skrev den redan 1946, men den kom inte ut förrän strax innan författarens död, 1975 (Agatha Christie dog 1976).

Oj, ja, det var ju inte meningen att snöa in på Agatha Christie… Utan istället tänkte jag att jag skulle tipsa om påskekrim-böcker!

Här 20 deckartips (utan inbördes ordning) som passar bra i påsk!

1. Mörka platser av Gillian Flynn

Jag gillade Gone girl, men den här ännu mer. Gillian Flynn skriver otroligt bra, skitigt och febrigt, med en rätt osympatisk antihjältinna i huvudrollen, vars familj blir brutalt slaktad av hennes bror. Eller var det verkligen han?

2. Den fallande detektiven av Christoffer Carlsson

Jag kan bli så avundsjuk på Christoffer Carlsson, han får det att verka så lätt att skriva! Nervigt skriven om högerextremister och vänsterextremister som här tillåts vara människor. En forskare hittas död i en gränd under lucianatten.

3. Skuggorna av Katarina Wennstam

Jag älskar Katarina Wennstam! Hon har skrivit hur många bra böcker som helst! Den här har ett intressant tema – vad skulle hända om kvinnorna gav igen?

4. Paradisoffer av Kristina Ohlsson

Kristina Ohlsson har skrivit flera bra böcker. Den här var otroligt spännande om en pilot som tar över ett plan (skrämmande aktuell…).

5. Den första lögnen av Sara Larsson

Den här läste jag nyligen och det var en riktigt bra debut. Om tre män med ett mörkt förflutet som hinner ikapp dem.

6. Till offer åt Molok av Åsa Larsson

Åsa Larsson kan vara Sveriges bästa deckarförfattare, hon skriver ju otroligt bra! Jag gillar alla hennes böcker. Och nu är jag också fast i hennes nya barnboksserie (Pax).

7. Dränkt av Frida Andersson Johansson

Spännande debut av en ny svensk skräckförfattare. Älskar mixen av nordisk mytologi och vardagsliv i Stockholmsförorten Segeltorp.

8. Nattfåk av Johan Teorin

Övernaturlig och läskig. Johan Teorin skriver väldigt bra.

9. Illdåd av Thomas Erikson

Jag har läst de flesta av Thomas Eriksons böcker om beteendevetaren Alex King. Den här är en av de bästa, om en tjej som blir gruppvåldtagen och vad som händer efter det.

10. Leona – täringen är kastad av Jenny Rogneby

Intressant och ovanligt bra debut! Oväntad huvudperson, oväntad story. Ska bli intressant att följa polisen Leona i fortsättningen.

11. Fadersmord av Carina Bergfeldt

Spännande och kul om en journalist i en småstad. En kvinna hittas fastfrusen i isen

12. Tony och Susan av Austin Wright 

Lite udda deckare som utspelar sig i två historier, Susan får ett manus skickat till sig av sin ex-man, vi följer både personerna i manuset och Susan. Väldigt bra skriven och spännande, man har ingen aning om vad som ska hända eftersom den inte följer den vanliga deckarmallen.

13. Innan du dog av Camilla Grebe och Åsa Träff

Systrarna Grebe och Träff har skrivit flera bra deckare om terapeuten Siri Bergman, det här är en av dem.

14. En osynlig av Pontus Ljunghill

Spännande historia om ett mord på en liten flicka på 20-talet.

15. Flicka med snö i håret av Ninni Schulman

Ninni Schulman skriver jättebra och jag gillar hennes vardagsrealism, det lilla livet i Hagfors och hennes hjältinna, journalisten Magdalena Hansson.

16. Himmelsdalen av Marie Hermansson

Marie Hermansson är en stor favorit. Hon gränsar alltid till det absurda, det övernaturliga. Det här är en av flera bra böcker av henne.

17. Visning pågår av Sofie Sarenbrant

Sofie Sarenbrant är otroligt produktiv och blir bara bättre och bättre, tycker jag! Hon är så skicklig på att placera sina mord i intressanta miljöer. Här i mäklarvärden, under en husvisning. Ser fram emot hennes nya Avdelning 73.

18. Bluffen av Unni Drougge

Man kan ju inte låta bli att älska Unnis antihjältinna Berit Hård! Också kul att den delvis utspelar sig bland livs levande författare på bokmässan i Göteborg. Otroligt rolig och underhållande.

19. Tre sekunder av Roslund och Hellström

De flesta av Roslund och Hellströms böcker är bra, tycker jag. Mycket imponerande med all research de gör. Den här var särskilt svår att lägga ifrån sig.

20. Kvinnorna på stranden av Tove Alsterdal

Toves debut var riktigt bra om ett viktigt ämne (människor som flyr över Medelhavet).

 

Själv tänkte jag försöka klämma de här deckarna i påsk:

1. Kvinnan på tåget av Paula Hawkins

2. Märkta för livet av Emelie Schepp

3. Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal

Hämnd?

Simona Ahrnstedt, en svensk författare jag beundrar på många sätt, har skrivit ett inlägg om hämnd som drivkraft för författande. Väldigt intressant, tyckte jag! Så här skriver hon till exempel:

”Jag tvivlar på att det finns en enda författare som inte vid något tillfälle hämnats på någon de mött/hamnat i konflikt med/stört sig på genom att skriva in honom eller henne i sitt manus.
En person som tillfogat en någon sorts mer eller mindre inbillad skada hämnas man på genom att skriva in dem som lömska karaktärer.

Jag tror att de flesta som skriver kan känna igen sig. Man är med om något, man utsätts för något, man blir illa behandlad eller bemött av någon och man hämnas genom att skriva in personen i sitt manus. Ett ex, en chef, en läkare, en dålig vän etc.”

Ja, jag kan känna igen mig…. erkänner jag lite skamset. Jag har ingen jag hämnas på i min kommande bok Den åttonde dödssynden. Mer än att jag ville ge självhjälpsbranschen och ”positivt tänkande” en liten känga. Men ingen person.

Men mitt allra första skönlitterära manus kom faktiskt till på ren trots, delvis som hämnd på en mellanchef på Expressen, som diskriminerade mig när jag var vikarie där och gravid med mitt första barn (han är född i december 2001). I sjunde månaden blev jag arbetslös och under föräldraledigheten började jag skriva på min första deckare. Huvudpersonen är med om exakt samma sak som jag hade varit med om (arbetslös journalist) – men det är inte det bärande temat i boken. Den här boken skrev jag klar 2004, men den har fått stanna i byrålådan. Det är en okej historia, men den håller inte för att ges ut. Jag brukar tänka på den som min övningsbok. Jag gjorde alla nybörjarmisstag man kan tänka sig. Många av nybörjarmissarna upprepade jag tyvärr även med den som kommer nu (det är svårt att skriva bok!), men inte alla (och det tackar jag mitt byrålådemanus för). Så, ja, jag känner absolut igen mig, Simona! Hämnd var en gång en av drivkrafterna för mig att börja skriva…

Men att skriva en hel bok med drivkraften hämnd tror jag inte på. Då skriver man inte för läsarna (eller för sig själv), utan för att ge igen. Och det blir nog ingen bra bok i slutändan.

Men med det sagt så kan jag ändå tänka mig att i framtiden stoppa in någon person som jag inte riktigt gillar (eller i alla fall låta mig inspireras av, eller ge några drag av) i ett manus. Inte för att hämnas, mer för att komplicera en karaktär och skapa en konflikt.

Jag funderar vidare, vad finns det för hämndböcker? Har ni några förslag? Efter lite funderande kom jag på två som skulle kunna kategoriseras som hämndböcker. Och båda var urusla. Inte utan min dotter av Betty Mahmoody (blev också film lite senare), och Inte som andra döttrar av Deborah Spungen (skriven av Nancy Spungens mamma, Nancy var ihop med Sid Vicious i Sex Pistols).

Jag tycker egentligen att båda böckerna förtjänade att skrivas, det var intressanta ämnen, men just känslan av att böckerna var skrivna som hämnd gjorde att de kändes väldigt endimensionella och svartvita. Viktiga ämnen som borde ha skrivits mer nyanserat för att verkligen väcka intresse.

imgres

9789172632776_200_inte-som-andra-dottrar_kartonnage

 

Läs hela Simonas inlägg här!