Hämnd?

Simona Ahrnstedt, en svensk författare jag beundrar på många sätt, har skrivit ett inlägg om hämnd som drivkraft för författande. Väldigt intressant, tyckte jag! Så här skriver hon till exempel:

”Jag tvivlar på att det finns en enda författare som inte vid något tillfälle hämnats på någon de mött/hamnat i konflikt med/stört sig på genom att skriva in honom eller henne i sitt manus.
En person som tillfogat en någon sorts mer eller mindre inbillad skada hämnas man på genom att skriva in dem som lömska karaktärer.

Jag tror att de flesta som skriver kan känna igen sig. Man är med om något, man utsätts för något, man blir illa behandlad eller bemött av någon och man hämnas genom att skriva in personen i sitt manus. Ett ex, en chef, en läkare, en dålig vän etc.”

Ja, jag kan känna igen mig…. erkänner jag lite skamset. Jag har ingen jag hämnas på i min kommande bok Den åttonde dödssynden. Mer än att jag ville ge självhjälpsbranschen och ”positivt tänkande” en liten känga. Men ingen person.

Men mitt allra första skönlitterära manus kom faktiskt till på ren trots, delvis som hämnd på en mellanchef på Expressen, som diskriminerade mig när jag var vikarie där och gravid med mitt första barn (han är född i december 2001). I sjunde månaden blev jag arbetslös och under föräldraledigheten började jag skriva på min första deckare. Huvudpersonen är med om exakt samma sak som jag hade varit med om (arbetslös journalist) – men det är inte det bärande temat i boken. Den här boken skrev jag klar 2004, men den har fått stanna i byrålådan. Det är en okej historia, men den håller inte för att ges ut. Jag brukar tänka på den som min övningsbok. Jag gjorde alla nybörjarmisstag man kan tänka sig. Många av nybörjarmissarna upprepade jag tyvärr även med den som kommer nu (det är svårt att skriva bok!), men inte alla (och det tackar jag mitt byrålådemanus för). Så, ja, jag känner absolut igen mig, Simona! Hämnd var en gång en av drivkrafterna för mig att börja skriva…

Men att skriva en hel bok med drivkraften hämnd tror jag inte på. Då skriver man inte för läsarna (eller för sig själv), utan för att ge igen. Och det blir nog ingen bra bok i slutändan.

Men med det sagt så kan jag ändå tänka mig att i framtiden stoppa in någon person som jag inte riktigt gillar (eller i alla fall låta mig inspireras av, eller ge några drag av) i ett manus. Inte för att hämnas, mer för att komplicera en karaktär och skapa en konflikt.

Jag funderar vidare, vad finns det för hämndböcker? Har ni några förslag? Efter lite funderande kom jag på två som skulle kunna kategoriseras som hämndböcker. Och båda var urusla. Inte utan min dotter av Betty Mahmoody (blev också film lite senare), och Inte som andra döttrar av Deborah Spungen (skriven av Nancy Spungens mamma, Nancy var ihop med Sid Vicious i Sex Pistols).

Jag tycker egentligen att båda böckerna förtjänade att skrivas, det var intressanta ämnen, men just känslan av att böckerna var skrivna som hämnd gjorde att de kändes väldigt endimensionella och svartvita. Viktiga ämnen som borde ha skrivits mer nyanserat för att verkligen väcka intresse.

imgres

9789172632776_200_inte-som-andra-dottrar_kartonnage

 

Läs hela Simonas inlägg här!

4 kommentarer

  1. Simona skriver:

    Tack Rebecka, kul att du gillade! Och vilken fin blogg, kram!

  2. Rebecka Edgren Aldén skriver:

    Tack snälla Simona! Kram!

  3. Niklas S skriver:

    Jättekul att läsa bloggen! Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” och Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” skulle väl kunna platsa som böcker där hämnd var en stark drivkraft till att de kom till. Guillous ”Ondskan” var ju en hämnd på internatskolesystemet och Solbacka i synnerhet. Och hur är det med alla uppgörelser med föräldrar, t ex Jan Myrdals och Felicia Feldts?
    kram

  4. Rebecka Edgren Aldén skriver:

    Tack snälla Niklas! Så kul att du läser! Ja, verkligen, Den högsta kasten och Myggor och tigrar! Och förstås Ondskan! Ondskan kanske framför allt, där kan man ju verkligen prata om hämnd som drivkraft att skriva! Och ja, även Felicia Feldts bok och förstås Jan Myrdal. Fast samtidigt måste jag ändå invända att Carina Rydberg mer gör våld på sig själv än hämnas. Den högsta kasten känns som ett experiment (brutalärligheten). Jag vet inte om det verkligen är hämnd som är drivkraften. Hon ligger i så fall i gränslandet, där också Lena Anderssons bok om Ester (ja, båda) – om det nu är så att det är Roy Andersson som är Hugo Rask… Kanske även Maja Lundgren. Och även Knausgård. Kanske kan även Sigge Eklunds uppgörelse med sin pappa räknas in? Fast det känns inte så mycket hämnd, mer bearbeta sin barndom än hämnas. Och i den kategorin finns det ju många, Hillevi Wahl, Åsa Lindeborg, Susanna Alakoski… Intressant diskussion!

Kommentera