Klar!

omslag

Jag trodde aldrig den här dagen skulle komma. Dagen då jag kan säga att jag är klar. Men nu är det faktiskt så. Vare sig jag vill det eller ej. Vare sig jag är redo eller ej. I morse mejlade jag in mina sista ändringar i manuset. I förrgår godkände jag hela omslaget, fram och bak och de två flikarna.

I morgon skickas den till tryck.

Så ja, jag är klar med Den åttonde dödssynden. Jag hade kunnat fortsätta ändra, hur mycket som helst, men nu går det inte längre. Nu måste jag släppa den.

Märklig känsla.

Nu ska jag försöka njuta av att den är klar. Ta vara på lugnet. För sen, när den kommer, då drar det igång igen. Det räknar jag med.

Världens bästa böcker?

The Guardian listade för ett några år sedan världens 100 bästa böcker. Jag kan ju tycka att några saknas (det är ju ett amerikanskt perspektiv), men glädjande nog hade jag i alla fall läst 20 av de 100 listade. Hur många har ni läst?

Sedan började jag slå på världens bästa böcker och hittade Världsbiblioteket, en lista framröstad i Sverige (dock rätt många år sedan) och från den listan hade jag läst hela 37 böcker! Hur många har ni läst?

Jag älskar listor. Och jag älskar böcker. Den ständiga frågan är: Vilken är världens bästa bok?

Det går ju knappt att svara på…

Olika böcker betyder olika mycket i olika perioder av livet. Några av de bästa läsupplevelserna jag har haft någonsin hade jag som barn. Så några av de måste ju vara med på min bästa-lista. Sedan är det ju svårt att veta om de fortfarande skulle hålla.. Några av Maria Gripes böcker, Agnes Cecilia eller Tordyveln flyger i skymningen tror jag fortfarande skulle platsa. Eller Godnatt mister Tom av Michelle Magorian och Eric Linklaters Det blåser på månen (de har jag läst för mina barn och de är precis lika bra i dag). Men hur är det med Kulla Gulla eller Narnia? När jag läste Narnia för mina barn var de inte alls lika bra som jag mindes dem. Och hur skulle det vara att läsa Lloyd Alexander, Edith Nesbit eller Lisa Tetzner i dag? Jag vet inte. Men jag vet att det här var böcker jag älskade som barn och som la grunden för mitt läsande.

godnatt-mister-tom9Pf0MYZE2dgfTQzO7KhlNwAZCtN1V27HCVjDLuSEP1Qwdet-blaser-pa-manen

 

4kgA6VX8ZVBigvS1KFBsQgHuWzNNqEvi1WVm8opj9bwq3g1gQvlc8zCCZe0YSCRiwsIJxCURP5UiuidywTLR6BQUX2a6NGS3ATcmTj2ei9agthe-chronicles-of-prydainbroderna-lejonhjarta124359_1570147947.jpg_150imgressvj

Under min tonårstid hade jag en Wilhelm Moberg-period. då jag läste allt av Moberg. Särskilt besatt var jag av Utvandrar-serien. Oj, vad bra de var! Det är ju böcker som säkert skulle kunna platsa på en bästa bok-lista än i dag. Men hur är det med de andra böckerna som jag älskade under mina tidiga tonår? Douglas Adams Liftarens guide till galaxenPatric Süskins ParfymenUlf Lundells Kyssen? Böcker jag läste om och om igen. Eller den makabra Vindsträdgården och de efterföljande böckerna av Virginia Andrews… För att inte tala om Sidney Sheldons alla böcker! Sviker jag mitt tonårsjag om jag förkastar de här böckerna som betydde så mycket då? Är det verkligen den vuxna Rebecka som ska avgöra vilka böcker som platsar på bästa bok-listan?

 

utvandrarnaliftarens-guide-till-galaxenparfymenkyssenandrews_vindstradgardena_s_1198447396_1988798imgres-4imgres-1

Några favoriter som jag vet skulle hålla än i dag är de som redan är ansedda att vara klassiker. Som tur var läste jag litteraturvetenskap på universitetet och då får man läsa många klassiker. Några av mina största läsupplevelser hade jag då. Och jag är tacksam, för jag anar att jag bara hade läst en bråkdel av de jag nu har läst om jag inte tagit de där kurserna.

Några av mina klassikerfavoriter var:

morkrets-hjarta madame-bovary1984brott-och-straff

 

anna-kareninakejsaren-av-portugallienstormen-och-vredendoktor-glas

 

drottningens-juvelsmyckeden-stora-gruvstrejkenhamletjane-eyre

Joseph Conrad Mörkrets hjärta

Gustave Flaubert Madame Bovary

George Orwell 1984

Fjodor Dostojevski Brott och straff

Lev Tolstoj Anna Karenina

Selma Lagerlöf Kejsarn av Portugallien

William Faulkner Stormen och vreden

Hjalmar Söderberg Doktor Glas

Carl Jonas Love Almqvist Drottningens juvelsmycke

Emile Zola Den stora gruvstrejken

William Shakespear Hamlet

Charlotte Bronte Jane Eyre

Sedan finns det andra stora läsupplevelser som kanske inte räknas till klassikerna (eller så gör de det, vissa kanske), men som gjorde stort intryck på mig när jag läste dem:

9789146182351_200_paradisets-barn_pocket aprilhaxan garp-och-hans-varld moment-22t1LebWMT6REvgPFMdV5UwDB2XJRUxC7LqWZGMNiHAtQviJl7lC4YsW3oOhAUzAROoCCVTLteaENwJJa6uvfQ

en-halv-gul-sol storm-over-frankrikeglaskupannBX2scjoEb4y7TZzKXz0w

att-foda-ett-barnfear-of-flyingsommarbokenLCw6VH2pPXVED44pTUZMIQ

fru-bjorks-oden-och-aventyr min-kamp-1utrensning igelkottens-elegans

Marianne Fredriksson Paradisets barn (Evas bok, Kains bok, Noreas saga)

Majgull Axelsson Aprilhäxan

John Irving Garp och hans värld

Joseph Heller Moment 22

Richard Yates Revolutionary Road

Donna Tartt Den hemliga historen

Gun-Britt Sundström Maken

Johan Ajvide Lindqvist Låt den rätte komma in

Chimamanda Ngozi Adiche En halv gul sol

Iréne Némirovsky Storm över Frankrike

Sylvia Plath Glaskupan

Peter Pohl Janne min vän

Kristina Sandberg Att föda ett barn

Erica Jong Rädd att flyga

Tove Jansson Sommarboken

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren Cirkeln (och de andra två böckerna)

Jonas Gardell Fru Björks öden och äventyr

Karl Ove Knausgård Min kamp (har del 6 kvar att läsa)

Sofi Oksanen Utrensning

Muriel Barbery Igelkottens elegans

Pust, det finns säkert en massa fler som jag inte kommer på nu, men här har vi i alla fall en början till en lista på några av de böcker som jag tycker har varit bäst (just då när jag läste). Högt och lågt. Allt från fina klassiker till rena tantsnuskböcker!

Vilka böcker är dina bästa?

Tack för hjälpen!

Tack så otroligt mycket för ert engagemang i den ytliga frågan om vilket foto jag ska ha i boken! Det är inte bara här folk har tyckt till, utan även på facebook, twitter och instagram! Jag har läst igenom alla kommentarer, funderat, frågat redaktören vad hon tycker, och till slut bestämt mig för nummer 2.

Stort tack igen!

bilder.norstedts

 

Den här blir det.

Och omslaget ser ut så här!

omslag

 

Proffsiga Simona

I går hade jag en verkligen en helkväll! Direkt efter jobbet stack jag till Akademibokhandeln för att gratta duktiga Simona Ahrnstedt till hennes femte bokbebis, En enda hemlighet. Därifrån gick jag på fest hos förlaget Wahlström & Widstrands. Mycket trevligt och många roliga spännande gäster. Och sedan var det dags för återträff med min journalistklass (det var 15 år sedan jag gick ut journalistutbildningen!).

en-enda-hemlighet

Men jag tänkte berätta lite om Simonas release. Det var väldigt mycket folk på Akademibokhandeln på Mästersamuelsgatan i Stockholm och det blev förstås lång kö till signeringen. Titta gärna på alla bilder på hennes blogg! Simona pratade på scen med sin förläggare och jag måste säga att det är få som är så bra och avslappnade framför publik som Simona. Hon är välformulerad, klok, intressant, rolig. Hon bjuder på sig själv. En riktig stjärna! Vad jag särskilt gillar är att hon är så engagerad. Hon brinner verkligen för sin genre, romance, och har också ett starkt driv att lyfta starka kvinnor i sina berättelser. Det är väldigt inspirerande.

När hon talade gjorde hon en intressant jämförelse mellan förläggare/redaktör och en PT. Även om man har en PT så är det ju fortfarande den som tränar som gör jobbet. Jag har själv en PT och förstår precis jämförelsen. Jag skulle aldrig träna så bra och få de resultat jag får, om jag inte hade min PT. Men samtidigt är det ju inte han som blir svettig och helt utslagen efter mina pass. Det är ju fortfarande jag som jobbar, påhejade av honom. Han ser till att jag kommer dit, gör det jag ska, rättar mig om jag gör fel, utmanar mig med svårare övningar, ger förslag på förbättringar, hjälper mig att nå mina mål. Samma med en förläggare (eller lektör eller redaktör). Det är fortfarande författarens historia, det stora jobbet att skriva en hel bok är något du som författare gör. Men förläggaren peppar dig, sätter deadline, kommer med förslag på förbättringar, säger till om något inte funkar och så vidare. Helt ovärderligt, givetvis. Men inte samma sak som att det skulle vara de som skrev boken.

Varför jag tyckte att det här var ett intressant resonemang är för att vi i de författarforum jag är med i har diskuterat just det här. Det finns de som tycker att man inte ska lämna sitt färdigskrivna manus till en lektör innan man skickar in till förlag. För att det skulle vara som att fuska. ”Då får man ju hjälp.” Och det finns de som tycks tro att redaktörerna på förlagen skriver böckerna åt författarna, när det i själva verket handlar om redigering. ”Om en redaktör är inne och petar är det inte längre min bok.” Det kanske finns vissa författare som får extremt mycket hjälp med sina böcker, så att redaktören nästan kan stå som medförfattare. Men jag tror att det är ovanligt. Är du en vanlig författare (ingen superstjärna eller kändis) så får du själv göra grovjobbet; hitta på historien och skriva den. Det är lättare att kritisera och förbättra en redan befintlig text än att skriva den från ett blankt papper.

 

Jag tycker att det var en intressant jämförelse!

Simona2

Tack Simona för en trevlig release och ett intressant snack på scen! Och stort grattis till din nya bokbebis. Ser fram emot att läsa den (har läst hennes fyra tidigare, och kan rekommendera dem alla!).

Författarfoto?

Nu till något betydligt ytligare. Vilket författarporträtt ska jag ha i boken? Jag står och väljer mellan dessa två. Det är duktiga Caroline Tibell som har tagit båda. Vilken ska jag välja? 1 eller 2? Tack för hjälpen!

bilder.norstedts-1

bilder.norstedts

 

Läsa sitt eget manus

I helgen har jag läst hela mitt eget manus till Den åttonde dödssynden. Nu satt som bok. Ett sista korr. Det kan tyckas märkligt för utomstående att jag måste läsa den igen, man kan ju tycka att jag har läst den tusentals gånger. Men nej, även om jag har jobbat med den länge, så var det faktiskt ganska länge sedan jag läste allt från början till slut. Även om jag kan historien så är det en så massiv textmassa och det är inte helt lätt att få överblick över den. Och med mitt arbetssätt att låta den ligga länge (ibland flera månader) innan jag tar upp den igen (förstås på grund av att jag har ett heltidsjobb och ofta inte hinner), så är det ibland svårt att greppa helheten.

Hur var det då att läsa den? Jo, ibland kändes det jobbigt. Vissa delar. Men ibland kändes det riktigt, riktigt bra. Jag tyckte att det var spännande, och det trots att jag vet hur det går. De sista 150 sidorna var jag helt inne i historien, läste och läste, och glömde nästan bort att göra rödmarkeringar vid små korrgrejer.

Om några veckor går den till tryck och då jag kan inte längre göra något med den. Jag undrar hur det kommer att kännas? Fram tills nu har det liksom hela tiden känts som ett utkast, som något man kan ändra om man skulle få lust. Men sedan går det ju inte. Kommer det att kännas frustrerande? Eller bara skönt?

Vi får se.

omslag

Att aldrig ge upp

imgres

Det har tagit lång tid för mig att skriva mitt manus. Och lång tid att få den utgiven. Ungefär 4,5 år. Och innan dess skrev jag på en massa andra manus. Att skriva handlar mycket om tålamod. Och att inte ge upp. Nu hade jag ju turen att hitta ett förlag som ville ha min bok (och inte vilket som helst, utan ett av Sveriges största: Norstedts). Men jag fick också nej innan jag fick ja. Jag hittade en sida om kända författares refuseringar efter ett tips på facebook. Sådan läsning piggar alltid upp!

Några av alla dem som blivit refuserade ett stort antal gånger: Agatha Christie, J.K Rowlings, Stephanie Meyers, Paolo Coelho, Alice Walker, James Joyce, Stephen King

Läs det här och bli peppade!

Och så kan ni läsa mitt tidigare blogginlägg om hur jag blev refuserad.

Blir du refuserad så tänk att du är i gott sällskap och att det lönar sig att aldrig ge upp! Dessutom är ju konkurrensen mördande. Och det blir bara värre och värre. I DN i morse var det en större artikel om hur allt fler vill arbeta med kultur:

”Förr användes ibland beteckningen 3.000-klubben om de etablerade författare som vartannat år levererade en välskriven och omtyckt roman som sålde i cirka 3.000 exemplar och genererade en godtagbar vinst åt förlaget. I dag är det få författare som kommer upp i den upplagan. Däremot har antalet utgivna böcker och verksamma författare skjutit i höjden och 3 000-klubben skulle egentligen passa bättre som beteckning på Författarförbundet. Den sista mars i år meddelade Författarförbundets ordförande att organisationen för första gången passerat 3.000 medlemmar. På tio år har förbundet ökat sitt medlemsantal med 24 procent.”

Läs hela artikeln här!

Manuset tillbaka!

manus

Så fick jag det då. Manuset tillbaka från redaktören, satt som en bok. Nu vet jag hur lång den blir (320 sidor)! Har skrivit ut allt och ska läsa igenom allt. Sen ska det tillbaka och gå till tryck. Gulp. Det börjar närma sig.

Som av en märklig slump så läser jag samtidigt Liza Marklunds sista bok om Annika Bengtzon, Järnblod, på korr (jag ska recensera den). Den kommer i juni.

jarnblod_inb_low

Det är lite märkligt eftersom Liza Marklund har betytt så mycket för mitt eget skrivande. Inte för att min bok alls är lik hennes böcker. Min är inte en klassisk deckare, utan mer en psykologisk thriller, och jag har inte ens henne som författarförebild i dag. Men Liza betydde ändå väldigt mycket för att jag en gång började försöka skriva i romanform. Det var något nytt när Liza Marklund kom med sin första deckare om Annika Bengtzon. Det är lätt att glömma i dag, men hon var faktiskt först i Sverige att skriva på det sättet. Om en ”vanlig” kvinna, en journalist och mamma, böcker som inte bara skildrade de olika brott hon hamnade mitt i, utan även hennes liv på jobbet och hemma med mannen och barnen. Man läste böckerna inte bara för deckargåtan, utan också för att se hur det skulle gå för den komplexa antihjälten Annika. Något många deckarförfattare tagit efter och i dag gör framgångsrikt.

imgres

För mig var det en befrielse när Liza Marklund blev Sveriges första deckardrottning (jo, visst fanns det kvinnliga deckarförfattare före henne, men det var hon som verkligen förkroppsligade ordet deckardrottning, och som nådde en riktigt stor publik). Hon visade att författandet inte var något mystiskt ouppnåeligt. Hon var kvinna, hon var journalist, jag är kvinna och jag pluggade till journalist (då när hon skrev sina första böcker). Hon skrev rakt och drivet. Inte så märkvärdigt. Mer journalistiskt än litterärt (alltså i alla fall i teorin genomförbart för mig som journalist). Historierna var spännande och effektiva. Jag tror att hon har banat väg för många av de kvinnliga deckarförfattare vi har i dag, särskilt alla journalister som sadlat om till författare. Hon visade att det inte var omöjligt. Ja, jag har henne att tacka för mycket!

Ofta tycker jag att Liza Marklund har fått oförtjänt mycket skit. Förmodligen handlar det till stor del om avundsjuka. Hon har ändå sålt över femton miljoner böcker. Det är ofattbart mycket och otroligt imponerande!

Cirkeln sluts. Jag läser slutkorr på min egen thriller och läser samtidigt Liza Marklunds avslutande bok om Annika Bengtzon.

Tack Liza för all inspiration!

Ångest och sista chansen …

I veckan lämnade jag tillbaka manuset till redaktören. I en vecka (i helt otrolig miljö) gick jag ju igenom alla hennes förslag på ändringar. Nu ska hon ombryta texten som det heter, så att det blir en bok. Om några dagar får jag tillbaka det och då är det sista gången jag har möjlighet att läsa igenom allt och göra ändringar (dock små sådana eftersom stora förändringar gör att texten flödar om).

Sista chansen. Och det är nu min ångest slår till.

Jag undrar vad jag har gett mig in på. Trodde jag att jag kunde skriva en bok? Varför la jag inte mer tid på det? (Samtidigt vet jag ju att jag inte kunnat lägga mer tid, jobbar man heltid så är skrivtiden begränsad.) Ja, just nu känner jag mig riktigt osäker. Det känns som att jag inte har något grepp över min egen text. Som att jag glömt vad den handlar om. Hur den är skriven. Håller historien? Sådana tankar far genom mitt huvud. Trots att jag försöker komma ihåg att förlaget faktiskt tackade ja en gång i tiden. De trodde på historien. De trodde på mig. Men nej, just nu kan jag inte ta till mig det.

Tänk om jag tycker allt är skit när jag läser igenom den ombrutna texten? Tänk om jag vill ändra massor? Fast det inte går?

Jobbig känsla.

Men så tänker jag att det är väl så det är. Och det är något jag måste igenom. Det är det här som är att vara författare. Det kräver mod. Och mod utan ångest och rädsla finns inte. Om det inte är läskigt så är det ju inte modigt att ta sig igenom det, eller hur?

Badge_FEAR

Min respekt för alla författar ökar för varje dag som går. Vilket mod!

3bec4-fearofwriting