Gestaltning

Jag läste det här blogginlägget på författaren Pia Lerigons sida.

Hon hade läst en riktigt usel bok där författaren gjort i stort sett alla misstag en författare kan göra: ett spöke som berättar och förklarar allt som händer, all information i långa och tunga dialoger, inga inre monologer, sidohistorier som inte knyts ihop, ingen gestaltning för att nämna några.

Jag hittade inlägget via en grupp på Facebook. Diskussionen där handlade om att man som författare inte bara lär sig av att läsa bra böcker. Man lär sig av sämre böcker också.

Det fick mig att tänka på en bok som jag nyligen läste (säger inte vilken). En egentligen riktigt bra bok med en fantastisk historia, otroligt kunnigt skriven, märktes att författaren gjort mycket research, och hade ett bra språk. Men jag blev aldrig berörd av karaktärerna. Trots att det hände fruktansvärda saker så kändes det inte. Och jag insåg att det berodde på att man som läsare inte kom nära karaktärerna eftersom boken igenom i stort sett var berättad, och inte gestaltad. Alltså, boken hade en författarröst som bara berättade vad som hände, jag som läsare fick inte uppleva det. Först gick de dit, sedan åt de, efter det gick de dit och sedan hände det, och sedan hände det… Jo, lite gestaltning fanns det förstås, men det mesta var beskrivande. Många spännande scener hastades förbi när författaren beskrivit vad som hänt.

Vad är då gestaltning? 

När man gestaltar så målar man upp vad som händer istället för att berätta det. Många författare och skrivcoacher pratar om: show, don’t tell. Istället för att använda adjektiv, som hungrig, arg, besviken, så använder man verb, kurrade, värkte. Det gör att läsaren själv får skapa sig en bild av vad som händer, istället för att passivt få det beskrivet för sig. Det är inte lätt, men genom att gestalta skapar man en närvarokänsla. Du upplever det karaktärerna upplever och känner med dem. En alltigenom beskrivande text är oftast väldigt tråkig och inte särskilt engagerande.

2 exempel på beskrivande vs gestaltande:

 

Beskrivande: Anna var jätteledsen över att ha tappat sin mobil.

Gestaltande: Hon rotade igenom väskan igen. Men nej, den var inte där. När det gick upp för henne att mobilen verkligen var borta kände hon hur det brände bakom ögonen och snart rann tårarna.

eller:

Beskrivande: Lisa var jättehungrig.

Gestaltande: Det hög till i Lisas mage, sekunden efter gav den ifrån sig ett knorrande ljud. När hade hon egentligen ätit senast?

Självklart behövde man inte gestalta sig igenom en hel bok. Men om man inte använder gestaltning alls blir det platt och tråkigt.

Nu var boken jag läste läsvärd ändå, just för att det var en bra historia. Och det är nog det viktigaste av allt, att historien är bra. Men tänk om författaren hade gestaltat fler scener. Särskilt de riktigt spännande passagerna (det fanns många i den här boken). Om man hade fått leva sig in i det som hände, fått känna rädslan, blodsmaken i munnen, lukterna, smärtan, kylan, tvivlen, ångesten … När jag gick skrivarkurs för Annica Wennström pratade hon ofta om att man skulle försöka vrida ur de spännande scenerna, stanna där och använda alla sinnen – dra ut på spänningen. Det är just där man verkligen ska gestalta. Hade författaren gjort det hade det blivit en ruskigt bra bok!

2 kommentarer

  1. Pia Lerigon skriver:

    Det är så rätt allt du skriver Rebecka. Vrida ur de spännande scenerna, stanna där och använda alla sinnen. Ja, jag tror att det stämmer att det är så man får scenerna spännande. Synd att författaren missat gestaltningen – jag skulle höra av mig till författaren och berätta det du sagt här. Det kanske inte hjälper för denna bok, men för nästa. Själv anser jag att det är karaktärerna som driver storyn och det är därför viktigt att man gestaltar dem så att de blir levande. Kram Pia

  2. Rebecka Edgren Aldén skriver:

    Ja, jag håller verkligen med Pia! Tack för ett bra inlägg som gav upphov till intressanta diskussioner! Men jag tror inte jag ska höra av mig till författaren. Det är ingen jag känner, men en rätt etablerad sådan. Hen har sin publik ändå, och mycket med boken var ju bra!

Kommentera