Om att våga ta sina drömmar på allvar

I december började jag träna. Ja, jag har alltid småtränat, men inte särskilt regelbundet och målmedvetet. Under många år, med småbarn (jag fick tre barn på drygt fem år), så prioriterade jag mig själv och min hälsa sist. Det var dags att ändra på det. Så jag satsade rejält, köpte träningskort på Sats och bokade upp mig med en PT. Först två gånger i veckan, men rätt snart ökade jag till tre träningar med PT:n i veckan (ja, det är svindyrt, det var det här jag la min lön på i våras …). Rätt snart började det ge resultat. Jag blev riktigt stark och det kändes fantastiskt.

Många skämtade med mig, sa att jag gick till överdrift. Och ja, jag erkänner, när jag gör något har jag lätt för att bli besatt och går in i det med hull och hår.

Jag själv skämtade också. Min träningsmani var en försenad 40-års kris. Och ja, det kanske det var? Men det var i så fall en bra kris, för jag har aldrig mått så bra!

Jag har egentligen alltid tränat. Som barn var jag gymnast (ja, jag var till och med, under en rätt kort tid, med i ett elitlag, även om jag inte hörde till de bättre), dansade balett och red. När jag blev äldre gick jag mycket på gym och aerobics. Och under åren på universitetet tränade jag gymnastik och akrobatik flera gånger i veckan. Det var egentligen när barnen kom som jag inte riktigt hann med mig själv och min träning. Istället tränade jag andra, som ledare för barn i truppgymnastik. Utöver det, heltidsjobbet, mina tre barn och skrivandet (och skrivarkurserna) så fanns det inte så mycket tid kvar för mig att träna.

Nu börjar mina barn bli större. Och jag äldre. Jag insåg att det var dags att ta hand om mig själv. När jag väl kommit igång så kände jag en otroligt tacksamhet mot mig själv. Jag hade sett till att bli den jag egentligen alltid hade varit igen: En tränande människa. (Något jag nästan hade glömt bort att jag var, det går fort att skapa sig en ny självbild …)

Jo, det hade med döden att göra. När man blir äldre blir man dödlig. När barnen blir större, inser man att även man själv åldras. Ja, jag tänkte mycket på att livet faktiskt har ett slut. Så vitt jag vet är det här det liv jag har. Den kropp jag har. Dags att ta hand om den så att jag orkar och får fortsätta vara frisk. Det var lite nu eller aldrig. Skulle jag återigen bli en som tränar? Då var det dags att sätta igång.

För tre veckor sedan skaffade vår familj en hund. En underbart söt och rätt vild Jack Russel. Charlie, en liten tik, är i dag 12 veckor gammal. Både jag och min man är uppvuxna med hund och vi har alltid drömt om att ha en. Jag hade hunnit bli 19 år när min ursprungsfamilj skaffade hund, och det var alldeles för sent. Därför fattade vi ett beslut. Skulle vi ha hund, så skulle det ske nu, när barnen är tillräckligt stora för att ta ansvar för den, och tillräckligt små för att fortfarande bo hemma i många år framöver (de är i dag 13, 11 och 8).

IMG_3748

Här är Charlie!

Många skämtade och förfasade sig när jag sa att vi skulle skaffa hund. Hade inte jag redan fullt upp? Hade vi verkligen tid? Och nej, jag har ju inte mer tid än någon annan och rätt mycket redan. Men både jag och min man har alltid velat att en hund skulle ingå i vår familj. Och barnen, ja, de har ju förstås länge önskat, tjatat och drömt.

Det finns tusen skäl att inte skaffa en hund. Alla rationella och kloka. Men samma sak här som med träningen: det är vårt liv, det enda liv vi har, det är vi som bestämmer hur det ska vara och ingen annan. Om vi har drömt om och längtat efter en hund, då är det rätt att skaffa en hund. Och så får vi anpassa livet efter det.

Vad jag försöker komma fram till här är att det handlar om att ta sina drömmar på allvar. Nej, alla kan inte skaffa hund. Alla vill inte. Alla har inte råd eller möjlighet. Och vi kunde inte heller tidigare, barnen var för små, livspusslet gick inte ihop, vi hade inte råd. Men nu gick det. Så varför inte?

Jag tänker att det är likadant med skrivandet. Det är ju, när man tänker på det, galet att jag har ägnat så stor del av varje semester åt att skriva, de senaste fyra fem åren (och med andra outgivna manus före det). Nej, jag hade inte tid att skriva, jag har inte ens haft tid eller råd att gå skrivarkurs. Men jag gjorde det ändå. Därför att det har varit min dröm att bli författare sedan jag var fem sex år. Jag måste ju vara sann mot den där lilla flickan jag en gång var. Nu när jag har möjlighet att förverkliga min barndomsdröm så måste jag åtminstone försöka! Nu och inte sen (för man vet aldrig vad som händer sen).

bild

Min bok Den åttonde dödssynden kommer ut 27 juli!

I dag fyra fem år senare visade det sig att det var möjligt. Min bok kommer ut om några veckor. Hade jag aldrig försökt hade jag aldrig vetat om min barndomsdröm skulle ha kunnat gå i uppfyllelse. Jag har fortfarande kvar drömmen om att skriva många böcker, och helst på heltid. Vi får se, kanske når jag inte ända fram. Men jag kommer ju aldrig få veta om jag inte försöker. Eller hur?

Jag känner många skrivande personer, många som drömmer om att bli författare. Och jag tänker ofta på vilket mod de har. För det krävs mod att våga satsa på en så svår dröm som att försöka bli författare. Så många som vill, så många som misslyckas (om nu målet är att bli utgiven, och ännu fler om målet är att kunna leva på det). Och det är superläskigt att skriva saker som sedan andra ska läsa och bedöma. Det är bland det läskigaste jag varit med om!

Branschen är hård. Nålsögat för att bli utgiven är fruktansvärt trångt. Och även om du hör till de där två promille som blir utgiven kan domen över boken bli hård. Läsarna och recensenter är kritiska, snabba att avfärda det du jobbat med i flera år på några sekunder och otroligt selektiva med vilka böcker de köper och läser. Marknaden är tuff och det finns inga garantier. En debutant säljer i snitt runt 1000 exemplar, inte mer.

Men oavsett hur det går så har alla som har lyckats skriva klart en bok redan vunnit – de har varit sanna mot sig själva, tagit sitt liv och sina drömmar på allvar. Det är värt otroligt mycket bara det.

Och ja, jag vet att jag är privilegierad som har haft möjlighet att kunna ta mina drömmar på allvar. Alla har inte det. Långt ifrån alla. Jag är medveten om det. Och djupt tacksam.

Men jag är också stolt över att jag vågade.

Alla drömmer inte om att skriva. Alla drömmer inte om att ha en hund. Eller tycker att det är så viktigt att träna. Men alla har någon dröm. Det är så mycket värt att ta drömmar på allvar och göra ett ärligt försök att förverkliga dem. Nä, alla kanske inte går i uppfyllelse. Alla kanske inte är möjliga. Men det vet du inte förrän du har testat.

2 kommentarer

  1. kuggekugge skriver:

    Vilket inspirerande inlägg och exakt så där är det ju. Vill man något får man satsa – både pengar och tid. Själv har jag ungefär en miljon olika drömmar men högst upp på listan finns drömmen om att bli publicerad. Grattis till din bok, ser fram emot att läsa den!

    • Rebecka Edgren Aldén skriver:

      Tack! Om det är högst upp på din önskelista då ska du verkligen ta den drömmen och dig själv på allvar och satsa. Stort lycka till!!

Kommentera