Marknadsförare?

Att vara författare innebär också att man måste marknadsföra sin bok och sig själv som författare. Det är en inte helt okomplicerad del av författarskapet. Jag vet att många, kanske de flesta, tycker att den här biten är den värsta och svåraste. Jag läste till exempel det här inlägget av författaren Johan Rockbäck.

Att skriva en bok är ett ensamt jobb. Många timmar på rumpan framför en skärm. Jag har själv känt hur jag blivit mer och mer asocial ju mer jag har skrivit. Kommit på mig själv med att tacka nej till fester, fika, kompisträffar … Fråga bara mina barn! De har tvingats se sin mamma sitta och skriva vid köksbordet på landet, ett antal timmar varje dag på semestern i några år nu.

Skrivarlivet är ett eremitliv. Själviskt, ensamt, asocialt. Sedan efter en lång, lång tid, ofta flera år om man lyckas bli klar så måste man hjälpa sin bokbebis ut på marknaden. Och då går det inte att sitta inne på sin kammare och tro att den säljer sig själv. Att publiken ska hitta den utan vidare.

Jag har läst många bittra inlägg om detta bland skrivande människor. Många som är besvikna på branschen (förlagen, men framför allt läsarna) som bara köper böcker av kända författare. Men jag har haft svårt att falla in i den där klagosången.

För det första är det så här det ser ut. Få av de där författarna som nu är superkändisar var inte ett dugg kända när de började. Ja, det är lättare att få ut en bok om du är känd. Men ytterst, ytterst få av de skönlitterära debutanterna är kändisar. Det är bara att titta i katalogerna från förlagen (vilket jag gör varje säsong, så jag vet). Kan på rak arm bara räkna upp en handfull redan kända debutanter: Martin Melin, Thomas Bodström … ja, och Josefine Sundström var också känd innan hon debuterade som författare. Men i hennes fall tror jag nästan att hennes bakgrund som programledare låg henne i fatet. Många, än i dag, blir superförvånade när jag tipsar om hennes fina böcker. De har fördomsfullt trott att det är glättig chicklit (inget fel med den genren), när framför allt hennes första är något helt annat. Läs Vinteräpplen om fattigdom och socialt arv och förmågan att bryta sig loss från det arvet. En otroligt stark bok som också fick välförtjänt bra kritik!

vinterapplen

Om du skriver träningsböcker eller kokböcker, ja, då tror jag definitivt att det lönar sig att vara känd. Men vanliga romaner, nja. Även kändisen behöver ju sätta sig ner de där timmarna och skriva boken (om de inte använder sig av spökskrivare förstås, men då borde det vara fler kändisar som ger ut romaner). Att kändisar skriver självbiografier (eller att det skrivs biografier om dem) är ju inte särskilt märkligt, eftersom de är just kändisar och har levt spännande liv som många är intresserade av (om de inte var intressanta på något sätt hade de inte varit kända).

Nu hade jag inte tänkt skriva om kändisar. Utan om marknadsföringen som författare tvingas göra. Nej, ingen bok säljer sig själv. De författare som i dag säljer på sitt namn, har en gång börjat helt okända, skrivit och kämpat och sedan successivt skapat sig ett namn och en publik. Det är ju inte särskilt konstigt, eller?

Jag tänker också ur läsarens perspektiv. Jag har för mig att en svensk läser i sitt 5–6 böcker på ett år (hittar det dock inte nu, så om något vet att jag har fel, rätta mig gärna!). När de väljer vilken bok de ska läsa väljer de säkert för det mesta något som de känner sig trygga med. Där de vet att de får det de vill ha. Egentligen inte svårare än så. Det gör det så klart mer komplicerat för debutanter, som inte har en publik (och som alltså ytterst sällan är kända). Debutanterna måste då gå ut och tala för sin bok, försöka hitta den där publiken, bygga upp det där förtroendet och ja, kändisskapet. Och det är inte det lättaste.

Jag tycker att det här är jättesvårt! Jag vill ju absolut inte pracka på mina vänner min bok. Jag vill inte att de ska köpa den av plikt. Samtidigt blir jag förstås otroligt glad och tacksam om de gör det (eller lånar den på bibliotek). Självklart vill jag inte vara en krängare, en säljare, marknadsförare som hela tiden snackar om min bok. Samtidigt måste jag berätta för världen att jag har skrivit en thriller som jag är stolt över, och jag vill ju att folk ska hitta den och förhoppningsvis tycka om den!

Om vi ska upprepa lite statistik så ges det alltså ut 22 000 böcker om året i Sverige. Och enligt siffror från SCB så läser var tionde kvinna och var fjärde man inte böcker över huvud taget (de siffrorna är från 2008, så jag tror tyvärr att det kan ha ökat i dag …). Och om det då stämmer att det blir i snitt 5–6 böcker om året så visar det att konkurrensen är stenhård. Jag kan ju bara gå till mig själv. Vissa författare som jag tycker om, som jag känner till, läser jag allt av (som till exempel Katarina Wennstam eller Karin Alvtegen). Sedan läser jag sådant jag får rekommenderat för mig, eller böcker jag läst om i tidningar. Ibland vågar jag prova något helt okänt som gör mig nyfiken. Sedan har vi klassikerna, några sådana per år läser jag också. Det gör att det inte blir så många debutanter, ens för mig. Trots att jag hör till dem som läser rätt mycket (ungefär 3–4 böcker i månaden i snitt, runt 40–50 böcker om året). Nu läser jag nog ändå fler debutanter än många andra, mycket eftersom jag själv skriver och har många vänner och bekanta som också skriver, det händer rätt ofta att jag blir nyfiken på andra skrivande människor vars författarresa jag följer (som till exempel Camilla Davidsson).

Så. Nej, de flesta av oss som skriver har inte alls lust att också bli marknadsförare eller säljare. Men har vi något val? Om vi istället hade satsat på att starta en butik, ett kafé, eller kanske ett rockband, eller ville bli konstnärer eller kläddesigner så hade vi också tvingats marknadsföra oss. Särskilt inom de områden där konkurrensen är så hård måste man nog göra det. Tala för sin sak, sig själv och sin bok. Det svåra är att hitta den fina balansgången där man inte är för pushig, men inte heller för inåtvänd.

Apropå marknadsföring, så blev jag faktiskt intervjuad av Svenska Dagbladet om min Maldiverna-resa nyligen (var publicerad för några dagar sedan.). Som författare inser jag ju att jag inte bara kan prata om min bok, jag måste bjuda på mig själv också. Och Maldiverna var en sådan fantastisk och unik upplevelse att jag gärna delade med mig.

SvD

Kanske är det någon SvD-läsare som lägger mitt namn och min bok på minnet och sedan kanske dyker på den nästa gång de är i en bokhandel eller på biblioteket.

En av mina gamla arbetsplatser, M-magasin, var snälla att uppmärksamma mig (jag var redaktionschef där i tre år för ett antal år sedan, en fantastisk tidning och en helt underbar redaktion, och världens bästa chef: Amelia Adamo):

M-magasin

4 kommentarer

  1. Ann-Charlotte skriver:

    Hej! Du berör ett ämne som ofta kommer upp bland mina skrivande kollegor. Jag jobbar hårt med att få ut mina böcker i alla möjliga (och omöjliga!) kanaler och ibland lyckas jag hyfsat. Men det tar tid – skrivtid – och det stressar mig enormt. Skrivtiden är helig! Dessutom blir jag ganska trött på mig själv emellanåt. Bloggade om det här i våras: http://www.ekensten.se/2015/03/att-skriva-eller-marknadsfora.html

    Lycka till med din bok, jag ska spana in den :-)

    • Rebecka Edgren Aldén skriver:

      Intressant inlägg! Särskilt intressant är just den där aspekten att man alltid kan göra mer, och att man aldrig vet om man gjort tillräckligt. Nu har ju jag tack och lov en rätt bra pr-avdelning på Norstedts, och de hjälper mig ju och har fixat några intervjuer. Men jag tänker att jag får bara en chans och att jag måste göra så mycket som möjligt. Samtidigt är det svårt att veta vad man ska satsa på. För man har ju bara begränsat med tid. Så jag går på känsla och på lust. Bloggandet är kul och ger mig något också. Och är en kanal. Tack för ditt lycka till och din kommentar!

  2. Helt enig med dig. Och jag blir också supertrött på gnället om att bara kändisar blir antagna av förlagen. Att hitta balansen mellan att skriva och marknadsföra är inte lätt men det är som det är. Bara att gilla läget och göra så gott man kan! :)

    • Rebecka Edgren Aldén skriver:

      Jag tror att många glömmer bort att de som är kända författare i dag inte alls var det när de började. Minns att jag läste ett bittert inlägg om Camilla Läckberg, att hon bara blivit utgiven för att hon var känd, ung snygg kvinna. Hon var inte ett dugg känd när hon kom med sin första bok, och såg ut som vilken kvinna som helst (hon var inte alls lika glamourös som hon är i dag).

Kommentera