Books & Dreams författarkväll

I går kväll var jag med på Books & Dreams författarkväll. Det var väldigt spännande! Jag känner ju Carina Nunstedt sedan länge. Hon har varit min chef i olika omgångar och på olika tidningar och jag har följt Books & Dreams utveckling allt sedan tidningen Yourlife startades tills den blev Books & Dreams. Så det var väldigt speciellt att få vara med som gäst på scen!

Det var på Oscarsteatern och som vanligt i två akter. Jag var med i andra akten. I första akten var bland andra Tilde de Paula Eby med och hon pratade väldigt fint om när hon som litet barn flydde till Sverige. Jag satt med tårar i ögonen under hela hennes berättelse. Att höra om det just nu när vi står inför den största flyktingkatastrofen på mycket, mycket länge. Hon lyckade verkligen förmänskliga hela den fruktansvärda situationen. Otroligt berörande och en oerhört viktig berättelse. I första akten var också Joakim Zander med, jag har varit nyfiken på honom och hans böcker länge. Hans första bok är översatt till 30 språk och såld till Hollywood! Helt fantastisk. Jag har inte läst ännu, men ska absolut göra det.

tilde

Här är jag och Tilde efter första akten.

Det var fantastiskt vad mycket folk det var där – och jag blev så glad när jag såg att så många köpte böcker. Även min! Trots att jag inte ännu hade pratat så såg jag flera personer som bar på Den åttonde dödssynden.

Där i vimlet träffade jag också härliga Katrin Sandberg och Ann Söderlund. Katrin tog den här bilden på mig och Ann.

Ann

Sedan var det dags. I ett litet rum bakom scenen satte de på mig mikrofonen och jag hälsade på de andra författarna. Jonas Karlsson hade jag inte träffat på säkert 15 år. Han och jag gick i parallellklass på gymnasiet! Världen är liten. När vi stod där kom jag och tänka på hans studentskiva, som jag var på… Det var kul att se honom igen. De andra gästerna var Sigge Eklund och Alex Schulman. Och Sigge känner jag sedan länge. Jag jobbade faktiskt med honom på McDonald’s redan när jag var 17! Sedan har våra vägar korsats många gånger de senaste 10-15 år. Både han och hans otroligt gulliga fru Malin har skrivit i mama som jag ju var chef för. Och förra gången jag jobbade på Damernas Värld tog jag in Sigge som krönikör där. Alex känner jag egentligen inte alls. Men vi har träffats och jag känner hans fru Amanda lite grann. Alex träffade jag senast på en tv-sänd debatt nere i Göteborg (SVT debatt), han och jag var inbjudna att diskutera manlig amning (!). Men det var ett antal år sedan. Vet inte om han kom ihåg mig. När vi fått på oss mikrofonerna var det dags att gå in.

Precis innan det började var jag ju tvungen att ta en groupie med publiken som bakgrund.

publiken

Efter charmiga Jonas var det sedan dags för mig att gå upp på scen. Lite pirrigt, förstås. Men det gick helt okej.

Här ser ni mig på scen (det är min syrra som tagit bilden):

på scen

Efteråt var det signering. Och nej, min kö var ju inte alls lika lång som Alex och Sigges, eller Jonas. Men det var ändå en hel del som hade köpt min bok och som ville ha den signerad! Jag är tacksam för varenda en som vill läsa den (så tack ni som köpte!).

Och när publiken droppat av var det dags för den obligatoriska författarbilden. Här med Carina och hennes duktiga marknadschef Lina Rönning (som tidigare jobbade på ”mitt” förlag).

alla

Stort tack Carina och Lina för att jag fick vara med. Det var superkul!

Mitt bloggande här lider mot sitt slut. Det här blir ett av mina sista inlägg. Jag ska bara hinna få till en egen sida, där bloggen fortsätter (i samma sporadiska takt som tidigare) som jag kan länka till. Någon av de närmaste dagarna ska vi nog ha hunnit få upp den.

På torsdag åker jag till Bokmässan och där hoppas jag att många vill komma fram och prata, köpa boken och få den signerad. Vi ses där!

Män förklarar saker för mig

Det blir inte mycket skrivande så här års. Det är helt enkelt för mycket som händer. Jobb, familj, aktiviteter. Men läser det gör jag. Det gör jag alltid. Så nu tänkte jag ge ett boktips!

IMG_5186

En av de absolut bästa böcker jag har läst i år är Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit. Ni har säkert hört talas om den. Efter att Rebecca Solnit publicerat en essä på nätet skapades ordet Mansplanation. Boken inleds med den essän, och det är riktigt underhållande. Rebecca som är en känd författare och debattör hamnar på en fest där en man frågar vad hon gör. Hon berättar att hon skriver, han frågar om vad. Hon berättar om sin senaste bok, varefter hon snabbt blir avbruten. Mannen hon pratar med har nämligen läst väldigt mycket i ämnet. Han ger sig in i en lång förklaring och frågar om hon läst den och den viktiga rapporten. Rebeccas väninna står bredvid och inser plötsligt, boken mannen pratar om är den som Rebecca har skrivit. ”She wrote that book!” säger hon, upprepade gånger medan hon pekar på Rebecca. Men mannan fattar inte. Han pratar om en bok som han har läst en recension av i en stor dagstidning. När han till slut fattar att det han försöker förklara är en bok som en av kvinnorna framför honom har skrivit – då först tystnar han.

Efter att Rebecca skrivit ner den här historien och den spreds med ljusets hastighet över världen skapades begreppet mansplanation. De flesta kvinnor har någon gång, eller rätt ofta, upplevt det: Män som egentligen inte vet så mycket förklarar saker för dem. Jag minns bara mina år på universitetet, där män ofta trodde att de förstod allt och skulle förklara för alla mindre vetande kvinnor. Jo, under åren har många män förklarat saker för mig.

Den här historien från festen är ju underhållande och man fnissar när man läser. Men redan sidan efter det kapitlet sätter man skrattet i halsen. För där sätter Rebecca in mansplanation i en lång och världsomspännande och historisk tradition av att män försöker tysta kvinnor. Allt från nättroll som hotar med våld, mord och våldtäkt om en kvinna säger något han inte gillar, till advokaterna i Indien som skyller de våldsamma gängvåldtäkterna på kvinnorna själva och deras utåtriktade beteende (exakt samma mekanismer visar Rebecca Solnit finns i våldtäktsfall i USA och i övriga världen). Det är fruktansvärt skarpt och välskrivet, väl researchat med många referenser och statistik. Man bli vansinnigt arg när man läser, och samtidigt tacksam över smarta kvinnor som Rebecca som sätter ord på fenomenet. Det finns också mycket hopp i boken. Många män som börjat inse att skrämda kvinnor är ett hot mot demokratin. För det är just det det är. Skrämda kvinnor tystnar. Eller slutar röra sig utomhus. Tänk bara på reaktionerna efter mordet på den 21-åriga kvinnan i elljusspåret nyligen. Många kvinnor var rädda för att springa själva i spåren på kvällarna. Många anmälde sig till självförsvarskurser. De flesta kvinnor måste förhålla sig på något sätt till hotet från män – och då spelar det inte någon roll att det inte är alla män, eller bara några män. Kvinnor vet inte vilka män som hotar och hatar anonymt, eller som kan tänkas överfalla i löpspåret. Rebecca Solnit tar även upp diskussionen om ”inte alla män” och berättar om kampanjen ”yesallwomen” för ja, det gäller alla kvinnor.

Jag säger bara – läs boken!

Domestic noir

Min vän Catia Hulquist skrev en intressant krönika i DN för någon vecka sedan. Om genren domestic noir. Vad är då domestic noir? Jo, hon beskriver det så här:

”Spänningen och svärtan har flyttat in och håller sig inom hemmets väggar. ­Favoritämnet i den växande thriller­genren domestic noir är det urspårade äktenskapet.”

Ja, jag känner ju verkligen igen mig. Den åttonde dödssynden är en typisk Domestic noir-thriller. Och när jag frågade Catia vad hon tyckte så höll hon ju definitivt med. I min bok finns alla ingredienser. Mörka hemligheter, fasadbyggande, saker som inte är som de tycks, människor som är något annat än de utger sig för att vara.

Ni som läst boken, håller ni inte med? Hör bara längre ner i Catias krönika:

”En förklaring skulle kunna vara att domestic noir är en reaktion på den tillrättalagda bilden av familje­livet som presenteras på sociala medier. Båtfärder, skuttande barn, mysiga grillkvällar. Far ror och mor är rar. Instagram kallas visserligen för ”bilddagbok”, men är för de flesta en dagbok som konsekvent utelämnar skuggorna.

Samtidigt är de flesta medvetna om trollen som härjar under husgrunden likt Muns i ”Jordskott”. Det skapar förstås ett sug efter den riktiga dagboken, de verkliga berättelserna. Och som ”Kvinnan på tåget” så skickligt ringar in: för de flesta kvinnor är hemmet en oerhört laddad plats: en scen, ett projekt, en tävlingsarena. Och för några kvinnor – ett riktigt farligt ställe.”

Min bok handlar också mycket om just den där tillrättalagda bilden vi så gärna vill presentera i sociala medier. Men här har jag dragit det till sin spets. Hur långt är man beredd att gå för att bevara den där idylliska bilden man varit mån om att bygga upp? Vad händer när allt spricker?

Läs hela Catias krönika här!

Jag har alltid varit förtjust i den här genren. Även om jag aldrig har kallat den, eller ens vetat att den hette domestic noir.

Här har jag samlat ihop några av mina favoritböcker som skulle kunna sorteras in under genren domestic noir:

gone-girl

Gone girl av Gillian Flynn – absolut en domestic noir! Otroligt välskriven, skruvad historia om ett allt annat än sunt par.

kvinnan-pa-taget
Kvinnan på tåget av Paula Hawkins – fantastiskt bra bok, skrämmande om det perfekta paret som inte är så perfekt. Om mörka hemligheter som lurar under ytan. Också finns här det jag älskar – en huvudperson som inte går att lita på.

de-forsvunna
De försvunna av Caroline Eriksson – en helt ny bok som börjar med att Greta, hennes man Alex och dottern Smilla kommer till en ö. Mannen och barnet går i land och försvinner. Ingenting är sedan som man först trodde. Otroligt vackert skrivet och riktigt spännande och obehaglig. Även här, som i Kvinnan på tåget (och i min egen bok) finns en huvudperson som man inte riktigt kan lita på.

9789187173394_200_musselstranden_e-bok

Musselstranden av Marie Hermansson – En 4-årig adoptivdotter försvinner under mystiska omständigheter. Många år senare avslöjas familjehemligheter och vad som egentligen hände. Mystisk stämning och vackert skriven.

svek

Svek av Karin Alvtegen – En otrogen man, en hämnd och sedan går allt snett. Otroligt bra bok och skrämmande i sin lågmäldhet.

fagelbovagen-32

Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors – ett riktigt mästerverk. Karin är övertygad om att hon är en fin och god människa, men allt förändras när Katerina flyttar in… Kanske inte en thriller i ordets rätta bemärkelse. Men Sara är så otroligt bra på att skapa spänning mellan människor och om vad som händer när bilden av oss själva krackelerar (ja, jag är jätteinspirerad av henne i Den åttonde dödssynden).

Bokhora läser Den åttonde dödssynden

Bokhora har jag följt sedan starten. Skulle vilja påstå att de har mycket att göra med att statusen för bokbloggare höjdes rejält i Sverige. De fick på kort tid en jättestor publik. Jag har haft en oerhörd respekt för dem, allt sedan dess. Minns så väl när de recenserade min förra bok, Skriet från kärnfamiljen (en debattbok som kom 2009). Och något senare intervjuade mig.

Under årens lopp har jag träffat på flera av dem på olika förlagstillställningar, bokmässor och liknande och några har jag lärt känna. Trots det blev jag rätt nervös när jag såg att Den åttonde dödssynden hade recenserats. För jag vet att det här är personer som läser väldigt mycket och som inte drar sig för att säga vad de tycker. Men nu är jag lättad och otroligt glad för boken fick fina omdömen!

Så här skriver Johanna Ögren:

”Rebecka Edgren Aldén har skrivit en riktigt fin spänningsroman, med bra intrig och snygga nutidsmarkörer. Jag sträckläste denna lilla pärla häromveckan och avslutade mycket nöjd.”

Läs hela den fina recensionen här. Tack snälla Johanna för att du läste och jag är så glad (och lättad) över att du gillade den!

Intervju i DN och lite annat

Det har varit galet mycket på sista tiden. Jag är ju tyvärr inte författare på heltid. Och mitt heltidsjobb tar mycket tid – vilket inte är särskilt konstigt, eftersom det är på heltid (och emellanåt betydligt mer än så). Det är tur att jag har ett roligt jobb. För det är frustrerande när man i perioder inte hinner ägna sig åt någonting som rör boken, manuset eller allt annat som måste göras runt författarskapet. Ordna en releasefest till exempel! Det har jag tvingats sätta på vänt, eftersom jag har varit fullt upptagen med ett annat event i jobbet; Damernas Värld Guldknappen (Sveriges största modegala med 2000 gäster).

Men jag ska ta tag i releasefest också! En annan sak jag inte har hunnit med är att blogga om den fina intervjun som DN gjorde med mig för exakt en vecka sedan. Det blev en helsida i förra fredagens tidning under vinjetten Min soffa. Där fick jag chans att ta upp saker som är viktiga för mig. Men som vanligt är det ont om plats så därför tänkte jag utveckla det jag ville säga i intervjun här!

IMG_5287

 

En sak jag tog upp var förstås skrivandet och läsandet, som jag tidigare har sagt är otroligt viktiga för mig. De hänger ihop. Jag tror inte att jag skulle kunna skriva, om jag inte läste. Läsandet inspirerar mig och lär mig oerhört mycket.

Sedan, det de valde att sätta rubriken på – lättjan. Jag är glad att de lyfte fram det! För jag vill verkligen understryka att jag inte alls är en sådan person som alltid jobbar. Jag får ofta höra det, att jag är igång jämt och folk frågar hur jag hinner. Svaret är två saker: 1. jämställdhet – jag ser till att leva jämställt med min man OCH med min barn. Inte så att de gör lika mycket som vi vuxna förstås, men de bidrar efter förmåga. 2. lättja. Jag tillåter mig långa, långa stunder av total vila. Jag behöver det. Återhämtning. I intervjun avslöjade jag att jag ligger flera timmar i badkaret varje helg. Och är det inga aktiviteter så ligger jag gärna i sängen till klockan 11, utan problem! Det är många som inte tror mig när jag säger att jag är lat. Men fråga bara min man och mina barn! Jag är superbra på att ligga helt orörlig i timmar och bara vila (eller läsa eller spela spel på mobilen eller något annat onyttigt). För mig är det superviktigt att mina barn minns mig så. För jag vet att jag är rätt högpresterande annars. Jag gör mycket. Men jag skulle aldrig klara det om jag inte fick de där timmarna av total återhämtning. Jag vill att mina barn ska minnas att deras mamma ofta latade sig, och att det är okej och till och med nödvändigt!

Sedan fick jag också komma in på mitt engagemang i barns träning. För mig är träningen jätteviktig, jag tränar ju själv flera gånger i veckan och mår otroligt bra av det. Under hela min barndom tränade jag också mycket, och det gav mig en bra grund. Och det är något jag vill ge vidare till mina egna och andras barn. Men för att kunna det krävs att den ideella idrotten i Sverige fungerar. Och det bygger på ideella krafter. Jag är tränare för två lag i truppgymnastik. I en grupp är jag bara hjälptränare, i den andra huvudtränare. Jag vill bidra med min passion för gymnastik, det jag kan och med min tid. Så att barn kan få utöva sin sport eller andra intressen. Jag älskar gymnastik och det är just det jag kan. Därför är jag i min tur oerhört tacksam över fotbolls- och handbollstränarna, som ger bland andra min son möjlighet att träna – för där har jag inget att bidra med. Det sorgliga är att det ideella engagemanget i dag tydligen minskar. Det har stått en hel del om det i tidningarna på sistone. Föreningar har allt svårare att hitta människor som vill vara med. Och på sikt kommer det att betyda att färre barn kan träna. Eller så blir det något bara för rika barn – det finns ju alltid kommersiella alternativ, men då med helt andra avgifter.

Läs hela intervjun i DN här!