”Grattis till boken!”

Den senaste veckan har varit ungefär som när jag fick barn. Varje gång jag mött en vän eller bekant eller kollega så har jag fått höra: ”Grattis till boken!”

Jag blir nästan förlägen, för att det är så ofta. Det känns som att jag ständigt pratar om boken. Men när jag tänker efter så inser jag ju att det är olika personer som kommer fram och säger grattis. Oavsett, så känns det ungefär som att ha fått barn! Alla är glada och grattar och frågar hur det har gått. Och jag är förstås bubblande glad tillbaka. Det är ju fantastiskt att så många har uppmärksammat att boken är klar och nu finns ute i handeln.

Förmodligen är det här smekmånaden. Många vänner och bekanta har hunnit läsa och det strömmar in snälla mejl, sms, meddelanden på Facebook, twitter och instagram. Jag passar på att njuta. För vem vet, snart kanske den blir recenserad på riktigt och då måste jag vara beredd på att det kan komma kritik.

Vad säger de då, de som har läst hittills? Jo, om jag ska sammanfatta så är det ungefär så här:

1. spännande.

2. lättläst och välskrivet.

3. en bladvändare som de sträckläser.

4. ett oväntat och (tycker de flesta) med ett bra slut.

Kan jag vara annat än nöjd? Jag ville skriva en effektiv historia. Jag har aldrig tänkt att den ska vara höglitterär. Snarare underhållande, och rakt skrivet (jag är ju journalist, och tycker själv att det är en konst att skriva enkelt, svårare än många tror) med ett underliggande budskap. Och så ville jag att det skulle vara spännande utan en massa blod och mord. Egentligen har jag inget emot våld, blod, mord och sånt i böcker eller film. Men det var inte det jag ville skriva. I alla fall inte nu. Som jag tidigare har sagt så är jag väldigt inspirerad av Karin Alvtegen och hennes psykologiska spänningsromaner från mitten av 90-talet, den så kallade S-serien. Jag tror att många som har läst dem och läser min kan se det.

Det är otroligt roligt att försöka skapa spänning som sker mellan människor. Människor som krockar, som inte vet var de har varandra, som knappt känner sig själva och blir förvånade över sina egna reaktioner. Mina huvudpersoner är inte några trevliga människor. De är skruvade och knäppa. Och de hamnar i konflikter med sig själva och omgivningen. Jag är också väldigt förtjust i dominoeffekter – Händer det, så händer det. Utveckling. Karaktärsdriven utveckling. Därför var det väldigt roligt när en person på twitter skrev att karaktärerna växte under hela berättelsen. Jag blev jätteglad för de orden!

Än har jag inte hunnit gå in i en fysisk bokhandel, men jag har snälla vänner som fotar åt mig. Titta här till exempel hur fint det ser ut på Akademibokhandeln på Odenplan i Stockholm:

Odenplan

Och så här ser det ut just nu på Akademibokhandeln i Skrapan:

skrapan

OM ni ser boken, ta gärna en bild med mobilen och mejla mig: rebecka at edgrenalden.se – jag blir jätteglad! Självklart får ni också gärna skicka bilder på när ni läser boken, det är ju nästan ännu roligare!

Jag fortsätter att följa listorna på Adlibris och Bokus. Just nu ligger Den åttonde dödssynden på plats 15 över bäst sålda svenska deckare förra veckan (på Bokus) och på plats 15 över bäst sålda inbundna thrillers på Adlibris. Jag har förstås ingen aning om vad det egentligen innebär försäljningsmässigt. Men det är ändå otroligt roligt att följa. Det är roligt bara att några läser! Så stort tack till alla er som gjort det. Tack!

snackas omplats 13 plats 15

Jag ska ge ut en bok!

omslag

Ibland slår det mig: Jag har skrivit en bok! Och den ska komma ut.

Människor ska läsa. Människor ska betala pengar för den, kanske bli nöjda, kanske bli besvikna. Alla kommer att tycka något. Det spelar ingen roll hur mycket tid och möda jag har lagt ner, för läsarna är det bara en bok, vilken som helst. Några timmars eller dagars tidsfördriv. Värda eller bortkastade. Upplevelsen är helt deras och det är ju så det ska vara.

Jag har skrivit en bok och den ska komma ut!

När jag tänker så får jag nästan svindel. Jag har ju velat bli författare så länge jag kan minnas. Okej att jag har gett ut en debattbok tidigare, men det är inte riktigt samma sak. Det här är ju en roman! En spänningsroman!

På många sätt är det bra att processen att ge ut en bok är så lång. Mitt antagningsbesked från Norstedts kom för över ett år sedan. Mycket har hänt sedan dess. Under den långa väntan hinner man förbereda sig. Vänja sig vid tanken. Ta in det i små, små smulor. Ungefär som när man blir gravid. Längtan, krämporna, sömnbristen. Nu får det gå som det går, bara den kommer ut.

adlibris

Extra verkligt blir det när jag googlar på Den åttonde dödssynden. På adlibris finns den redan. Och på Bokus och på en massa andra nätbokhandlar.

När jag slår på Boktipset.se ser jag att en läsare redan har satt upp den på sin Vill läsa-lista. Då dunkade hjärtat lite extra hårt (tack!).

Det är en bok, en i mängden. 22 000 nya böcker kommer ut i Sverige varje år. Min är bara en av alla dessa böcker.

Men den är min!

Boktokig?

Jag älskar böcker. Inte bara att läsa dem. Jag vill ha dem, äga dem, sortera in dem i min bokhylla efter genre och bokstavsordning (inte färg). Det här är verkligen en passion!

Vi får många recensionsex till jobbet, och en av mina stora laster är att gå till de där högarna och plocka med mig hem. Trots att jag får många böcker via jobbet, så är jag en av adlibris storkunder… I dag till exempel har jag beställt tre. Om ni är nyfikna så var det: Att föda ett barn av Kristina Sandberg (som vi ska läsa i bokklubben jag är med i), Hem: ett reportage om Sofia Rapp Johansson och om samhällets omhändertagande av barn av Tinni Ernsjöö Rappe (min vän och medförfattare till Skriet från kärnfamiljen, vill inte ha den som gåva, utan vill stödköpa – för det tycker jag faktiskt att vänner ska, så långt de kan) och Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal.

Jag är också barnsligt förtjust i min bokhylla! På en fest för ett tag sedan – råkade vara en förlagsfest – blev jag kompis med en tjej, framför allt för att vi råkade upptäcka vår gemensamma fascination för bokhyllor!

Min dröm är att ha ett bibliotek. Tyvärr är inte huset tillräckligt stort. Men jag fantiserar om en ny platsbyggd bokhylla på övervåningen, bara för att min bokhylla på nedervåningen är överfull.

Så här fin var min bokhylla efter vår renovering (då jag sorterade in alla böcker igen) för ett och ett halvt år sedan!

1170244_216159045230039_1595913275_n

Och i dag (1,5 år senare) är den full… och böckerna samlas på hög på flygeln…

bild 2

Och så tog jag en bild på mitt nattygsbord också… Räknade till 16 böcker (så här ser det alltid ut):

bild 1

Det sorgliga med denna passion och fascination är att jag inte hinner läsa alla böcker! Max läser jag 3–4 i månaden, och det är ju inte alls så många som jag skulle önska.

Hur gör andra för att hinna? Hur hinner ni? Och varför har jag ett så stort behov av att ÄGA böckerna (jag älskar ju bibliotek också)?

Hälsar boktokig

Ps. Ni som ville ha min bok Skriet från kärnfamiljen – jag har inte glömt er! Har plockat fram böckerna ur mina lager, och ska skicka till er i början av nästa vecka! Ds.