Bonnierfest på Manilla

Varje år är jag toknervös för att jag inte ska bli bjuden till ”Manilla”-festen. Det är årets förlagsfest. Albert Bonniers förlag ordnar storslaget kalas på Bonniervillan Manilla på Djurgården i Stockholm. Det är mediechefer, kulturjournalister och förlagsfolk som är bjudna, och förstås årets författare (har hört flera flitiga författare berätta att de inte blivit bjudna om de inte är aktuell med en bok just det året). De författare som kommer ut just det året på Albert Bonniers förlag. Det är samma mat år efter år, samma kolatårta till efterrätt och ja, tror till och med att det är samma jazztrio som står och lirar på altanen på baksidan. I går var det dags. Jag är förstås bjuden som journalist, inte författare – min bok kommer ju ut på Norstedts. Och som vanligt var det väldigt trevligt och ”alla” var där Alla från Ann Heberlein, Jenny Strömstedt, Jessika Gedin, Åsa Beckman till Katarina Wennstam, Kerstin EkmanLeif GW Persson, paret Kepler, Herman Lindqvist och Fredrik Reinfeldt – den sistnämnda är ju aktuell med en bok på förlaget och kom med sin nya kärlek Roberta Alenius (älskar det namnet! Låter som en romankaraktär!). Och förstås en massa journalistkollegor till mig.

Jag tror att jag varit där varje år sedan 2005-2006 någonting… 10 år på raken! Men det är ingenting, min gamla kollega Niklas Sessler har varit där 22 år i rad! Det är en tradition, helt enkelt. Och en trevlig sådan.

En enda gång har jag varit där som författare. Min förra bok, Skriet från kärnfamiljen, kom ut på just Albert Bonnier 2009. I år var det extra kul att träffa min medförfattare Tinni Ernsjöö Rappe – som i år var bjuden eftersom hon gett ut den viktiga boken Hem på förlaget.

skriet-fran-karnfamiljen9789100134266

Det blev en glad reunion. Här är jag och Tinni i går.

11906136_405010819699640_1291358537_n

Min nuvarande kollega Martina Bonnier var också på plats, men jag missade henne (hon var som vanligt bara på kort visit, det är ju modevecka och en massa andra tillställningar som krockar). Men gulligt nog hade hon sinnesnärvaro att nämna min bok när Expressens vimmelreportrar var där och frågade om vilken bok hon ville tipsa om! Tack!

Så här såg det ut i Expressen i dag!

Martina

En sak som slår en varje år på Manilla är att det är så mycket män! Enligt all statistik så är det framför allt kvinnor som läser och köper böcker. Men på Manilla är det alltid gott om kulturmän. Jag var tvungen att ta en bild i smyg på en hel flock:

kulturmän

Jag drack egentligen ingenting och stannade inte så länge. Annars brukar det sent gå in bussar till city och det är alltid bra efterfester. Men det gick inte i går, för klockan 9.00 i dag var en journalist och en fotograf från DN inbokade hemma hos mig. Det blir en intervju med mig om några dagar – ni får hålla utkik, antingen i DN eller här i bloggen. Det gick i alla fall väldigt bra och blev en trevlig intervju. Apropå boken förstås.

Skriet från kärnfamiljen

skriet-fran-karnfamiljen

Jag är ju debutant eftersom Den åttonde dödssynden är min första roman. Men jag har ju faktiskt skrivit en bok tidigare. För exakt 6 år sedan (till 8 mars 2009) kom Skriet från kärnfamiljen (Albert Bonniers förlag). En debattbok om familjeliv och jämställdhet som jag skrev tillsammans med Tinni Ernsjöö Rappe (som förresten är aktuell med en otroligt viktig bok: Hem Om sociala myndigheters omhändertagande av barn med utgångspunkt i Sofia Rappe Johanssons liv på Albert Bonniers förlag).

Både jag och Tinni har varit feminister och debattörer länge (Tinni hade skrivit en massa andra bra böcker på liknande teman, bland annat Diagnos: Duktig). Skriet var ett inlägg i jämställdhetsdebatten. Vi hade sett en backlash där mammor plötsligt hade en hel radda krav på sig för att bli godkända som goda mödrar (ett inrett hem, regelbundet bakande, helst egen kryddodling, matlagning från grunden – inga halvfabrikat, korta dagar på förskolan samtidigt som hon förstås skulle vara framgångsrik och vältränad, med många vänner och fritidsintressen). Krav som inte pappor tycktes ha.

Vi gick till botten med hur jämställdheten såg ut i moderna småbarnsfamiljer – och ja, det var ju inte så jämställt. Och faktiskt inte frivilligt heller. Vi hittade massa fakta, forskning, statistik som gav en ganska tydlig bild av hur det såg ut. Men vi ville inte skriva en deppig bok, utan vi försökte också svara på frågan: Men hur gör man då? Hur uppnår man ett jämställt familjeliv?

Boken fick en förlängning i en blogg som jag drev i många år: Skriet från kärnfamiljen-bloggen (här kan ni läsa om ni är intresserade).

I dag är det internationella kvinnodagen. En del har blivit bättre sedan vi skrev vår bok. Fler föräldradagar tas ut av papporna (även om det fortfarande är långt ifrån jämställt), fler män vabbar, fler män jobbar deltid (mer förstås vabbar kvinnor mer och fler kvinnor jobbar deltid). Men det mesta är oförändrat. Inte ens i världens mest jämställda land är vi jämställda. Löneskillnaderna har inte ändrats nästan alls för att ta ett exempel. Och ute i världen aborteras fortfarande framför allt flickfoster och flickor ses som mindre värda (otroligt tydligt nu senast när en av våldtäktsmännen i det uppmärksammade våldtäkt/mordfallet i Indien intervjuades). Flickor har inte samma rätt till utbildning, och varannan minut i världen dör en kvinna bara för att hon är gravid. Nej, än är vi inte framme vid målet. Så kampen går vidare!

imgres

 

Ps. Skriet från kärnfamiljen är slut på adlibris. Men om någon skulle vilja köpa boken så har jag ett antal ex. Jag säljer de för 20 kronor styck (för att täcka fraktkostnaderna). Hör av er här i bloggen eller mejla rebecka at edgrenalden.se