Jobbhösten drar igång

Det märks verkligen att jobbet har dragit igång. Jag slocknar oftast runt 21 på kvällarna. Och orkar absolut inte varken läsa eller skriva (se på tv har jag redan slutat med). Men det känns okej att gå in i jobbet igen. Jag har på något sätt vant mig vid att skriva intensivt i korta perioder och sedan jobba intensivt i långa perioder då texterna får vila.

I tisdags var jag tillbaka på förlaget (tur att det inte var i går, då Norstedst fick utrymmas efter bombhot – hjälp!). De hade beställt fler böcker till mig som jag fick signera. Så nu hoppas jag att fler snart får boken i sina brevlådor.

signering2

 

I flera dagar har nu Den åttonde dödssynden legat på plats 12 på Bokus lista över nya deckare, men i dag åkte den ner igen. Jag frågade dem på förlaget vad de trodde, de tyckte nog att jag var lite fånig. Boken har ju bara legat ute en vecka!

Nästa steg nu är att boka och planera en releasefest. Vi bestämde att den skulle vara i augusti när alla kommit tillbaka. Har ni tips på bra ställen att vara på får ni gärna komma med förslag i kommentarsfältet (eller om ni har andra tankar och råd).

Jag är så ledsen att jag missar Crime time Gotland – Sveriges nya deckarfestival. Hade verkligen velat vara med. Men jag var redan bokad den helgen, ska på stort släktmöte i Värmland istället (också kul). Men annars hoppas jag att ni inte har missat Cirme time Gotland! Verkar bli väldigt spännande! Nästa år är jag där!

crimetime_960x200px_150224

En dag kvar…

I morgon släpps min bok, Den åttonde dödssynden. Då kommer den att finnas över hela landet och på alla nätbokhandlar. Den har varit en lång resa hit och även om den inte slutar här med utgivning, så är det ändå en viktig milstolpe.

bild

Som jag tidigare har skrivit om så har jag som vana att fira varje delmål: halva manuset skrivet, färdigskrivet, inskickat manus, bra lektörsutlåtande, antagningsbesked, kontraktskrivandet, manuset färdig att gå till redaktör, manuset färdigt att gå till korrekturläsare, manuset till tryck, färdig bok i hand och så nu i morgon – bok i butik. Jag tror att man måste fira på vägen. Det är ett så enormt projekt att skriva en bok och ta det hela vägen till utgivning, oavsett om man blir antagen av förlag eller väljer att ge ut det själv. Det dyker alltid upp svårigheter och motgångar längs vägen. Och man har ingen aning om var det slutar eller hur. Så bäst att ta ut glädjen i förskott och fira varje liten delseger.

Så: I morgon ska jag fira!

Och så länge ska jag dela med mig av vad en av mina vänner, Niklas Sessler, skrev om boken. Ja, jag vet att han är en vän och detta är ingen riktig recension. Men, jag blev så otroligt glad! Jag har hans tillåtelse att visa den här. Han är en beläst person, så hans åsikt var viktig för mig. Och visst är det ett fantastiskt omdöme?

niklas

Om att våga ta sina drömmar på allvar

I december började jag träna. Ja, jag har alltid småtränat, men inte särskilt regelbundet och målmedvetet. Under många år, med småbarn (jag fick tre barn på drygt fem år), så prioriterade jag mig själv och min hälsa sist. Det var dags att ändra på det. Så jag satsade rejält, köpte träningskort på Sats och bokade upp mig med en PT. Först två gånger i veckan, men rätt snart ökade jag till tre träningar med PT:n i veckan (ja, det är svindyrt, det var det här jag la min lön på i våras …). Rätt snart började det ge resultat. Jag blev riktigt stark och det kändes fantastiskt.

Många skämtade med mig, sa att jag gick till överdrift. Och ja, jag erkänner, när jag gör något har jag lätt för att bli besatt och går in i det med hull och hår.

Jag själv skämtade också. Min träningsmani var en försenad 40-års kris. Och ja, det kanske det var? Men det var i så fall en bra kris, för jag har aldrig mått så bra!

Jag har egentligen alltid tränat. Som barn var jag gymnast (ja, jag var till och med, under en rätt kort tid, med i ett elitlag, även om jag inte hörde till de bättre), dansade balett och red. När jag blev äldre gick jag mycket på gym och aerobics. Och under åren på universitetet tränade jag gymnastik och akrobatik flera gånger i veckan. Det var egentligen när barnen kom som jag inte riktigt hann med mig själv och min träning. Istället tränade jag andra, som ledare för barn i truppgymnastik. Utöver det, heltidsjobbet, mina tre barn och skrivandet (och skrivarkurserna) så fanns det inte så mycket tid kvar för mig att träna.

Nu börjar mina barn bli större. Och jag äldre. Jag insåg att det var dags att ta hand om mig själv. När jag väl kommit igång så kände jag en otroligt tacksamhet mot mig själv. Jag hade sett till att bli den jag egentligen alltid hade varit igen: En tränande människa. (Något jag nästan hade glömt bort att jag var, det går fort att skapa sig en ny självbild …)

Jo, det hade med döden att göra. När man blir äldre blir man dödlig. När barnen blir större, inser man att även man själv åldras. Ja, jag tänkte mycket på att livet faktiskt har ett slut. Så vitt jag vet är det här det liv jag har. Den kropp jag har. Dags att ta hand om den så att jag orkar och får fortsätta vara frisk. Det var lite nu eller aldrig. Skulle jag återigen bli en som tränar? Då var det dags att sätta igång.

För tre veckor sedan skaffade vår familj en hund. En underbart söt och rätt vild Jack Russel. Charlie, en liten tik, är i dag 12 veckor gammal. Både jag och min man är uppvuxna med hund och vi har alltid drömt om att ha en. Jag hade hunnit bli 19 år när min ursprungsfamilj skaffade hund, och det var alldeles för sent. Därför fattade vi ett beslut. Skulle vi ha hund, så skulle det ske nu, när barnen är tillräckligt stora för att ta ansvar för den, och tillräckligt små för att fortfarande bo hemma i många år framöver (de är i dag 13, 11 och 8).

IMG_3748

Här är Charlie!

Många skämtade och förfasade sig när jag sa att vi skulle skaffa hund. Hade inte jag redan fullt upp? Hade vi verkligen tid? Och nej, jag har ju inte mer tid än någon annan och rätt mycket redan. Men både jag och min man har alltid velat att en hund skulle ingå i vår familj. Och barnen, ja, de har ju förstås länge önskat, tjatat och drömt.

Det finns tusen skäl att inte skaffa en hund. Alla rationella och kloka. Men samma sak här som med träningen: det är vårt liv, det enda liv vi har, det är vi som bestämmer hur det ska vara och ingen annan. Om vi har drömt om och längtat efter en hund, då är det rätt att skaffa en hund. Och så får vi anpassa livet efter det.

Vad jag försöker komma fram till här är att det handlar om att ta sina drömmar på allvar. Nej, alla kan inte skaffa hund. Alla vill inte. Alla har inte råd eller möjlighet. Och vi kunde inte heller tidigare, barnen var för små, livspusslet gick inte ihop, vi hade inte råd. Men nu gick det. Så varför inte?

Jag tänker att det är likadant med skrivandet. Det är ju, när man tänker på det, galet att jag har ägnat så stor del av varje semester åt att skriva, de senaste fyra fem åren (och med andra outgivna manus före det). Nej, jag hade inte tid att skriva, jag har inte ens haft tid eller råd att gå skrivarkurs. Men jag gjorde det ändå. Därför att det har varit min dröm att bli författare sedan jag var fem sex år. Jag måste ju vara sann mot den där lilla flickan jag en gång var. Nu när jag har möjlighet att förverkliga min barndomsdröm så måste jag åtminstone försöka! Nu och inte sen (för man vet aldrig vad som händer sen).

bild

Min bok Den åttonde dödssynden kommer ut 27 juli!

I dag fyra fem år senare visade det sig att det var möjligt. Min bok kommer ut om några veckor. Hade jag aldrig försökt hade jag aldrig vetat om min barndomsdröm skulle ha kunnat gå i uppfyllelse. Jag har fortfarande kvar drömmen om att skriva många böcker, och helst på heltid. Vi får se, kanske når jag inte ända fram. Men jag kommer ju aldrig få veta om jag inte försöker. Eller hur?

Jag känner många skrivande personer, många som drömmer om att bli författare. Och jag tänker ofta på vilket mod de har. För det krävs mod att våga satsa på en så svår dröm som att försöka bli författare. Så många som vill, så många som misslyckas (om nu målet är att bli utgiven, och ännu fler om målet är att kunna leva på det). Och det är superläskigt att skriva saker som sedan andra ska läsa och bedöma. Det är bland det läskigaste jag varit med om!

Branschen är hård. Nålsögat för att bli utgiven är fruktansvärt trångt. Och även om du hör till de där två promille som blir utgiven kan domen över boken bli hård. Läsarna och recensenter är kritiska, snabba att avfärda det du jobbat med i flera år på några sekunder och otroligt selektiva med vilka böcker de köper och läser. Marknaden är tuff och det finns inga garantier. En debutant säljer i snitt runt 1000 exemplar, inte mer.

Men oavsett hur det går så har alla som har lyckats skriva klart en bok redan vunnit – de har varit sanna mot sig själva, tagit sitt liv och sina drömmar på allvar. Det är värt otroligt mycket bara det.

Och ja, jag vet att jag är privilegierad som har haft möjlighet att kunna ta mina drömmar på allvar. Alla har inte det. Långt ifrån alla. Jag är medveten om det. Och djupt tacksam.

Men jag är också stolt över att jag vågade.

Alla drömmer inte om att skriva. Alla drömmer inte om att ha en hund. Eller tycker att det är så viktigt att träna. Men alla har någon dröm. Det är så mycket värt att ta drömmar på allvar och göra ett ärligt försök att förverkliga dem. Nä, alla kanske inte går i uppfyllelse. Alla kanske inte är möjliga. Men det vet du inte förrän du har testat.

Inte för pengarna …

I inlägget innan skrev jag om att jag både vill ge bort boken samtidigt som jag förstås vill att folk köper den. Jag blev inte författare för att tjäna pengar. Jag tjänar betydligt bättre på det jobb jag har. Jag skriver för att jag var tvungen att skriva. För att jag har en passion för skrivandet och en dröm om att skriva. Och jag bestämde mig för att göra allt jag kunde för att förverkliga den drömmen – att skriva och ge ut en roman. Så tror jag att det är för de allra, allra flesta som skriver.

Men det är förvånansvärt många som tror att man 1. skriver för pengar, 2. blir rik av att skriva böcker.

Ibland när jag berättar att jag kommer ut med en thriller i sommar får jag kommentarer om pengar. ”Då blir du snart rik som ett troll.” eller ”Åh, nästa Camilla Läckberg!”

När jag ärligt säger att nej, även om det går bra med boken så blir jag inte rik, det går inte att leva på det, så envisas de ändå: ”Men det vet du ju inte, det kanske blir en riktig bestseller.” Ja, det är klart. Chansen att det blir en bästsäljare finns, även om den är mikroskopisk. Men man blir inte rik på att skriva en bästsäljare heller. Inte en. Inte i dag. Inte med de försäljningssiffror som finns.

För att kunna leva på att skriva måste man skriva många böcker, och komma ut med dem regelbundet, helst minst en om året. Som min vän Sofie Sarenbrant. Hon har nu lyckats med bedriften att sälja en halv miljon böcker! Men det hör till ovanligheten. Och då har hon ändå skrivit och gett ut sex böcker på lika många år.

Hon har slitit som ett djur! Jag förstår inte hur hon har lyckats skriva så mycket. Vi hjälpte varandra innan hon kom ut med sin första, vi delade drömmen att skriva och läste varandras manus (mitt var dock ett annat än det som kommer ut nu). Sofie gick hem och skrev om (på nätterna, för hon hade liksom jag ett heltidsjobb och små barn). Och i dag, sex år senare har hon alltså skrivit och gett ut sex deckare och sålt en halv miljon böcker (och det är det få författare i dag som lyckas med)!

För mig tog det sex år att få ut min första … 😉

Så, stort grattis Sofie till alla framgångar!

Jag har tidigare rett ut hur mycket (eller lite) man faktiskt tjänar på att skriva böcker. Läs gärna här!

Och när ni har läst det inlägget, kan jag rekommendera den här texten om att vara realist och ha rätt förväntningar av Marthina Elmqvist, vd på Ophelia publishing:

”Du blir inte RIK på att skriva böcker. Monetärt. Däremot rik på upplevelser och utmaningar och du blir en del av en skara som brukar ha jäkligt kul tillsammans i baren på Park.”

Författarintervju med mig

För några dagar sedan blev jag intervjuad av sajten booqla.com om min kommande bok och om varför jag blev författare och så vidare. De bad också om mina bästa tips till andra som drömmer om att bli författare.

images

Här är mina tips:

1. Skriv! Det enda sättet att lyckas ge ut en bok är att skriva den. Det finns många som drömmer om att skriva en bok (ungefär var tredje person i Sverige), men få lyckas skriva ett manus från början till slut. Alla som lyckas skriva klart ett manus är värda en eloge! Det krävs otroligt mycket. Tid, energi, envishet, skicklighet. Och har man lyckats komma dit har man kommit långt!

2. Ha tålamod. Att skriva en bok tar lång tid. Det är en process. Låt manuset vila emellanåt. Ha inte för bråttom.

3. Redigera och lyssna på proffsen! Hänger ihop med punkt 2. Alldeles för många författare är för ivriga. Skriver klart sin historia, orkar inte vänta in förlag, och ger direkt ut på egen hand. Självklart kan det bli en bra historia ändå! Men alla böcker behöver redigering och omarbetning. Alla texter behöver granskas. Inte bara en gång, utan minst 10 gånger, kanske fler. Och inte bara av en person, utan av flera. Även de böcker som ges ut på egen hand.

4. Var ödmjuk. Hänger ihop med föregående punkt. Jag har tagit till mig av all kritik jag har fått. Skulle aldrig drömma om att kalla mitt manus ”färdigt” eller fnyst att läsaren, oavsett om det är en professionell lektör, redaktör eller en vän, ”inte förstått” när jag fått kritik (jo, jag har träffat flera som har den här attityden). Så fort boken är klar tillhör den läsaren. Och om läsaren inte förstår är det författarens misslyckande, jag som inte lyckats förmedla det jag ville. Sedan behöver inte alla tycka om boken, självklart inte! Under processen har jag låtit många testläsa och jag har tagit till mig av alla åsikter. Jag har ändrat efter vad lektörsutlåtandena sa, och jag lyssnar på min förläggare och min redaktör. Sedan ändrar jag kanske inte allt de säger, men jag värdesätter och tror på deras yrkeskunskap och ser mig själv som nybörjare.

5. Skicka till många förlag samtidigt. Det tar tid att få svar. Läs hur varje förlag vill ha manuset och följ instruktionerna! Bli inte arg på förlagen för att de inte svarar snabbt (det är ju faktiskt ett obeställt material de får – det finns ingen rättighet att få ge ut en bok hos ett förlag). Var glad om du får något annat än en standardrefusering. Se det som ett första steg mot ett ja. Få får lektörsutlåtanden, var tacksam om du får det och ta till dig av kritiken.

6. Var beredd på mer jobb. Om du blir antagen, räkna med att boken inte på långa vägar är klar för det. Vid antagningen börjar nästa fas. Då ska den nagelfaras och bearbetas igen. Var beredd att jobba hårt. Det är värt det.

Här kan ni läsa hela intervju med mig!

Jag ska ge ut en bok!

omslag

Ibland slår det mig: Jag har skrivit en bok! Och den ska komma ut.

Människor ska läsa. Människor ska betala pengar för den, kanske bli nöjda, kanske bli besvikna. Alla kommer att tycka något. Det spelar ingen roll hur mycket tid och möda jag har lagt ner, för läsarna är det bara en bok, vilken som helst. Några timmars eller dagars tidsfördriv. Värda eller bortkastade. Upplevelsen är helt deras och det är ju så det ska vara.

Jag har skrivit en bok och den ska komma ut!

När jag tänker så får jag nästan svindel. Jag har ju velat bli författare så länge jag kan minnas. Okej att jag har gett ut en debattbok tidigare, men det är inte riktigt samma sak. Det här är ju en roman! En spänningsroman!

På många sätt är det bra att processen att ge ut en bok är så lång. Mitt antagningsbesked från Norstedts kom för över ett år sedan. Mycket har hänt sedan dess. Under den långa väntan hinner man förbereda sig. Vänja sig vid tanken. Ta in det i små, små smulor. Ungefär som när man blir gravid. Längtan, krämporna, sömnbristen. Nu får det gå som det går, bara den kommer ut.

adlibris

Extra verkligt blir det när jag googlar på Den åttonde dödssynden. På adlibris finns den redan. Och på Bokus och på en massa andra nätbokhandlar.

När jag slår på Boktipset.se ser jag att en läsare redan har satt upp den på sin Vill läsa-lista. Då dunkade hjärtat lite extra hårt (tack!).

Det är en bok, en i mängden. 22 000 nya böcker kommer ut i Sverige varje år. Min är bara en av alla dessa böcker.

Men den är min!

Lästips!

I dag vill jag tipsa om två läsvärda intervjuer för alla som är intresserade av bokbranschen och för dem som drömmer om att bli författare:

1. Den första är en intervju på sidan Webbstrategi för alla med Kristina Svensson, författare, föreläsare och oberoende bokutgivningscoach, som hon kallar sig själv. Hon har en väldigt positiv bild av framtiden för bokbranschen och författare. Spännande att se om hennes spaning stämmer. Så här tror hon bland annat:

”Jag spår (tvärtemot många andra) gyllene tider för författare. Särskilt professionella och kunniga författare som vårdar relationen med sina läsare.

Mycket i bokbranschen går i cykler och inga utgivningsformer är direkt nya utan de kommer och går. Ett fenomen jag tror vi är inne i sluttampen på är bästsäljerismen, att ett fåtal böcker säljer i enorma upplagor och resten knappt alls. Istället kommer läsandet spridas över fler böcker och fler författare. Detta är bra nyheter för alla författare utom just de som tillhörde stjärnorna.

De storförlag som byggt sin affärsmodell på ett fåtal storsäljare kommer att få en tuff omställningsperiod men de duktiga kommer klara sig och jobba vidare.

Vad gäller bokhandeln så spår jag att den starka centraliseringen nu nått sin kulmen. Härifrån finns det bara en väg och det är mot mer lokal styrning. Med bättre beställningssystem är det enklare för de stora kedjorna att lämna över en del av inköpsmakten till de som faktiskt ska sälja böckerna, de som arbetar i butikerna.
Kort sagt spår jag en ökad mångfald.”

Läs hela intervjun här!

 

2. Den andra är en intervju med Lektören och författaren Johanna Mo på sidan Det måste kännas på riktigt. I intervjun berättar Johanna hur en lektör jobbar och tänker – alltså varför ett manus blir antaget och inte ett annat, hur viktigt följebrevet är och vilka manus som är vanligast. Här finns mycket intressant och matnyttigt för alla aspirerande författare! Hon avslöjar också de vanligaste felen som författare gör när de skickar in sina texter:

”Ja, problemen i manusen är ofta desamma. Att språket eller dramaturgin inte håller. Brist på gestaltning. Karaktärer som inte lyfter från pappret. Men det finns inga snabba lösningar på detta. Det bästa man kan göra för sin text är helt enkelt att vara noggrann. Att inse att den inte är färdig bara för att man har skrivit ner den. Förvånansvärt mycket av det som skickas in tycks skrivet med den inställningen, men att bara ösa ur sig ett manus och få det att hålla på alla punkter är det nog nästan ingen som klarar.

Det är så väldigt mycket man måste tänka igenom. Vad handlar texten om? Finns det en tråd att följa? (Något slags tråd bör det finnas oavsett genre.) Var rädd om den tråden. Tänk igenom varje del av berättelsen så att det framgår vilka som är med i den, var de befinner sig och när och vad delen ska bidra med till helheten. Virrar man bort läsaren kring så enkla saker som när, var och hur så gör man det onödigt svårt för sig. Och bortom de yttre detaljerna, vad handlar texten om där – vad vill du säga med ditt manus? Och så karaktärerna, det bästa sättet att göra dem levande är att verkligen fundera ut vilka de är. Hur ser de ut, vilken bakgrund har de, vilka drivkrafter, rädslor, hur reagerar de i olika situationer? (Och det är inte detsamma som att säga att läsaren måste få veta allt det här.) Och till sist språket. Det bästa rådet där är att undvika slitna klyschor, liksom det stelt högtravande. Visst, det finns många utgivna böcker med klyschor. Men det är inte tack vare klyschorna de har blivit utgivna, utan trots.”

Läs hela intervjun här!

Viktig dag!

Att skriva en bok är en lång och utdragen process. För att klara det krävs mål och framför allt delmål. Jag är journalist, och jag jobbar alltid mot mål och mot deadlines. Det går inte att säga till mig – ta den tid det krävs! För då kommer alla mina andra deadlines gå före. Det är så jag funkar.

I dag hade jag ett delmål att uppfylla. En deadline. Jag lämnade in mitt bearbetade manus till redaktören på förlaget. Ni kanske tycker att det är  konstigt att man bearbetar så mycket och så många gånger. Många tror att ett manus går direkt från antaget till tryck. Men så är det inte. Ytterst få manus genomgår inte några bearbetningar. Inte ens de etablerade författarna lämnar in färdiga manus för tryck.

För några veckor sedan träffade jag min redaktör för första gången. Hon hade läst mitt manus, och hade några funderingar och synpunkter. Och med hennes reflektioner och frågor i bakhuvudet läste jag hela mitt manus igen med rödpennan i högsta hugg. Hela sportlovet gick åt (fast jag hann åka en hel del skidor också!). Sedan har jag ägnat söndagarna åt att ändra i texten. Det är ju så när man skriver vid sidan av, det går långsamt, och de få stunder man har är oerhört heliga.

I dag hade jag min deadline, så nu har jag skickat in det. Nu ska hon läsa igen, och förmodligen blir det lite pill till efter det. Innan det går till korr. Lång process! Jag försöker att njuta av varje del av processen, tänker att jag kan lära mig något från varje steg.

Många frågar mig om inte kärnan i boken går förlorar när jag bearbetar så många gånger. Men nej, inte alls. Tvärtom så finslipar vi. Vi putsar och slipar, med allt finare verktyg. Jag känner att det blir bättre varje gång. Men självklart är jag också vaksam, så att inte något som var viktigt med historien går förlorad. Det är en balansgång. Jag hoppas att den känns genomarbetad när den finns klar i butikerna i augusti!

imgres

Ps. Jag är så glad att så många var intresserade av att köpa min förra bok, Skriet från kärnfamiljen! Om det är några fler som är intresserade, mejla mig på rebecka at edgrenalden.se !

En helsida i katalogen!

bild

I går kom Norstedts sommarkatalog till redaktionen – inte bara min, utan till alla redaktioner. Och jag fick en helsida! Stort!

bild (1)

Nu börjar det kännas att det är på riktigt…

Vad förlagen vill ha

I tidningen Skriva hittar man ofta matnyttiga artiklar (jag slukar förstås varje nummer). Här är en om vad förlagen vill ha för manus skickat till sig! Nu råkar det vara en förläggare, Håkan Bravinger, från mitt förlag, Norstedts, som svarade, vilket gör det extra kul förstås. Så här svarar han bland annat:

Vad tar ni sikte på i manushögarna?

– Vi får in cirka tvåtusen manus om året. Vilket betyder att det råder fruktansvärt hård konkurrens för att bli en av de fyra till sex personerna som får debutera på ett år. Det är omöjligt för ett förlag att läsa så många manus noggrant – det går att räkna ut hur många människor som i så fall skulle krävas och det faller på sin egen orimlighet.

Så vad avgör om ni ska läsa vidare?

– Det gäller för oss att snabbt komma fram till de manus vi vill titta närmare på. I första gallringen kan det vara allt ifrån ett intresseväckande följebrev till en bra romanupptakt. Vid närmare påseende ökar förstås förväntningarna. Då börjar vi syna den språkliga nivån och det dramaturgiska upplägget. En bok ska man vilja läsa vidare i, så enkelt är det. Sedan kan det som lockar vara att det är så spännande att man vill läsa mer eller att språket är så precist att man fångas av det. Det är också viktigt för oss att kunna läsa brett. Ett underhållningsmanus läses givetvis annorlunda än en litterär novellsamling, en deckare annorlunda än en diktsamling. Det säger sig självt, men visar ändå vilka krav vi ställer på oss under läsningens gång.

Jag tror personligen att det viktigaste är en bra historia. Sedan är det förstås avgörande att man kan berätta den på ett bra och intressant sätt. Men man ska inte förringa allt det andra – att det inskickade manuset ska vara snyggt och prydligt presenterat, genomläst och redigerat (behöver inte vara – och är sällan (aldrig?) – färdigt för tryck, men ändå genomläst och korrat!). Ett trevlig följebrev som visar att man brinner för det här, att man är en person som ett förlag vill samarbeta med – alltså någon som kan ta kritik, är villig att bearbeta, är beredd på att det blir en massa jobb runt omkring.

När jag tog kontakt med förlagen så tänkte jag väldigt mycket på det. Det är ju inte bara mitt manus de ska säga ja till, det är ju också mig som författare! Ett briljant geni kan kanske kosta på sig att vara dryg och besvärlig och kompromisslös. Jag skulle aldrig räkna med att jag är det där geniet, utan ser mig själv som en bland många aspiranter, förhoppningsvis en de fastnar för. Och då tänker jag att det ungefär är som annars när man söker jobb: man ska vara någon de vill jobba med!

Och för att tangera förra inlägget om vad som skiljer en bra författare från en dålig svarar Håkan Bravinger så här:

Kan du peka ut tre saker som ett debutantmanus ofta faller på?

– När man känner att författaren själv inte läser böcker, oavsett genre. När man känner att författaren inte ens läst igenom sitt eget manus, vilket är vanligare än man tror – men att kunna redigera sig själv är något som alla bra författare kan. När man känner att författaren egentligen inte har något att berätta – det blir särskilt ledsamt i de fall man känner att författaren faktiskt kan skriva.

images-2