Män förklarar saker för mig

Det blir inte mycket skrivande så här års. Det är helt enkelt för mycket som händer. Jobb, familj, aktiviteter. Men läser det gör jag. Det gör jag alltid. Så nu tänkte jag ge ett boktips!

IMG_5186

En av de absolut bästa böcker jag har läst i år är Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit. Ni har säkert hört talas om den. Efter att Rebecca Solnit publicerat en essä på nätet skapades ordet Mansplanation. Boken inleds med den essän, och det är riktigt underhållande. Rebecca som är en känd författare och debattör hamnar på en fest där en man frågar vad hon gör. Hon berättar att hon skriver, han frågar om vad. Hon berättar om sin senaste bok, varefter hon snabbt blir avbruten. Mannen hon pratar med har nämligen läst väldigt mycket i ämnet. Han ger sig in i en lång förklaring och frågar om hon läst den och den viktiga rapporten. Rebeccas väninna står bredvid och inser plötsligt, boken mannen pratar om är den som Rebecca har skrivit. ”She wrote that book!” säger hon, upprepade gånger medan hon pekar på Rebecca. Men mannan fattar inte. Han pratar om en bok som han har läst en recension av i en stor dagstidning. När han till slut fattar att det han försöker förklara är en bok som en av kvinnorna framför honom har skrivit – då först tystnar han.

Efter att Rebecca skrivit ner den här historien och den spreds med ljusets hastighet över världen skapades begreppet mansplanation. De flesta kvinnor har någon gång, eller rätt ofta, upplevt det: Män som egentligen inte vet så mycket förklarar saker för dem. Jag minns bara mina år på universitetet, där män ofta trodde att de förstod allt och skulle förklara för alla mindre vetande kvinnor. Jo, under åren har många män förklarat saker för mig.

Den här historien från festen är ju underhållande och man fnissar när man läser. Men redan sidan efter det kapitlet sätter man skrattet i halsen. För där sätter Rebecca in mansplanation i en lång och världsomspännande och historisk tradition av att män försöker tysta kvinnor. Allt från nättroll som hotar med våld, mord och våldtäkt om en kvinna säger något han inte gillar, till advokaterna i Indien som skyller de våldsamma gängvåldtäkterna på kvinnorna själva och deras utåtriktade beteende (exakt samma mekanismer visar Rebecca Solnit finns i våldtäktsfall i USA och i övriga världen). Det är fruktansvärt skarpt och välskrivet, väl researchat med många referenser och statistik. Man bli vansinnigt arg när man läser, och samtidigt tacksam över smarta kvinnor som Rebecca som sätter ord på fenomenet. Det finns också mycket hopp i boken. Många män som börjat inse att skrämda kvinnor är ett hot mot demokratin. För det är just det det är. Skrämda kvinnor tystnar. Eller slutar röra sig utomhus. Tänk bara på reaktionerna efter mordet på den 21-åriga kvinnan i elljusspåret nyligen. Många kvinnor var rädda för att springa själva i spåren på kvällarna. Många anmälde sig till självförsvarskurser. De flesta kvinnor måste förhålla sig på något sätt till hotet från män – och då spelar det inte någon roll att det inte är alla män, eller bara några män. Kvinnor vet inte vilka män som hotar och hatar anonymt, eller som kan tänkas överfalla i löpspåret. Rebecca Solnit tar även upp diskussionen om ”inte alla män” och berättar om kampanjen ”yesallwomen” för ja, det gäller alla kvinnor.

Jag säger bara – läs boken!

Domestic noir

Min vän Catia Hulquist skrev en intressant krönika i DN för någon vecka sedan. Om genren domestic noir. Vad är då domestic noir? Jo, hon beskriver det så här:

”Spänningen och svärtan har flyttat in och håller sig inom hemmets väggar. ­Favoritämnet i den växande thriller­genren domestic noir är det urspårade äktenskapet.”

Ja, jag känner ju verkligen igen mig. Den åttonde dödssynden är en typisk Domestic noir-thriller. Och när jag frågade Catia vad hon tyckte så höll hon ju definitivt med. I min bok finns alla ingredienser. Mörka hemligheter, fasadbyggande, saker som inte är som de tycks, människor som är något annat än de utger sig för att vara.

Ni som läst boken, håller ni inte med? Hör bara längre ner i Catias krönika:

”En förklaring skulle kunna vara att domestic noir är en reaktion på den tillrättalagda bilden av familje­livet som presenteras på sociala medier. Båtfärder, skuttande barn, mysiga grillkvällar. Far ror och mor är rar. Instagram kallas visserligen för ”bilddagbok”, men är för de flesta en dagbok som konsekvent utelämnar skuggorna.

Samtidigt är de flesta medvetna om trollen som härjar under husgrunden likt Muns i ”Jordskott”. Det skapar förstås ett sug efter den riktiga dagboken, de verkliga berättelserna. Och som ”Kvinnan på tåget” så skickligt ringar in: för de flesta kvinnor är hemmet en oerhört laddad plats: en scen, ett projekt, en tävlingsarena. Och för några kvinnor – ett riktigt farligt ställe.”

Min bok handlar också mycket om just den där tillrättalagda bilden vi så gärna vill presentera i sociala medier. Men här har jag dragit det till sin spets. Hur långt är man beredd att gå för att bevara den där idylliska bilden man varit mån om att bygga upp? Vad händer när allt spricker?

Läs hela Catias krönika här!

Jag har alltid varit förtjust i den här genren. Även om jag aldrig har kallat den, eller ens vetat att den hette domestic noir.

Här har jag samlat ihop några av mina favoritböcker som skulle kunna sorteras in under genren domestic noir:

gone-girl

Gone girl av Gillian Flynn – absolut en domestic noir! Otroligt välskriven, skruvad historia om ett allt annat än sunt par.

kvinnan-pa-taget
Kvinnan på tåget av Paula Hawkins – fantastiskt bra bok, skrämmande om det perfekta paret som inte är så perfekt. Om mörka hemligheter som lurar under ytan. Också finns här det jag älskar – en huvudperson som inte går att lita på.

de-forsvunna
De försvunna av Caroline Eriksson – en helt ny bok som börjar med att Greta, hennes man Alex och dottern Smilla kommer till en ö. Mannen och barnet går i land och försvinner. Ingenting är sedan som man först trodde. Otroligt vackert skrivet och riktigt spännande och obehaglig. Även här, som i Kvinnan på tåget (och i min egen bok) finns en huvudperson som man inte riktigt kan lita på.

9789187173394_200_musselstranden_e-bok

Musselstranden av Marie Hermansson – En 4-årig adoptivdotter försvinner under mystiska omständigheter. Många år senare avslöjas familjehemligheter och vad som egentligen hände. Mystisk stämning och vackert skriven.

svek

Svek av Karin Alvtegen – En otrogen man, en hämnd och sedan går allt snett. Otroligt bra bok och skrämmande i sin lågmäldhet.

fagelbovagen-32

Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors – ett riktigt mästerverk. Karin är övertygad om att hon är en fin och god människa, men allt förändras när Katerina flyttar in… Kanske inte en thriller i ordets rätta bemärkelse. Men Sara är så otroligt bra på att skapa spänning mellan människor och om vad som händer när bilden av oss själva krackelerar (ja, jag är jätteinspirerad av henne i Den åttonde dödssynden).

Marknadsförare?

Att vara författare innebär också att man måste marknadsföra sin bok och sig själv som författare. Det är en inte helt okomplicerad del av författarskapet. Jag vet att många, kanske de flesta, tycker att den här biten är den värsta och svåraste. Jag läste till exempel det här inlägget av författaren Johan Rockbäck.

Att skriva en bok är ett ensamt jobb. Många timmar på rumpan framför en skärm. Jag har själv känt hur jag blivit mer och mer asocial ju mer jag har skrivit. Kommit på mig själv med att tacka nej till fester, fika, kompisträffar … Fråga bara mina barn! De har tvingats se sin mamma sitta och skriva vid köksbordet på landet, ett antal timmar varje dag på semestern i några år nu.

Skrivarlivet är ett eremitliv. Själviskt, ensamt, asocialt. Sedan efter en lång, lång tid, ofta flera år om man lyckas bli klar så måste man hjälpa sin bokbebis ut på marknaden. Och då går det inte att sitta inne på sin kammare och tro att den säljer sig själv. Att publiken ska hitta den utan vidare.

Jag har läst många bittra inlägg om detta bland skrivande människor. Många som är besvikna på branschen (förlagen, men framför allt läsarna) som bara köper böcker av kända författare. Men jag har haft svårt att falla in i den där klagosången.

För det första är det så här det ser ut. Få av de där författarna som nu är superkändisar var inte ett dugg kända när de började. Ja, det är lättare att få ut en bok om du är känd. Men ytterst, ytterst få av de skönlitterära debutanterna är kändisar. Det är bara att titta i katalogerna från förlagen (vilket jag gör varje säsong, så jag vet). Kan på rak arm bara räkna upp en handfull redan kända debutanter: Martin Melin, Thomas Bodström … ja, och Josefine Sundström var också känd innan hon debuterade som författare. Men i hennes fall tror jag nästan att hennes bakgrund som programledare låg henne i fatet. Många, än i dag, blir superförvånade när jag tipsar om hennes fina böcker. De har fördomsfullt trott att det är glättig chicklit (inget fel med den genren), när framför allt hennes första är något helt annat. Läs Vinteräpplen om fattigdom och socialt arv och förmågan att bryta sig loss från det arvet. En otroligt stark bok som också fick välförtjänt bra kritik!

vinterapplen

Om du skriver träningsböcker eller kokböcker, ja, då tror jag definitivt att det lönar sig att vara känd. Men vanliga romaner, nja. Även kändisen behöver ju sätta sig ner de där timmarna och skriva boken (om de inte använder sig av spökskrivare förstås, men då borde det vara fler kändisar som ger ut romaner). Att kändisar skriver självbiografier (eller att det skrivs biografier om dem) är ju inte särskilt märkligt, eftersom de är just kändisar och har levt spännande liv som många är intresserade av (om de inte var intressanta på något sätt hade de inte varit kända).

Nu hade jag inte tänkt skriva om kändisar. Utan om marknadsföringen som författare tvingas göra. Nej, ingen bok säljer sig själv. De författare som i dag säljer på sitt namn, har en gång börjat helt okända, skrivit och kämpat och sedan successivt skapat sig ett namn och en publik. Det är ju inte särskilt konstigt, eller?

Jag tänker också ur läsarens perspektiv. Jag har för mig att en svensk läser i sitt 5–6 böcker på ett år (hittar det dock inte nu, så om något vet att jag har fel, rätta mig gärna!). När de väljer vilken bok de ska läsa väljer de säkert för det mesta något som de känner sig trygga med. Där de vet att de får det de vill ha. Egentligen inte svårare än så. Det gör det så klart mer komplicerat för debutanter, som inte har en publik (och som alltså ytterst sällan är kända). Debutanterna måste då gå ut och tala för sin bok, försöka hitta den där publiken, bygga upp det där förtroendet och ja, kändisskapet. Och det är inte det lättaste.

Jag tycker att det här är jättesvårt! Jag vill ju absolut inte pracka på mina vänner min bok. Jag vill inte att de ska köpa den av plikt. Samtidigt blir jag förstås otroligt glad och tacksam om de gör det (eller lånar den på bibliotek). Självklart vill jag inte vara en krängare, en säljare, marknadsförare som hela tiden snackar om min bok. Samtidigt måste jag berätta för världen att jag har skrivit en thriller som jag är stolt över, och jag vill ju att folk ska hitta den och förhoppningsvis tycka om den!

Om vi ska upprepa lite statistik så ges det alltså ut 22 000 böcker om året i Sverige. Och enligt siffror från SCB så läser var tionde kvinna och var fjärde man inte böcker över huvud taget (de siffrorna är från 2008, så jag tror tyvärr att det kan ha ökat i dag …). Och om det då stämmer att det blir i snitt 5–6 böcker om året så visar det att konkurrensen är stenhård. Jag kan ju bara gå till mig själv. Vissa författare som jag tycker om, som jag känner till, läser jag allt av (som till exempel Katarina Wennstam eller Karin Alvtegen). Sedan läser jag sådant jag får rekommenderat för mig, eller böcker jag läst om i tidningar. Ibland vågar jag prova något helt okänt som gör mig nyfiken. Sedan har vi klassikerna, några sådana per år läser jag också. Det gör att det inte blir så många debutanter, ens för mig. Trots att jag hör till dem som läser rätt mycket (ungefär 3–4 böcker i månaden i snitt, runt 40–50 böcker om året). Nu läser jag nog ändå fler debutanter än många andra, mycket eftersom jag själv skriver och har många vänner och bekanta som också skriver, det händer rätt ofta att jag blir nyfiken på andra skrivande människor vars författarresa jag följer (som till exempel Camilla Davidsson).

Så. Nej, de flesta av oss som skriver har inte alls lust att också bli marknadsförare eller säljare. Men har vi något val? Om vi istället hade satsat på att starta en butik, ett kafé, eller kanske ett rockband, eller ville bli konstnärer eller kläddesigner så hade vi också tvingats marknadsföra oss. Särskilt inom de områden där konkurrensen är så hård måste man nog göra det. Tala för sin sak, sig själv och sin bok. Det svåra är att hitta den fina balansgången där man inte är för pushig, men inte heller för inåtvänd.

Apropå marknadsföring, så blev jag faktiskt intervjuad av Svenska Dagbladet om min Maldiverna-resa nyligen (var publicerad för några dagar sedan.). Som författare inser jag ju att jag inte bara kan prata om min bok, jag måste bjuda på mig själv också. Och Maldiverna var en sådan fantastisk och unik upplevelse att jag gärna delade med mig.

SvD

Kanske är det någon SvD-läsare som lägger mitt namn och min bok på minnet och sedan kanske dyker på den nästa gång de är i en bokhandel eller på biblioteket.

En av mina gamla arbetsplatser, M-magasin, var snälla att uppmärksamma mig (jag var redaktionschef där i tre år för ett antal år sedan, en fantastisk tidning och en helt underbar redaktion, och världens bästa chef: Amelia Adamo):

M-magasin

Sommartid = lästid

Sommarsemestern är inte bara skrivtid för mig. Det är lästid också. Först och främst för att jag älskar att läsa. Jag älskar böcker och jag älskar författare och ja, allt som har med böcker och läsande att göra! Men jag läser också för att jag benhårt tror att det är något en författare måste göra. Min författarguru Stephen King brukar säga så här:

quote-if-you-want-to-be-a-writer-you-must-do-two-things-above-all-others-read-a-lot-and-write-a-lot-stephen-king-102677

Och så här:

photo-11

 

Och ja, jag lyssnar på mr King! Han vet vad han snackar om.

Så, 80% är lustläsning, 20% är plikt. Jag försöker att variera mig väldigt mycket. Inte ha fördomar, läsa alla sorters genrer. För, som Stephen King också säger, man lär sig lika mycket av de dåliga böckerna (om inte mer) som av de bra.

I sommar har jag, som jag tidigare har avslöjat, varit lite lat. Kan beror på vår lilla nya valp Charlie och förstås INTERNET (förbannade …). Men samtidigt har det varit en regnig sommar, och då borde jag ha läst desto mer… Hm. Jag har i alla fall läst 6 böcker den här sommaren. Kanske inte så varierat som jag hade tänkt, och absolut inte så många som jag hade föresatt mig!

Men här är de i alla fall:

doktor-glas

1. Doktor Glas av Hjalmar Söderberg

Jag vill alltid läsa minst en klassiker varje sommar. Den här läste jag på gymnasiet, men det var så otroligt länge sedan att jag knappt minns det. Minns dock att jag gillade den mycket och ville se vad jag tyckte om den i dag. Väldigt bra, visade det sig. En riktig liten pärla om Doktor Glas som förälskar sig i pastor Gregorius unga vackra fru Helga. Fantastiskt språk, väldigt mycket psykologi, som många av de där klassikerna som skrevs under den här tiden. Ja, en upplevelse även denna gång! Insåg nu att Gregorius inte alls är så demoniserad som jag minns honom, han är tvärtom rätt harmlös, det vedervärdiga ligger i Doktor Glas blick.

stjarnklart

2. Stjärnklart av Lars Wilderäng

Roligt att läsa en svensk dystopisk roman. Om vad som händer när all elektricitet slutar att fungera. Den här boken är väldigt intressant och spännande. Rätt teknisk och otroligt bra researchad. Kanske lite torr och inte så bra på själva gestaltningen och romankaraktärerna. Det är inte där styrkan ligger. Man får sig en rejäl tankeställare (jag är nästan på väg att bli en prepper själv). Ska bli spännande att läsa uppföljaren.

skuggpojken

3. Skuggpojken av Carl-Johan Vallgren

Carl-Johan Vallgren har börjat skriva deckare under psedonymen Lucifer. Tyckte det lät spännande. Det här var en helt okej deckare! Intressanta karaktärer, rätt komplicerad story. Tyckte dock att första halvan, när det var så många frågetecken, var tusen gånger mer spännande än andra halvan, där många frågetecken var uträtade. Ändå absolut läsvärd! Han har ju ett bra och effektivt språk, och som sagt, intressanta och komplexa karaktärer!

lejontamjaren

4. Lejontämjaren av Camilla Läckberg

Den här boken fick jag på jobbet och tänkte att det var länge sedan jag läste något av henne. Det är ju alltid intressant att läsa en så stor författare, en av de mest framgångsrika i Sverige (även utomlands). Jag imponeras av hennes driv och av allt hon har gjort. Det är inte världens bästa böcker. Rätt infantila karaktärer, men det är det ju i Morden i Midsummer också. Tror att det är en av hemligheterna. Att karaktärerna är snälla och mysiga att läsa om. Det blir förstås mer platt så, men kan ändå kännas som en frisk fläkt i dag när alla spänningshjältar är så svåra och har någon obestämd diagnos. Jag förstår att hon har lyckats och det är bara att gratulera.

to-my-love

5. To my Love av Karin Aspenström

Den här har inte kommit ut än, men jag läste den för att jag skulle recensera den i Damernas Värld. En blandning mellan en thriller och en relationsroman. Träffsäkert om svenska ungdomar som flyr till London efter gymnasiet och om 90-talet och framför allt 90-talets engelska musik och kulturliv. En mycket bra bok, bra skriven, bra driv. Tyckte mycket om den här. Mer får ni läsa i min recension.

lila

6. Lila av Marilynne Robinson

Vacker och finstämd roman som utspelar sig på 20-talet i amerikanska mellan västern. Lila är ett samhällets olycksbarn som räddas av Doll, en kvinna/flicka som plockar upp henne ur misären och går. De lever ett hårt liv där de jobbar för mat för dagen. Många år senare kommer Lila till byn Gilead där hon träffar ortens präst och en ömsint kärlekshistoria tar sin början. En bok som trots så mycket misär mest handlar om godhet. Ett fantastiskt språk. Lågmäld och rörande. Tyckte särskilt om andra halvan av boken.

Ja, det var en rätt okej blandning. Jag brukar läsa några debatt- eller dokumentära böcker också, men det har inte hunnits med. Näst på tur är den här:

sophies-historia

Sophies historia av Jojo Moyes

Jag tyckte väldigt mycket om hennes Livet efter dig. Sentimental, ja. Men ibland behöver man gråta! Och oj, vad jag grät till den!

Vad har ni läst i sommar? Några bra tips?

skriva + internet = :-(

11011285_10153054217773511_335937185074235577_n

I går var det D-dagen, 27 juli 2015, dagen då min thriller Den åttonde dödssynden släpptes. En stor dag för mig förstås, men eftersom jag var på landet så blev det inget jättestort firande direkt (ett glas rött vin och lite chips). Jag hade tänkt blogga, men kunde inte eftersom min man hade stängt av internet. Han gjorde det inte för att vara taskig, utan för att jag hade bett honom om det. Om ni vill veta hemligheten bakom förmågan att skriva en bok så är den hemliga formeln följande: 3 procent talang och resten förmågan att inte bli distraherad av internet …

url

 

Den här sommaren har skrivandet inte alls gått bra. En stor bov i dramat är just internet. Min räddning tidigare har varit att vi har landställe i Finland och att vi här inte har haft internet (i stugan alltså). Jag har alltså alltid fått väldigt mycket skrivet och läst. Men nu har vi skaffat finskt internet och är lika fastklistrade vid våra iphones som vanligt (nästan i alla fall). Efter en vecka här hade jag inte skrivit en rad och bara läst en och en halv bok. Skandal!

Så jag gav min man ordern: stäng av internet och tillåt mig inte att resa mig från min stol förrän jag har skrivit minst 10 000 tecken (han måste göra det, för att kunna stänga av bara för mig och inte resten av familjen och jag ville inte veta hur han gjorde).

Och det funkade! I går skrev jag drygt 31 000 tecken. Eller, det var inte riktigt sant. Jag använde en del text som jag tidigare hade skrivit, som jag bearbetade om och sedan utvecklade och skrev till. Men ändå! 31 000 tecken. Ett bra sätt att fira sitt första romansläpp på, eller hur?

I dag har jag också varit rätt flitig. Hittills har jag skrivit 15 000 tecken till. Så nu har jag över 46 000 tecken, och det är en bra början. Det är nämligen svårast att komma igång. Ett vitt papper, eller i mitt fall, en vit skärm, är som ett hån och finns då internet är det väldigt lätt att byta flik till facebook … Nu är jag inne i storyn, har förutom de 46 000 tecknen utvecklat mitt synopsis. För mig är det viktigt vad jag ska skriva, vart jag ska med historien. Jag hittar alltså inte på allt eftersom. Däremot kan berättelsen utvecklas under resans gång. Så, nu ska jag bara skriva en recension (boken jag läste ut var en ny svensk bok, To my love av Karin Aspenström som jag ska recensera i Damernas Värld, vad jag tyckte om den får ni läsa i nr 10), sen ska jag be min man stänga av internet och så ska jag fortsätta skriva. För nu har jag flow. Bäst att passa på.

to-my-love

Snart lästid!

Sommartid betyder lästid för mig. Jo, jag läser annars också, men max några böcker i månaden. Det är på sommaren jag verkligen hinner sluka böcker. Förutom skriver, är med familjen, solar och badar och tränar lite så är det det jag gör (fråga mina barn!). Det är underbart att få längre sammanhållen tid till att bara läsa. Jag tror inte att man kan skriva om man inte läser.

Läsandet är liksom grunden för skrivandet. Böckerna jag läser ger mig inspiration, idéer, kunskap, ramar – vad är en bra bok? Hur är de uppbyggda? Vad handlar de om? Hur börjar de? Hur är karaktärerna? Språket? Miljöbeskrivningarna? Gestaltningen? Den dramaturgiska kurvan? Hur slutar den? Vad tyckte jag? Vad fastnade jag för, vad var bra, vad var mindre bra? Ja, jag försöker läsa som en författare nuförtiden. Ibland är det svårt. Boken jag läser kanske är för bra. I en klass och kvalitet jag förmodligen aldrig kommer att kunna uppnå. Eller så är det helt enkelt för spännande, uppslukande, så att jag glömmer att det är en bok jag läser. En värld jag kliver in i och förlorar mig i. Sådana böcker är sällsynta, men några gånger om året händer det. Och det är magiskt. Ofta läser jag ut dem och måste sedan gå tillbaka för att försöka förstå vad jag precis var med om. Varför var den så magisk? Vad var det som gjorde att jag fastnade så? När drogs jag in i berättelsen och hur? Ibland blir jag deprimerad när jag har läst sådana böcker. Både för att jag tvingas lämna den världen och för att jag aldrig själv kommer att kunna skriva så. Men jag vet att jag aldrig kommer att sluta försöka!

Bland det roligaste jag vet är att sätta ihop läslistor till mig själv (ja, andra också!). Jag köper mycket böcker. Jag får också mycket böcker i jobbet. Det är en bra kombo som gör att jag inte bara läser det förväntade. På jobbet kan jag ramla över böcker som jag annars aldrig skulle beställa eller köpa. När man går in i en bokhandel eller köper böcker på nätet köper man ju sällan helt okända böcker. Man kanske vågar chansa på någon enstaka, men annars köper man de man har tänkt att köpa. Eftersom folk vet att jag gillar att läsa så får jag böcker också. Jag fick en hel hög av mina snälla gymnastikföräldrar (till barnen jag tränar) nu när terminen slutade.

Min bokhög inför sommaren bara växer och växer. Ett vet jag redan nu: jag kommer inte hinna läsa alla… Men det är kul att ha några att välja bland också. Här är min hög som den ser ut nu! Två böcker tänkte jag läsa om (gissa vilka ;-).

bokhög

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn av Ransom Riggs (tänkte läsa högt för barnen)

Liv efter liv av Kate Atkinson (hört mycket gott om den här.)

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg (ja, vad kan jag säga? En riktig klassiker!)

Himmelstrand av John Ajvide Linqvist (har läst de flesta av Lindqvist och gillat. Men den här har jag inte läst än!)

Skuggpojken av Carl-Johan Wallgren (fick den här i present, och ja, verkar spännande!)

Marina av Carlos Ruiz Zafón (den här fick jag också i present, men har också läst om den, har hört blandat om den.)

Jane Eyre av Charlotte Brontë (också en fantastisk klassiker!)

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman (jag har inte läst Gaiman än, så måste ju börja någonstans.)

Min kamp 6 av Karl Ove Knausgård (får se om jag tar mig igenom den här tegelstenen, hör till dem som älskade de fem första, men den här är lång… väldigt långt.)

Befrielsen av Maria Sveland (Maria väcker alltid känslor, det är kul att följa hennes författarskap!)

Lejontämjaren av Camilla Läckberg (det var ett bra tag sedan jag läste Camilla Läckberg. Men hon är ju grymt stor i hela Europa! Känner att jag måste läsa ikapp några av hennes böcker och se och lära vad hon gör, för något rätt gör hon sannerligen.)

Ja, det är en rejäl hög, och det kan säkert tillkomma några. För mig är det viktigt att blanda, högt och lågt, romaner med deckare, kvinnliga och manliga författare, svenska och utländska. Det enda jag egentligen saknar just nu är en riktigt bra debattbok eller dokumentär. Därför tänkte jag köpa till Carina Bergfeldts Sju dagar kvar att leva – Den har jag velat läsa länge!

Vi får se hur många av de här jag tar mig igenom. Sommaren är kort. Och under den ska jag försöka skriva så mycket jag hinner på min andra roman.

Vad läser ni i sommar?

Världens bästa böcker?

The Guardian listade för ett några år sedan världens 100 bästa böcker. Jag kan ju tycka att några saknas (det är ju ett amerikanskt perspektiv), men glädjande nog hade jag i alla fall läst 20 av de 100 listade. Hur många har ni läst?

Sedan började jag slå på världens bästa böcker och hittade Världsbiblioteket, en lista framröstad i Sverige (dock rätt många år sedan) och från den listan hade jag läst hela 37 böcker! Hur många har ni läst?

Jag älskar listor. Och jag älskar böcker. Den ständiga frågan är: Vilken är världens bästa bok?

Det går ju knappt att svara på…

Olika böcker betyder olika mycket i olika perioder av livet. Några av de bästa läsupplevelserna jag har haft någonsin hade jag som barn. Så några av de måste ju vara med på min bästa-lista. Sedan är det ju svårt att veta om de fortfarande skulle hålla.. Några av Maria Gripes böcker, Agnes Cecilia eller Tordyveln flyger i skymningen tror jag fortfarande skulle platsa. Eller Godnatt mister Tom av Michelle Magorian och Eric Linklaters Det blåser på månen (de har jag läst för mina barn och de är precis lika bra i dag). Men hur är det med Kulla Gulla eller Narnia? När jag läste Narnia för mina barn var de inte alls lika bra som jag mindes dem. Och hur skulle det vara att läsa Lloyd Alexander, Edith Nesbit eller Lisa Tetzner i dag? Jag vet inte. Men jag vet att det här var böcker jag älskade som barn och som la grunden för mitt läsande.

godnatt-mister-tom9Pf0MYZE2dgfTQzO7KhlNwAZCtN1V27HCVjDLuSEP1Qwdet-blaser-pa-manen

 

4kgA6VX8ZVBigvS1KFBsQgHuWzNNqEvi1WVm8opj9bwq3g1gQvlc8zCCZe0YSCRiwsIJxCURP5UiuidywTLR6BQUX2a6NGS3ATcmTj2ei9agthe-chronicles-of-prydainbroderna-lejonhjarta124359_1570147947.jpg_150imgressvj

Under min tonårstid hade jag en Wilhelm Moberg-period. då jag läste allt av Moberg. Särskilt besatt var jag av Utvandrar-serien. Oj, vad bra de var! Det är ju böcker som säkert skulle kunna platsa på en bästa bok-lista än i dag. Men hur är det med de andra böckerna som jag älskade under mina tidiga tonår? Douglas Adams Liftarens guide till galaxenPatric Süskins ParfymenUlf Lundells Kyssen? Böcker jag läste om och om igen. Eller den makabra Vindsträdgården och de efterföljande böckerna av Virginia Andrews… För att inte tala om Sidney Sheldons alla böcker! Sviker jag mitt tonårsjag om jag förkastar de här böckerna som betydde så mycket då? Är det verkligen den vuxna Rebecka som ska avgöra vilka böcker som platsar på bästa bok-listan?

 

utvandrarnaliftarens-guide-till-galaxenparfymenkyssenandrews_vindstradgardena_s_1198447396_1988798imgres-4imgres-1

Några favoriter som jag vet skulle hålla än i dag är de som redan är ansedda att vara klassiker. Som tur var läste jag litteraturvetenskap på universitetet och då får man läsa många klassiker. Några av mina största läsupplevelser hade jag då. Och jag är tacksam, för jag anar att jag bara hade läst en bråkdel av de jag nu har läst om jag inte tagit de där kurserna.

Några av mina klassikerfavoriter var:

morkrets-hjarta madame-bovary1984brott-och-straff

 

anna-kareninakejsaren-av-portugallienstormen-och-vredendoktor-glas

 

drottningens-juvelsmyckeden-stora-gruvstrejkenhamletjane-eyre

Joseph Conrad Mörkrets hjärta

Gustave Flaubert Madame Bovary

George Orwell 1984

Fjodor Dostojevski Brott och straff

Lev Tolstoj Anna Karenina

Selma Lagerlöf Kejsarn av Portugallien

William Faulkner Stormen och vreden

Hjalmar Söderberg Doktor Glas

Carl Jonas Love Almqvist Drottningens juvelsmycke

Emile Zola Den stora gruvstrejken

William Shakespear Hamlet

Charlotte Bronte Jane Eyre

Sedan finns det andra stora läsupplevelser som kanske inte räknas till klassikerna (eller så gör de det, vissa kanske), men som gjorde stort intryck på mig när jag läste dem:

9789146182351_200_paradisets-barn_pocket aprilhaxan garp-och-hans-varld moment-22t1LebWMT6REvgPFMdV5UwDB2XJRUxC7LqWZGMNiHAtQviJl7lC4YsW3oOhAUzAROoCCVTLteaENwJJa6uvfQ

en-halv-gul-sol storm-over-frankrikeglaskupannBX2scjoEb4y7TZzKXz0w

att-foda-ett-barnfear-of-flyingsommarbokenLCw6VH2pPXVED44pTUZMIQ

fru-bjorks-oden-och-aventyr min-kamp-1utrensning igelkottens-elegans

Marianne Fredriksson Paradisets barn (Evas bok, Kains bok, Noreas saga)

Majgull Axelsson Aprilhäxan

John Irving Garp och hans värld

Joseph Heller Moment 22

Richard Yates Revolutionary Road

Donna Tartt Den hemliga historen

Gun-Britt Sundström Maken

Johan Ajvide Lindqvist Låt den rätte komma in

Chimamanda Ngozi Adiche En halv gul sol

Iréne Némirovsky Storm över Frankrike

Sylvia Plath Glaskupan

Peter Pohl Janne min vän

Kristina Sandberg Att föda ett barn

Erica Jong Rädd att flyga

Tove Jansson Sommarboken

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren Cirkeln (och de andra två böckerna)

Jonas Gardell Fru Björks öden och äventyr

Karl Ove Knausgård Min kamp (har del 6 kvar att läsa)

Sofi Oksanen Utrensning

Muriel Barbery Igelkottens elegans

Pust, det finns säkert en massa fler som jag inte kommer på nu, men här har vi i alla fall en början till en lista på några av de böcker som jag tycker har varit bäst (just då när jag läste). Högt och lågt. Allt från fina klassiker till rena tantsnuskböcker!

Vilka böcker är dina bästa?

Tack författarpodden

Jag befinner mig i paradiset och njuter så mycket jag kan. Samtidigt går jag igenom redaktörens synpunkter en efter en. Det kan vara allt från ordval till felstavningar till kortningar till omformuleringar till frågor och förstås upprepningar (det är märkligt hur vissa ord återkommer alldeles för ofta…). Att skriva är att pendla mellan hopp och förtvivlan. Jag brukar tänka på den här bilden (nedan) som beskriver den kreativa processen.

11178113_1073894775970735_2202556634471107489_n

När man går igenom redaktörens anmärkningar ligger man någonstans mellan punkt 3 och 4 …

Då är jag ändå så otroligt tacksam att jag hade lyssnat på ett avsnitt av Författarpodden precis innan jag började redigeringen. En podd jag verkligen kan rekommendera för alla skrivande och läsande människor. Det är två författare, Agnes Hellström och Frida Skybäck, som tar upp allt som rör författarens vardag. I just det avsnitt som jag lyssnade på berättade Frida om hennes just nu jobbiga redigeringsprocess. Hon gick, precis som jag, igenom sin redaktörs förslag på ändringar, och tydligen var bara en enda sida helt utan anmärkning.

Nu förstår ni säkert att min redaktör också hade en hel del synpunkter… Men med Fridas ord i bakhuvudet så blev jag nästan upprymd när jag kom till tre sidor i följd utan anmärkningar!

Samtidigt vet jag ju att det är så här det är. Jag är ju själv redaktör (fast på magasin) och det finns inte en enda text som inte redigeras, hur bra den än är när den kommer in. En text kan alltid bli bättre. Och i en sådan enorm textmassa som ett bokmanus är (min är just nu 423 sidor) finns det förstås hur mycket som helst att förbättra. Jag är tacksam över min duktiga redaktör.

Nu måste jag fortsätta. Men innan jag avslutar här vill jag ge er ett nytt boktips. I går läste jag Erland Loes bok Inventering. En skruvad historia om den missförstådda poeten Nina Faber som efter 12 års tystnad kommer ut med en ny diktsamling. Tyvärr sågas den i de flesta tidningar och Nina bestämmer sig för att tala recensenterna till rätta… Jag skrattade högt flera gånger. Nina är en fantastisk karaktär och historien otroligt underhållande.

I dag läser jag Sofie Sarenbrants sjätte deckare: Avdelning 73!

Avdelning73

Redigering i paradiset

I fredags fick jag tillbaka manuset från min redaktör på förlaget. Jag har tagit ledigt hela veckan för att gå igenom hennes förslag på ändringar. Superkul och spännande. Eftersom jag ändå var ledig passade jag på att åka iväg.

Nu är det måndag och min arbetsplats ser ut så här!

mald1

Jag är på Maldiverna! På en riktig paradisö, Club Med Finolhu Villas. Vi bor i en fantastisk ”water villa” med egen trappa direkt ner till havet (och egen minipool). Så otroligt lyxigt. Här ska jag bara vara, vila, skriva och läsa en hel vecka.

mald6

Och bada förstås.

Jag har med mig 6 spännande böcker (en är digital).

mald3

Karolina Ramqvist Den vita staden

Tove Alsterdal Låt mig ta din hand

Sofie Sarenbrant Avdelning 73

Lena Dunham Not that kind of girl

Erland Loe Inventering

Anna Jörgensdotter Drömmen om Ester

I går läste jag Karolina Ramqvist Den vita staden. Vilken bok! Otroligt imponerad av hennes språk och stämning. Så mycket kropp, så lite känslor (eller egentligen mycket känslor, men lite språk). Och så vintern, isen, snön som förstärker utsattheten. Karin, som introducerades i boken Flickvännen, har här blivit lämnad av sin gangster till pojkvän med deras gemensamma bebisdotter Dream. Karin är isdrottningen som likt isen på sjön utanför tvingas tina upp för att kunna ta hand om sin dotter, så även om dottern ses som hinder och den som drev John iväg är hon kanske också Karins räddning. Karin är utsatt på så många sätt. Ensam i den stora dyra villan som Kronofogden snart ska mäta ut. Har inte vännerna eller det sociala skyddsnätet. Har inte språket. Har inte heller mognaden och självinsikten som krävs. Hon blir bara kropp. Otroligt intressant och så skickligt skrivet (det är som att språket speglar Karins person, distanserat, knapphändigt, inget överflödigt och rätt torrt). Jag ska inte avslöja vad som händer, men jag kan verkligen rekommendera den!

Vissa meningar kommer att leva kvar i mig länge: ”Det var han som velat ha barn men det var hon som hade fått det.”

I dag ska jag (förutom att jobba med mitt eget manus) läsa Erland Loes bok om poeten Nina Faber som hämnas på sina kritiker. Jag var och lyssnade på honom på förra bokmässan och har varit sugen på att läsa den sedan dess.

Vår och scenbygge!

utomhusskriv

I dag sitter jag ute och läser och skriver. Jag har burit ut min favoritfåtölj och ställt på altanen och nu njuter jag av fåglarnas lockrop och sång, de ljumma solstrålarna och gnisslet från trampolinen där barnen gör volter. Kaffet har svalnat till perfekt temperatur. Någonstans är en hackspett i full gång och jag försöker lokalisera den, men förgäves. Det drillande hackandet låter som en mobilsignal och i början lurar den mig gång på gång. En segdragen vårförkylning börjar släppa. Jag vågar inte hoppas för mycket, har gjort det förr, men det känns lättare att andas och halsen värker inte längre.

Det enda positiva med att vara sjuk är jag hunnit läsa en del!

Kvinnan på tåget av Paula Hawkins var väldigt bra. Påminde mycket om Gone girl (i sitt kluriga och mörka upplägg), fast kanske ännu mer om Gillian Flynns andra bok, Mörka platser. Huvudpersonerna i de två böckerna påminner om varandra. Rachel är trasig och utanför, precis som Libby Day. Jag älskar greppet att ha en huvudperson man inte riktigt kan lita på. Min Nora i Den åttonde dödssynden är inte heller någon helt igenom frisk person. Sårig och full med märkliga komplex och tankar – och inte särskilt sympatisk. Man lär sig ändå snabbt att gilla både Rachel och Libby Day (vi får väl se vad ni tycker om Nora). Fast man blir förstås lite irriterad när Rachel om och om igen går och köper sig två flaskor vin (eller de där sliskiga, färdigblandade gin och tonic-burkarna) och häller i sig.  En riktigt bra och spännande bok i alla fall! Efter att ha slukat den kastade jag mig tillbaka till 30-talets Östersund och stackars Maj som kämpar med Tomas och hans släkt i boken Att föda ett barn av Kristina Sandberg. Helt uppslukad av henne och hennes bekymmer och öde sträckläste jag klart den i går. En fantastisk roman! Nu måste jag köpa 2:an och 3:an och se hur det går för Maj.

Efter ett ganska långt skrivuppehåll tänkte jag sätta igång igen i dag. Vi har en rätt omfattande läxa till skrivarkursen jag går: Att skriva ner alla scener i hela boken. Mycket har jag redan gjort, eftersom jag byggt och byggt ut mitt synopsis så många gånger. Nu gäller det att få ner några rader om varje scen. Jag kommer inte bli klar i dag. Det är något som är säkert.

Jag tror på att ha ett synopsis när man ska skriva en bok. Och jag tror verkligen på att skriva ner de olika scenerna. Mycket extrajobb kan sparas. Många som börjar skriva tycker att det känns begränsande, de bara skriver på. Och det gjorde jag också med Den åttonde dödssynden, till viss del. Jag visste var den skulle sluta, men inte exakt hur jag skulle ta mig dit. Det kan vara ett bra sätt att skriva associativt, låta det som händer hända. Låta fantasin flöda. Men en berättelse måste nästan alltid tuktas. Hållas ihop. Allt som händer måste ha en mening. Personerna som är med måste ha ett syfte. Och skriver man bara på är det lätt hänt att man planterar ut lite för många trådar, som sedan blir svåra att knyta ihop. Självklart behöver man inte knyta ihop allt. Men en berättelse måste hänga ihop. Särskilt viktigt tror jag det är när man skriver spänningslitteratur. Det är som att man sluter ett kontrakt med läsaren när man skriver en sådan bok. Varje del i boken ses som en ledtråd, ett steg närmare upplösningen. Jag tror att det finns en stor risk att man gör sina läsare besvikna om det händer en massa saker som inte har betydelse för handlingen. Så, nu ska jag se över mitt utarbetade synopsis och börja med scenbygget! Wish me luck!

Och tack för att ni läser!