Bokhora läser Den åttonde dödssynden

Bokhora har jag följt sedan starten. Skulle vilja påstå att de har mycket att göra med att statusen för bokbloggare höjdes rejält i Sverige. De fick på kort tid en jättestor publik. Jag har haft en oerhörd respekt för dem, allt sedan dess. Minns så väl när de recenserade min förra bok, Skriet från kärnfamiljen (en debattbok som kom 2009). Och något senare intervjuade mig.

Under årens lopp har jag träffat på flera av dem på olika förlagstillställningar, bokmässor och liknande och några har jag lärt känna. Trots det blev jag rätt nervös när jag såg att Den åttonde dödssynden hade recenserats. För jag vet att det här är personer som läser väldigt mycket och som inte drar sig för att säga vad de tycker. Men nu är jag lättad och otroligt glad för boken fick fina omdömen!

Så här skriver Johanna Ögren:

”Rebecka Edgren Aldén har skrivit en riktigt fin spänningsroman, med bra intrig och snygga nutidsmarkörer. Jag sträckläste denna lilla pärla häromveckan och avslutade mycket nöjd.”

Läs hela den fina recensionen här. Tack snälla Johanna för att du läste och jag är så glad (och lättad) över att du gillade den!

Bonnierfest på Manilla

Varje år är jag toknervös för att jag inte ska bli bjuden till ”Manilla”-festen. Det är årets förlagsfest. Albert Bonniers förlag ordnar storslaget kalas på Bonniervillan Manilla på Djurgården i Stockholm. Det är mediechefer, kulturjournalister och förlagsfolk som är bjudna, och förstås årets författare (har hört flera flitiga författare berätta att de inte blivit bjudna om de inte är aktuell med en bok just det året). De författare som kommer ut just det året på Albert Bonniers förlag. Det är samma mat år efter år, samma kolatårta till efterrätt och ja, tror till och med att det är samma jazztrio som står och lirar på altanen på baksidan. I går var det dags. Jag är förstås bjuden som journalist, inte författare – min bok kommer ju ut på Norstedts. Och som vanligt var det väldigt trevligt och ”alla” var där Alla från Ann Heberlein, Jenny Strömstedt, Jessika Gedin, Åsa Beckman till Katarina Wennstam, Kerstin EkmanLeif GW Persson, paret Kepler, Herman Lindqvist och Fredrik Reinfeldt – den sistnämnda är ju aktuell med en bok på förlaget och kom med sin nya kärlek Roberta Alenius (älskar det namnet! Låter som en romankaraktär!). Och förstås en massa journalistkollegor till mig.

Jag tror att jag varit där varje år sedan 2005-2006 någonting… 10 år på raken! Men det är ingenting, min gamla kollega Niklas Sessler har varit där 22 år i rad! Det är en tradition, helt enkelt. Och en trevlig sådan.

En enda gång har jag varit där som författare. Min förra bok, Skriet från kärnfamiljen, kom ut på just Albert Bonnier 2009. I år var det extra kul att träffa min medförfattare Tinni Ernsjöö Rappe – som i år var bjuden eftersom hon gett ut den viktiga boken Hem på förlaget.

skriet-fran-karnfamiljen9789100134266

Det blev en glad reunion. Här är jag och Tinni i går.

11906136_405010819699640_1291358537_n

Min nuvarande kollega Martina Bonnier var också på plats, men jag missade henne (hon var som vanligt bara på kort visit, det är ju modevecka och en massa andra tillställningar som krockar). Men gulligt nog hade hon sinnesnärvaro att nämna min bok när Expressens vimmelreportrar var där och frågade om vilken bok hon ville tipsa om! Tack!

Så här såg det ut i Expressen i dag!

Martina

En sak som slår en varje år på Manilla är att det är så mycket män! Enligt all statistik så är det framför allt kvinnor som läser och köper böcker. Men på Manilla är det alltid gott om kulturmän. Jag var tvungen att ta en bild i smyg på en hel flock:

kulturmän

Jag drack egentligen ingenting och stannade inte så länge. Annars brukar det sent gå in bussar till city och det är alltid bra efterfester. Men det gick inte i går, för klockan 9.00 i dag var en journalist och en fotograf från DN inbokade hemma hos mig. Det blir en intervju med mig om några dagar – ni får hålla utkik, antingen i DN eller här i bloggen. Det gick i alla fall väldigt bra och blev en trevlig intervju. Apropå boken förstås.

Recensionsdag

Så var den här. Den där dagen som jag både väntat på och fruktat. Recensionsdagen. Det var faktiskt i går, men jag hade fullt upp och hann inte blogga … Men jag hann läsa några recensioner!

Jag hade sådan ofantlig tur att jag direkt dök på tre helt otroliga recensioner… sådana där som man bara kan drömma om. Idel 5:or! Ja, jag var helt överväldigad!

Det började med att jag fick en notis på twitter. Bokbloggen Mias bokhörna gjorde mig uppmärksam på att hon hade läst. Snällt nog hade hon skrivit redan i twitterinlägget ordet Toppenbra, så jag vågade klicka mig vidare (tack för det!). Hon skrev bland annat så här i sin recension:

”Det är alltid kul att få en debutbok i sin hand, speciellt av svenska författare. 
Nora verkar till en början ha allt, bra karriär, fina barn och fint hus, MEN så flyttar Klara in i området och inget blir som förut. Nora känns till en början lite konstig och hon gör minst sagt lite märkliga saker. Men allt får sin förklaring och ju mer man läser förstår man Nora , här ligger definitivt en hund begraven, eller två.
Detta är en otroligt spännande bok man får nästan ta en paus ibland för att inte blodtrycket ska stiga.
Men du måste bara läsa vidare, ett otroligt driv i boken, lättläst med korta kapitel. Alla verka halvskumma och till slut börjar man misstänka alla, till och med hunden. Högsta betyg får denna debutbok,  absolut mest spännande bok i år. Läs den men gärna under dagtid.
BETYG 5+”

Läs hela recensionen här!

Sedan hittade jag en recension på bokbloggen Johannas deckarhörna – också den helt fantastisk!

”Rebecka Edgren Aldén har valt att skriva en fartfylld spänningsroman utan poliskaraktärer. Hon satsar istället på att låta det psykologiska spelet mellan människor bli själva drivkraften i berättelsen. Det tycker jag verkligen är till bokens fördel. Inte minst gör det att den sticker ut i den breda floden av spänningsromaner och deckare. Rebecka Edgren Aldén lyckas också fånga de psykologiska stämningarna väldigt bra och boken blir både klaustrofobisk och olustframkallande.

Den berättelse som vi får uppmålad för oss i Den åttonde dödssynden kan vid en första anblick förefalla ytlig, men det finns faktiskt en hel del tänkvärda saker dolda under denna yta. T ex får man sig en tankeställare angående den moderna människans tillvaro på sociala medier och hur det verkar bli allt viktigare för människor att visa upp en polerad yta. För Nora är det livsviktigt att verka perfekt utåt. Hur insidan egentligen är spelar mindre roll. Det är faktiskt riktigt skrämmande hur rätt författaren träffar med den skildringen.

Kanske är inte Rebecka Edgren Aldén någon nobelpristagare, men så behöver det heller inte vara. Det är helt enkelt inte en bok med den typen av litterära ambitioner. Jag tycker att hennes sätt att skriva, vilket känns rakt och okonstlat, passar berättelsen alldeles utmärkt. Därför väljer jag att ge boken toppbetyg på min personliga betygsskala. Läser man mycket är det lätt att bli lite blasé inför vissa återkommande upplägg, men Rebecka leverera något som känns nyskapande och som fångar mitt intresse. Jag hoppas att hon återkommer med fler böcker, för Den åttonde dödssynden gav verkligen mersmak.”

 

Läs hela recensionen här!

Och sedan hittade jag en recension på bokbloggen Ylva kort och gott:

”När boken börjar får vi möta Nora under ett föredrag hon håller om sin olycka och hur hon har tagit tag i sitt liv och förändrat både det och sig själv. 
Hon är den perfekta kvinnan, den perfekta frun till Frank och givetvis en perfekt mor. Dessutom är hon villakvarterets okrönta drottning. Hon skriver böcker om hur man ska ta tag i sitt liv och leva det fullt ut. 
Från början gillar jag inte Nora särskilt mycket, jag tycker hon verkar se ner på andra och hylla sig själv. Men ju mer jag läser desto mer sympati får jag för henne och en helt annan bild än den man först tror. För allt kanske inte är så perfekt ändå…… För vad vill den där nya grannen Klara egentligen? Och varför inser inte Klara hur perfekt Nora är? Vad vill Klara med Noras barn? 
Hela den här boken är så ruskigt spännande, det är som när man har sett blixten och bara väntar på knallen. Väldigt suggestiv. Den har ett bra lättläst språk och man rycks med från första sidan. Helt omöjlig att släppa ifrån sig. Detta är författarens skönlitterära debut och man kan väl inte säga annat än att det är en lyckad sådan. Jag rekommenderar boken starkt till alla som gillar spänningsromaner. Själv ser jag fram mot många fler böcker av författaren. 

Betyg 5 av 5″

Läs hela recensionen här!

Stort tack till er alla tre! Ni gav mig sådan otrolig bra start på min recensionsdag! Jag tror inte ni förstår hur glad man blir, särskilt när man är debutant. Man är ju skör och nervös, och har förstås ingen aning om hur boken ska bli mottagen. Jag är så glad att ni läste och förstås att ni också tycket om den! Tack!

Sedan hittade jag en recension från en gammal bekanting, en bokblogg som jag följt länge, länge, även om det ibland varit sporadiskt, men alltid haft väldigt stor respekt för: Enligt O. Så här skrev hon (och tydligen kände hon ungefär samma oro som jag … vi är ju bekanta, även om vi aldrig har träffats irl – kanske får vi möjlighet att göra det på årets bokmässa?):

”Det är som alltid roligt och lite läskigt att läsa en bok av någon som är bekant, om än ”bara” via sociala medier. Tänk om det är riktigt dåligt? Vad skriver jag då? Ja, då skriver jag väl just det. Nu var jag egentligen aldrig riktigt orolig när det gällde den här boken. Edgren Aldén har skrivit mycket och skriva kan hon, men det är självklart inte detsamma som att hålla ihop en skönlitterär intrig.”

Och lite senare:

”Den åttonde dödssynden är en obehaglig psykologisk spänningsroman, som både sätter fingret på vår tids ibland överdrivna behov av framgångshistorier och självhjälpsböcker och baksidan att vi sällan vågar visa våra rätta jag. Hur fasaden och det yttre blir så viktigt att vi nästan glömmer att leva. Livet på Facebook och Instagram till exempel, som inte sällan blir de mest tillrättalagda delarna av ett mycket mer komplext och säkert mer spännande liv. Även Nora skapar sig ett varumärke genom sociala medier och hennes sätt att tänka innan hon lägger upp något är säkert väldigt vanligt. Vi väljer att dela det vi vill ska synas och det är självklart sällan sanningen. Jag fick en tanke att låta mina elever på gymnasiet läsa just de delarna som handlar om sociala medier, för att kunna diskutera just vårt behov av att visa upp en version av oss själva som vi kan styra. Det är intressant. Den åttonde dödssynden är intressant.”

Tack för att du läste, Linda! Och tack för en väldigt bra recension! Läs hela här!

Och så hittade jag den här recensionen av Nisse Scherman som verkar vara en väldigt van deckarläsare, också den var väldigt intressant:

”Nästan alla karaktärer i boken är på något sätt lite egoistiska. Klara och de övriga grannarna är iklädda sina sociala masker och tänker mest på sig själva. De syndas frekvent om man tänker på de sju dödssynderna. Även Noras man är en ganska obehaglig typ. Kanske skulle man önska sig några fler ”normala” bland bokens personer.

Det finns en skräckfilmsstämning i boken som jag inte kan beskriva närmare. Det skulle bli en spoiler. Författaren lyckas bra med att långsamt öka dramatiken, för att sedan avsluta på äkta Hitchcockmanér.”

Jag älskar slutet på recensionen: Äkta Hitchcockmanér – ja, jag flörtar ju faktiskt med Hitchcock medvetet, som ni som läst boken redan vet 😉

Och så till slut så hittade jag den här fantastiska recensionen på instagram av @annasdeckartips:

”Grattis till boken!”

Den senaste veckan har varit ungefär som när jag fick barn. Varje gång jag mött en vän eller bekant eller kollega så har jag fått höra: ”Grattis till boken!”

Jag blir nästan förlägen, för att det är så ofta. Det känns som att jag ständigt pratar om boken. Men när jag tänker efter så inser jag ju att det är olika personer som kommer fram och säger grattis. Oavsett, så känns det ungefär som att ha fått barn! Alla är glada och grattar och frågar hur det har gått. Och jag är förstås bubblande glad tillbaka. Det är ju fantastiskt att så många har uppmärksammat att boken är klar och nu finns ute i handeln.

Förmodligen är det här smekmånaden. Många vänner och bekanta har hunnit läsa och det strömmar in snälla mejl, sms, meddelanden på Facebook, twitter och instagram. Jag passar på att njuta. För vem vet, snart kanske den blir recenserad på riktigt och då måste jag vara beredd på att det kan komma kritik.

Vad säger de då, de som har läst hittills? Jo, om jag ska sammanfatta så är det ungefär så här:

1. spännande.

2. lättläst och välskrivet.

3. en bladvändare som de sträckläser.

4. ett oväntat och (tycker de flesta) med ett bra slut.

Kan jag vara annat än nöjd? Jag ville skriva en effektiv historia. Jag har aldrig tänkt att den ska vara höglitterär. Snarare underhållande, och rakt skrivet (jag är ju journalist, och tycker själv att det är en konst att skriva enkelt, svårare än många tror) med ett underliggande budskap. Och så ville jag att det skulle vara spännande utan en massa blod och mord. Egentligen har jag inget emot våld, blod, mord och sånt i böcker eller film. Men det var inte det jag ville skriva. I alla fall inte nu. Som jag tidigare har sagt så är jag väldigt inspirerad av Karin Alvtegen och hennes psykologiska spänningsromaner från mitten av 90-talet, den så kallade S-serien. Jag tror att många som har läst dem och läser min kan se det.

Det är otroligt roligt att försöka skapa spänning som sker mellan människor. Människor som krockar, som inte vet var de har varandra, som knappt känner sig själva och blir förvånade över sina egna reaktioner. Mina huvudpersoner är inte några trevliga människor. De är skruvade och knäppa. Och de hamnar i konflikter med sig själva och omgivningen. Jag är också väldigt förtjust i dominoeffekter – Händer det, så händer det. Utveckling. Karaktärsdriven utveckling. Därför var det väldigt roligt när en person på twitter skrev att karaktärerna växte under hela berättelsen. Jag blev jätteglad för de orden!

Än har jag inte hunnit gå in i en fysisk bokhandel, men jag har snälla vänner som fotar åt mig. Titta här till exempel hur fint det ser ut på Akademibokhandeln på Odenplan i Stockholm:

Odenplan

Och så här ser det ut just nu på Akademibokhandeln i Skrapan:

skrapan

OM ni ser boken, ta gärna en bild med mobilen och mejla mig: rebecka at edgrenalden.se – jag blir jätteglad! Självklart får ni också gärna skicka bilder på när ni läser boken, det är ju nästan ännu roligare!

Jag fortsätter att följa listorna på Adlibris och Bokus. Just nu ligger Den åttonde dödssynden på plats 15 över bäst sålda svenska deckare förra veckan (på Bokus) och på plats 15 över bäst sålda inbundna thrillers på Adlibris. Jag har förstås ingen aning om vad det egentligen innebär försäljningsmässigt. Men det är ändå otroligt roligt att följa. Det är roligt bara att några läser! Så stort tack till alla er som gjort det. Tack!

snackas omplats 13 plats 15

Marknadsförare?

Att vara författare innebär också att man måste marknadsföra sin bok och sig själv som författare. Det är en inte helt okomplicerad del av författarskapet. Jag vet att många, kanske de flesta, tycker att den här biten är den värsta och svåraste. Jag läste till exempel det här inlägget av författaren Johan Rockbäck.

Att skriva en bok är ett ensamt jobb. Många timmar på rumpan framför en skärm. Jag har själv känt hur jag blivit mer och mer asocial ju mer jag har skrivit. Kommit på mig själv med att tacka nej till fester, fika, kompisträffar … Fråga bara mina barn! De har tvingats se sin mamma sitta och skriva vid köksbordet på landet, ett antal timmar varje dag på semestern i några år nu.

Skrivarlivet är ett eremitliv. Själviskt, ensamt, asocialt. Sedan efter en lång, lång tid, ofta flera år om man lyckas bli klar så måste man hjälpa sin bokbebis ut på marknaden. Och då går det inte att sitta inne på sin kammare och tro att den säljer sig själv. Att publiken ska hitta den utan vidare.

Jag har läst många bittra inlägg om detta bland skrivande människor. Många som är besvikna på branschen (förlagen, men framför allt läsarna) som bara köper böcker av kända författare. Men jag har haft svårt att falla in i den där klagosången.

För det första är det så här det ser ut. Få av de där författarna som nu är superkändisar var inte ett dugg kända när de började. Ja, det är lättare att få ut en bok om du är känd. Men ytterst, ytterst få av de skönlitterära debutanterna är kändisar. Det är bara att titta i katalogerna från förlagen (vilket jag gör varje säsong, så jag vet). Kan på rak arm bara räkna upp en handfull redan kända debutanter: Martin Melin, Thomas Bodström … ja, och Josefine Sundström var också känd innan hon debuterade som författare. Men i hennes fall tror jag nästan att hennes bakgrund som programledare låg henne i fatet. Många, än i dag, blir superförvånade när jag tipsar om hennes fina böcker. De har fördomsfullt trott att det är glättig chicklit (inget fel med den genren), när framför allt hennes första är något helt annat. Läs Vinteräpplen om fattigdom och socialt arv och förmågan att bryta sig loss från det arvet. En otroligt stark bok som också fick välförtjänt bra kritik!

vinterapplen

Om du skriver träningsböcker eller kokböcker, ja, då tror jag definitivt att det lönar sig att vara känd. Men vanliga romaner, nja. Även kändisen behöver ju sätta sig ner de där timmarna och skriva boken (om de inte använder sig av spökskrivare förstås, men då borde det vara fler kändisar som ger ut romaner). Att kändisar skriver självbiografier (eller att det skrivs biografier om dem) är ju inte särskilt märkligt, eftersom de är just kändisar och har levt spännande liv som många är intresserade av (om de inte var intressanta på något sätt hade de inte varit kända).

Nu hade jag inte tänkt skriva om kändisar. Utan om marknadsföringen som författare tvingas göra. Nej, ingen bok säljer sig själv. De författare som i dag säljer på sitt namn, har en gång börjat helt okända, skrivit och kämpat och sedan successivt skapat sig ett namn och en publik. Det är ju inte särskilt konstigt, eller?

Jag tänker också ur läsarens perspektiv. Jag har för mig att en svensk läser i sitt 5–6 böcker på ett år (hittar det dock inte nu, så om något vet att jag har fel, rätta mig gärna!). När de väljer vilken bok de ska läsa väljer de säkert för det mesta något som de känner sig trygga med. Där de vet att de får det de vill ha. Egentligen inte svårare än så. Det gör det så klart mer komplicerat för debutanter, som inte har en publik (och som alltså ytterst sällan är kända). Debutanterna måste då gå ut och tala för sin bok, försöka hitta den där publiken, bygga upp det där förtroendet och ja, kändisskapet. Och det är inte det lättaste.

Jag tycker att det här är jättesvårt! Jag vill ju absolut inte pracka på mina vänner min bok. Jag vill inte att de ska köpa den av plikt. Samtidigt blir jag förstås otroligt glad och tacksam om de gör det (eller lånar den på bibliotek). Självklart vill jag inte vara en krängare, en säljare, marknadsförare som hela tiden snackar om min bok. Samtidigt måste jag berätta för världen att jag har skrivit en thriller som jag är stolt över, och jag vill ju att folk ska hitta den och förhoppningsvis tycka om den!

Om vi ska upprepa lite statistik så ges det alltså ut 22 000 böcker om året i Sverige. Och enligt siffror från SCB så läser var tionde kvinna och var fjärde man inte böcker över huvud taget (de siffrorna är från 2008, så jag tror tyvärr att det kan ha ökat i dag …). Och om det då stämmer att det blir i snitt 5–6 böcker om året så visar det att konkurrensen är stenhård. Jag kan ju bara gå till mig själv. Vissa författare som jag tycker om, som jag känner till, läser jag allt av (som till exempel Katarina Wennstam eller Karin Alvtegen). Sedan läser jag sådant jag får rekommenderat för mig, eller böcker jag läst om i tidningar. Ibland vågar jag prova något helt okänt som gör mig nyfiken. Sedan har vi klassikerna, några sådana per år läser jag också. Det gör att det inte blir så många debutanter, ens för mig. Trots att jag hör till dem som läser rätt mycket (ungefär 3–4 böcker i månaden i snitt, runt 40–50 böcker om året). Nu läser jag nog ändå fler debutanter än många andra, mycket eftersom jag själv skriver och har många vänner och bekanta som också skriver, det händer rätt ofta att jag blir nyfiken på andra skrivande människor vars författarresa jag följer (som till exempel Camilla Davidsson).

Så. Nej, de flesta av oss som skriver har inte alls lust att också bli marknadsförare eller säljare. Men har vi något val? Om vi istället hade satsat på att starta en butik, ett kafé, eller kanske ett rockband, eller ville bli konstnärer eller kläddesigner så hade vi också tvingats marknadsföra oss. Särskilt inom de områden där konkurrensen är så hård måste man nog göra det. Tala för sin sak, sig själv och sin bok. Det svåra är att hitta den fina balansgången där man inte är för pushig, men inte heller för inåtvänd.

Apropå marknadsföring, så blev jag faktiskt intervjuad av Svenska Dagbladet om min Maldiverna-resa nyligen (var publicerad för några dagar sedan.). Som författare inser jag ju att jag inte bara kan prata om min bok, jag måste bjuda på mig själv också. Och Maldiverna var en sådan fantastisk och unik upplevelse att jag gärna delade med mig.

SvD

Kanske är det någon SvD-läsare som lägger mitt namn och min bok på minnet och sedan kanske dyker på den nästa gång de är i en bokhandel eller på biblioteket.

En av mina gamla arbetsplatser, M-magasin, var snälla att uppmärksamma mig (jag var redaktionschef där i tre år för ett antal år sedan, en fantastisk tidning och en helt underbar redaktion, och världens bästa chef: Amelia Adamo):

M-magasin