Saker författare gör i smyg …

… tänkte jag avslöja här. Jag vet att jag inte är den första, varken att göra det eller att avslöja det. Men här kommer min bekännelse:

Jag googlar min bok Den åttonde dödssynden och kollar om någon har läst, tänkt läsa, recenserat. Jag klickar också in mig på bokus.com och kollar på vilken plats den ligger över nya deckare (ja, den sorteras under deckare, även om det egentligen inte är en sådan, mer spänning).

I förrgår låg den på 15:e plats. Och i dag har den avancerat till plats 14! Jag vet inte alls vad det innebär, men känns ändå som det är åt rätt håll och det är otroligt intressant att kunna gå in och kika där. Samtidigt lite nedslående eftersom det där blir så tydligt vilken enorm konkurrens det är om läsarna.

Så, det var skönt att slippa gå och bära på den mörka hemligheten. Nu kan jag fortsätta skriva på manus nummer 2 istället. I dag är sista dagen på semestern, regnet öser ner och jag försöker skriva.

Hittills denna sommar har jag skrivit 71 000 tecken. För er som inte har stenkoll på antal tecken så kan jag som en jämförelse berätta att Den åttonde dödssynden är drygt 400 000 tecken (318 boksidor). Det var inte alls så mycket jag hade tänkt, men jag kom igång alldeles för sent. I princip började jag inte förrän sista veckan. Ska försöka få till någon skrivhelg i höst, så att jag kommer vidare. Annars får jag vänta till i jul. Det får ta den tid det tar.

Writing_Quote_20

Marknadsförare?

Att vara författare innebär också att man måste marknadsföra sin bok och sig själv som författare. Det är en inte helt okomplicerad del av författarskapet. Jag vet att många, kanske de flesta, tycker att den här biten är den värsta och svåraste. Jag läste till exempel det här inlägget av författaren Johan Rockbäck.

Att skriva en bok är ett ensamt jobb. Många timmar på rumpan framför en skärm. Jag har själv känt hur jag blivit mer och mer asocial ju mer jag har skrivit. Kommit på mig själv med att tacka nej till fester, fika, kompisträffar … Fråga bara mina barn! De har tvingats se sin mamma sitta och skriva vid köksbordet på landet, ett antal timmar varje dag på semestern i några år nu.

Skrivarlivet är ett eremitliv. Själviskt, ensamt, asocialt. Sedan efter en lång, lång tid, ofta flera år om man lyckas bli klar så måste man hjälpa sin bokbebis ut på marknaden. Och då går det inte att sitta inne på sin kammare och tro att den säljer sig själv. Att publiken ska hitta den utan vidare.

Jag har läst många bittra inlägg om detta bland skrivande människor. Många som är besvikna på branschen (förlagen, men framför allt läsarna) som bara köper böcker av kända författare. Men jag har haft svårt att falla in i den där klagosången.

För det första är det så här det ser ut. Få av de där författarna som nu är superkändisar var inte ett dugg kända när de började. Ja, det är lättare att få ut en bok om du är känd. Men ytterst, ytterst få av de skönlitterära debutanterna är kändisar. Det är bara att titta i katalogerna från förlagen (vilket jag gör varje säsong, så jag vet). Kan på rak arm bara räkna upp en handfull redan kända debutanter: Martin Melin, Thomas Bodström … ja, och Josefine Sundström var också känd innan hon debuterade som författare. Men i hennes fall tror jag nästan att hennes bakgrund som programledare låg henne i fatet. Många, än i dag, blir superförvånade när jag tipsar om hennes fina böcker. De har fördomsfullt trott att det är glättig chicklit (inget fel med den genren), när framför allt hennes första är något helt annat. Läs Vinteräpplen om fattigdom och socialt arv och förmågan att bryta sig loss från det arvet. En otroligt stark bok som också fick välförtjänt bra kritik!

vinterapplen

Om du skriver träningsböcker eller kokböcker, ja, då tror jag definitivt att det lönar sig att vara känd. Men vanliga romaner, nja. Även kändisen behöver ju sätta sig ner de där timmarna och skriva boken (om de inte använder sig av spökskrivare förstås, men då borde det vara fler kändisar som ger ut romaner). Att kändisar skriver självbiografier (eller att det skrivs biografier om dem) är ju inte särskilt märkligt, eftersom de är just kändisar och har levt spännande liv som många är intresserade av (om de inte var intressanta på något sätt hade de inte varit kända).

Nu hade jag inte tänkt skriva om kändisar. Utan om marknadsföringen som författare tvingas göra. Nej, ingen bok säljer sig själv. De författare som i dag säljer på sitt namn, har en gång börjat helt okända, skrivit och kämpat och sedan successivt skapat sig ett namn och en publik. Det är ju inte särskilt konstigt, eller?

Jag tänker också ur läsarens perspektiv. Jag har för mig att en svensk läser i sitt 5–6 böcker på ett år (hittar det dock inte nu, så om något vet att jag har fel, rätta mig gärna!). När de väljer vilken bok de ska läsa väljer de säkert för det mesta något som de känner sig trygga med. Där de vet att de får det de vill ha. Egentligen inte svårare än så. Det gör det så klart mer komplicerat för debutanter, som inte har en publik (och som alltså ytterst sällan är kända). Debutanterna måste då gå ut och tala för sin bok, försöka hitta den där publiken, bygga upp det där förtroendet och ja, kändisskapet. Och det är inte det lättaste.

Jag tycker att det här är jättesvårt! Jag vill ju absolut inte pracka på mina vänner min bok. Jag vill inte att de ska köpa den av plikt. Samtidigt blir jag förstås otroligt glad och tacksam om de gör det (eller lånar den på bibliotek). Självklart vill jag inte vara en krängare, en säljare, marknadsförare som hela tiden snackar om min bok. Samtidigt måste jag berätta för världen att jag har skrivit en thriller som jag är stolt över, och jag vill ju att folk ska hitta den och förhoppningsvis tycka om den!

Om vi ska upprepa lite statistik så ges det alltså ut 22 000 böcker om året i Sverige. Och enligt siffror från SCB så läser var tionde kvinna och var fjärde man inte böcker över huvud taget (de siffrorna är från 2008, så jag tror tyvärr att det kan ha ökat i dag …). Och om det då stämmer att det blir i snitt 5–6 böcker om året så visar det att konkurrensen är stenhård. Jag kan ju bara gå till mig själv. Vissa författare som jag tycker om, som jag känner till, läser jag allt av (som till exempel Katarina Wennstam eller Karin Alvtegen). Sedan läser jag sådant jag får rekommenderat för mig, eller böcker jag läst om i tidningar. Ibland vågar jag prova något helt okänt som gör mig nyfiken. Sedan har vi klassikerna, några sådana per år läser jag också. Det gör att det inte blir så många debutanter, ens för mig. Trots att jag hör till dem som läser rätt mycket (ungefär 3–4 böcker i månaden i snitt, runt 40–50 böcker om året). Nu läser jag nog ändå fler debutanter än många andra, mycket eftersom jag själv skriver och har många vänner och bekanta som också skriver, det händer rätt ofta att jag blir nyfiken på andra skrivande människor vars författarresa jag följer (som till exempel Camilla Davidsson).

Så. Nej, de flesta av oss som skriver har inte alls lust att också bli marknadsförare eller säljare. Men har vi något val? Om vi istället hade satsat på att starta en butik, ett kafé, eller kanske ett rockband, eller ville bli konstnärer eller kläddesigner så hade vi också tvingats marknadsföra oss. Särskilt inom de områden där konkurrensen är så hård måste man nog göra det. Tala för sin sak, sig själv och sin bok. Det svåra är att hitta den fina balansgången där man inte är för pushig, men inte heller för inåtvänd.

Apropå marknadsföring, så blev jag faktiskt intervjuad av Svenska Dagbladet om min Maldiverna-resa nyligen (var publicerad för några dagar sedan.). Som författare inser jag ju att jag inte bara kan prata om min bok, jag måste bjuda på mig själv också. Och Maldiverna var en sådan fantastisk och unik upplevelse att jag gärna delade med mig.

SvD

Kanske är det någon SvD-läsare som lägger mitt namn och min bok på minnet och sedan kanske dyker på den nästa gång de är i en bokhandel eller på biblioteket.

En av mina gamla arbetsplatser, M-magasin, var snälla att uppmärksamma mig (jag var redaktionschef där i tre år för ett antal år sedan, en fantastisk tidning och en helt underbar redaktion, och världens bästa chef: Amelia Adamo):

M-magasin

skriva + internet = :-(

11011285_10153054217773511_335937185074235577_n

I går var det D-dagen, 27 juli 2015, dagen då min thriller Den åttonde dödssynden släpptes. En stor dag för mig förstås, men eftersom jag var på landet så blev det inget jättestort firande direkt (ett glas rött vin och lite chips). Jag hade tänkt blogga, men kunde inte eftersom min man hade stängt av internet. Han gjorde det inte för att vara taskig, utan för att jag hade bett honom om det. Om ni vill veta hemligheten bakom förmågan att skriva en bok så är den hemliga formeln följande: 3 procent talang och resten förmågan att inte bli distraherad av internet …

url

 

Den här sommaren har skrivandet inte alls gått bra. En stor bov i dramat är just internet. Min räddning tidigare har varit att vi har landställe i Finland och att vi här inte har haft internet (i stugan alltså). Jag har alltså alltid fått väldigt mycket skrivet och läst. Men nu har vi skaffat finskt internet och är lika fastklistrade vid våra iphones som vanligt (nästan i alla fall). Efter en vecka här hade jag inte skrivit en rad och bara läst en och en halv bok. Skandal!

Så jag gav min man ordern: stäng av internet och tillåt mig inte att resa mig från min stol förrän jag har skrivit minst 10 000 tecken (han måste göra det, för att kunna stänga av bara för mig och inte resten av familjen och jag ville inte veta hur han gjorde).

Och det funkade! I går skrev jag drygt 31 000 tecken. Eller, det var inte riktigt sant. Jag använde en del text som jag tidigare hade skrivit, som jag bearbetade om och sedan utvecklade och skrev till. Men ändå! 31 000 tecken. Ett bra sätt att fira sitt första romansläpp på, eller hur?

I dag har jag också varit rätt flitig. Hittills har jag skrivit 15 000 tecken till. Så nu har jag över 46 000 tecken, och det är en bra början. Det är nämligen svårast att komma igång. Ett vitt papper, eller i mitt fall, en vit skärm, är som ett hån och finns då internet är det väldigt lätt att byta flik till facebook … Nu är jag inne i storyn, har förutom de 46 000 tecknen utvecklat mitt synopsis. För mig är det viktigt vad jag ska skriva, vart jag ska med historien. Jag hittar alltså inte på allt eftersom. Däremot kan berättelsen utvecklas under resans gång. Så, nu ska jag bara skriva en recension (boken jag läste ut var en ny svensk bok, To my love av Karin Aspenström som jag ska recensera i Damernas Värld, vad jag tyckte om den får ni läsa i nr 10), sen ska jag be min man stänga av internet och så ska jag fortsätta skriva. För nu har jag flow. Bäst att passa på.

to-my-love

Bok nummer 2

Det är på semestern jag skriver. Resten av året har jag fullt upp med mitt heltidsjobb, mina tre barn (och numera även en hund), mitt engagemang som gymnastikledare (leder två tävlingstrupper i gymnastik) och ja, allt annat som hör livet till.

Så ja, det är på semestern jag måste skriva. I år hade jag fyra veckors semester. På måndag börjar sista semesterveckan och det är nu det börjar bli jobbigt, för jag har knappt skrivit en rad! Förra sommaren skrev jag 70 sidor på nästa bok och det var tänkt att jag skulle fortsätta denna sommar (och sedan andra långledigheter som påsk, jul, sportlov, kristi himmelsfärd och så vidare, men det säger ju sig självt att sommaren är den bästa och längsta tiden). Men nej, det har varit oerhört trögt denna sommar. Och det är nu ångesten börjar komma krypande. Jag är nämligen livrädd för att jag inte ska klara att skriva en till bok. Jag har hört det så många gånger, att många har en bok i sig, men få har flera. Det är nu agnarna skiljs från vetet. Är jag en riktig författare, eller var det bara en lycklig slump att jag lyckades första gången?

Jag har också hört att det är bra att ha skrivit mycket på bok nummer 2 när första boken kommer ut (nu om 3 dagar!), för oavsett hur den första tas emot kan det bli förlamande. Får den en massa kritik och blir totalt sågad är det svårt att hitta entusiasmen som krävs för att skriva. Och skulle den bli omtyckt, ja till och med hyllad, kan det också verka förlamande. Och det sista alternativet, blir det ett ljummet mottagande, varken positivt eller negativt, utan snarare likgiltigt, så kan det ju också dämpa kreativiteten.

Nu tror jag ju att min drivkraft att skriva är större än påverkan mottagandet av min bok är. Men vad vet jag? Det här är ju första gången för mig!

Jag har 70 sidor skrivna, men många av dem kommer jag inte kunna använda. Historien har nämligen utvecklats en hel del sedan jag skrev förra sommaren. Som författare jobbar man inte bara när man skriver. Samtidigt har jag lärt mig att inga tecken är skrivna i onödan. Även det man senare tar bort betyder något. Så nu ska jag sätta igång.

En vecka kvar. Jag ger mig själv utmaningen: skriv 8 000-10 000 tecken om dagen. Då kommer jag åtminstone ha skrivit runt 70 000 tecken till när jag börjar jobba igen i augusti!

Så många böcker behöver du sälja …

644x429(ByMaxScale_TopLeft_Transparent_True_True_Undefined)

Pengar, pengar, pengar. Den ständiga frågan om hur mycket man tjänar. Om man kommer att kunna leva på att skriva. Ja, den dyker jag på hela tiden. Både när folk jag möter frågar om (eller tar för givet att) jag skriver på heltid och blir förvånade när jag svarar att jag inte skulle ha råd, och ännu mer förvånade när jag säger att det gäller de flesta författare. Det är få som lever uteslutande på att skriva böcker.

Jag ramlade över ett intressant inlägg av författaren Sölve Dahlgren, också en av grundarna till hybridförlaget Hoi. Han reder ut ungefär hur många böcker en författare behöver sälja för att kunna leva på sitt författarskap.

Ja, det är ju som många tidigare visat rätt svårt:

”Men låt oss för enkelhetens skull säga att du får behålla 50 spänn per såld bok. (Om du är utgiven på traditionellt förlag så är det krasst sett så att det blir svårt, å andra sidan uppvägs det av att förlaget kanske tar lite fler kostnader åt dig. Ibland kanske rentav du får både inträde och hotell betalt i samband med Bokmässan).

Enkel matte eller hur? 510.000 kr delat med 50 kr ? 10.200 böcker.

Du behöver sälja 10.200 inbundna böcker per år för att kunna leva enbart på ditt författarskap. Du förstår nu genast varför författare gärna är ute och föreläser. En föreläsning kan generera alltifrån 2000 kr (typ bibliotek eller skola med dålig budget) till 50.000 kr (känd författare på företagsevent). Dessutom fakturerat och betalt direkt, ingen fördröjning på 6-24 månader som är fallet med bokförsäljning.”

10 200 böcker alltså. Det kanske inte verkar så svårt. Men det finns vissa saker att ta med i beräkningen här.

För det första: Att sälja 10 200 inbundna böcker är svårt. De flesta, även etablerade säljer inte fler än ett par tusen. En debutant som vi tidigare har varit inne på brukar sälja i snitt 800-1200 exemplar.

För det andra: du måste sälja 10 200 böcker varje år. Och med tanke på att det ofta tar rätt många år, framför allt i början (både på grund av oerfarenhet och för att du förmodligen måste göra det vid sidan av ditt heltidsjobb), att skriva en bok, så känns det rätt ouppnåeligt.

Men pocket då? Kan man inte bli rik på pocket? Det är det väl fler som köper? Nej. Så här svarar Sölve i sitt inlägg:

”Nej. Det är det enkla svaret. Beroende på villkor tjänar en författare på tradförlag 3-8 kr/ex och på hybridförlag 10-18 kr/ex. Så även om du säljer 10.000 ex i pocket blir det inga astronomiska summor. Men visst, kan du bli en av den här handfullen som säljer en halv miljon exemplar i pocket är det klart att du kan leva på det.”

Här är hela hans inlägg!

Jag har skrivit om det här tidigare, läs bland annat här!

Om att våga ta sina drömmar på allvar

I december började jag träna. Ja, jag har alltid småtränat, men inte särskilt regelbundet och målmedvetet. Under många år, med småbarn (jag fick tre barn på drygt fem år), så prioriterade jag mig själv och min hälsa sist. Det var dags att ändra på det. Så jag satsade rejält, köpte träningskort på Sats och bokade upp mig med en PT. Först två gånger i veckan, men rätt snart ökade jag till tre träningar med PT:n i veckan (ja, det är svindyrt, det var det här jag la min lön på i våras …). Rätt snart började det ge resultat. Jag blev riktigt stark och det kändes fantastiskt.

Många skämtade med mig, sa att jag gick till överdrift. Och ja, jag erkänner, när jag gör något har jag lätt för att bli besatt och går in i det med hull och hår.

Jag själv skämtade också. Min träningsmani var en försenad 40-års kris. Och ja, det kanske det var? Men det var i så fall en bra kris, för jag har aldrig mått så bra!

Jag har egentligen alltid tränat. Som barn var jag gymnast (ja, jag var till och med, under en rätt kort tid, med i ett elitlag, även om jag inte hörde till de bättre), dansade balett och red. När jag blev äldre gick jag mycket på gym och aerobics. Och under åren på universitetet tränade jag gymnastik och akrobatik flera gånger i veckan. Det var egentligen när barnen kom som jag inte riktigt hann med mig själv och min träning. Istället tränade jag andra, som ledare för barn i truppgymnastik. Utöver det, heltidsjobbet, mina tre barn och skrivandet (och skrivarkurserna) så fanns det inte så mycket tid kvar för mig att träna.

Nu börjar mina barn bli större. Och jag äldre. Jag insåg att det var dags att ta hand om mig själv. När jag väl kommit igång så kände jag en otroligt tacksamhet mot mig själv. Jag hade sett till att bli den jag egentligen alltid hade varit igen: En tränande människa. (Något jag nästan hade glömt bort att jag var, det går fort att skapa sig en ny självbild …)

Jo, det hade med döden att göra. När man blir äldre blir man dödlig. När barnen blir större, inser man att även man själv åldras. Ja, jag tänkte mycket på att livet faktiskt har ett slut. Så vitt jag vet är det här det liv jag har. Den kropp jag har. Dags att ta hand om den så att jag orkar och får fortsätta vara frisk. Det var lite nu eller aldrig. Skulle jag återigen bli en som tränar? Då var det dags att sätta igång.

För tre veckor sedan skaffade vår familj en hund. En underbart söt och rätt vild Jack Russel. Charlie, en liten tik, är i dag 12 veckor gammal. Både jag och min man är uppvuxna med hund och vi har alltid drömt om att ha en. Jag hade hunnit bli 19 år när min ursprungsfamilj skaffade hund, och det var alldeles för sent. Därför fattade vi ett beslut. Skulle vi ha hund, så skulle det ske nu, när barnen är tillräckligt stora för att ta ansvar för den, och tillräckligt små för att fortfarande bo hemma i många år framöver (de är i dag 13, 11 och 8).

IMG_3748

Här är Charlie!

Många skämtade och förfasade sig när jag sa att vi skulle skaffa hund. Hade inte jag redan fullt upp? Hade vi verkligen tid? Och nej, jag har ju inte mer tid än någon annan och rätt mycket redan. Men både jag och min man har alltid velat att en hund skulle ingå i vår familj. Och barnen, ja, de har ju förstås länge önskat, tjatat och drömt.

Det finns tusen skäl att inte skaffa en hund. Alla rationella och kloka. Men samma sak här som med träningen: det är vårt liv, det enda liv vi har, det är vi som bestämmer hur det ska vara och ingen annan. Om vi har drömt om och längtat efter en hund, då är det rätt att skaffa en hund. Och så får vi anpassa livet efter det.

Vad jag försöker komma fram till här är att det handlar om att ta sina drömmar på allvar. Nej, alla kan inte skaffa hund. Alla vill inte. Alla har inte råd eller möjlighet. Och vi kunde inte heller tidigare, barnen var för små, livspusslet gick inte ihop, vi hade inte råd. Men nu gick det. Så varför inte?

Jag tänker att det är likadant med skrivandet. Det är ju, när man tänker på det, galet att jag har ägnat så stor del av varje semester åt att skriva, de senaste fyra fem åren (och med andra outgivna manus före det). Nej, jag hade inte tid att skriva, jag har inte ens haft tid eller råd att gå skrivarkurs. Men jag gjorde det ändå. Därför att det har varit min dröm att bli författare sedan jag var fem sex år. Jag måste ju vara sann mot den där lilla flickan jag en gång var. Nu när jag har möjlighet att förverkliga min barndomsdröm så måste jag åtminstone försöka! Nu och inte sen (för man vet aldrig vad som händer sen).

bild

Min bok Den åttonde dödssynden kommer ut 27 juli!

I dag fyra fem år senare visade det sig att det var möjligt. Min bok kommer ut om några veckor. Hade jag aldrig försökt hade jag aldrig vetat om min barndomsdröm skulle ha kunnat gå i uppfyllelse. Jag har fortfarande kvar drömmen om att skriva många böcker, och helst på heltid. Vi får se, kanske når jag inte ända fram. Men jag kommer ju aldrig få veta om jag inte försöker. Eller hur?

Jag känner många skrivande personer, många som drömmer om att bli författare. Och jag tänker ofta på vilket mod de har. För det krävs mod att våga satsa på en så svår dröm som att försöka bli författare. Så många som vill, så många som misslyckas (om nu målet är att bli utgiven, och ännu fler om målet är att kunna leva på det). Och det är superläskigt att skriva saker som sedan andra ska läsa och bedöma. Det är bland det läskigaste jag varit med om!

Branschen är hård. Nålsögat för att bli utgiven är fruktansvärt trångt. Och även om du hör till de där två promille som blir utgiven kan domen över boken bli hård. Läsarna och recensenter är kritiska, snabba att avfärda det du jobbat med i flera år på några sekunder och otroligt selektiva med vilka böcker de köper och läser. Marknaden är tuff och det finns inga garantier. En debutant säljer i snitt runt 1000 exemplar, inte mer.

Men oavsett hur det går så har alla som har lyckats skriva klart en bok redan vunnit – de har varit sanna mot sig själva, tagit sitt liv och sina drömmar på allvar. Det är värt otroligt mycket bara det.

Och ja, jag vet att jag är privilegierad som har haft möjlighet att kunna ta mina drömmar på allvar. Alla har inte det. Långt ifrån alla. Jag är medveten om det. Och djupt tacksam.

Men jag är också stolt över att jag vågade.

Alla drömmer inte om att skriva. Alla drömmer inte om att ha en hund. Eller tycker att det är så viktigt att träna. Men alla har någon dröm. Det är så mycket värt att ta drömmar på allvar och göra ett ärligt försök att förverkliga dem. Nä, alla kanske inte går i uppfyllelse. Alla kanske inte är möjliga. Men det vet du inte förrän du har testat.

Skrivarakademins debutanter

Vad fint att Skrivarakademin uppmärksammar att jag romandebuterar! Titta här.

Jag har gått fyra kvällskurser på Skrivarakademin, och kan verkligen rekommendera dem. Tre terminer gick jag för den strålande läraren (och författaren) Annica Wennström. Hon inte bara lärde mig en massa bra saker (och nej, lärarna säger inte alls åt dig hur du ska skriva, inte hon i alla fall), framför allt eldade hon på min skrivlust. Hon var otroligt peppande, inte bara mot mig, utan alla som gick där. Hon gav feedback och gick igenom bra verktyg som handlingslinje, gestaltning, dialog, tematik, symbolik, författarens karta, personkort och då vidare. Och så lyfte hon fram det som var bra i texten. För det finns alltid något som är bra! Och får man inte höra det, så är det svårt att hitta glädjen att fortsätta. Det var nog det viktigaste hon gjorde: Fick en att vilja fortsätta skriva!

En annan anledning att gå skrivarkurser är de andra deltagarna. Oj, vad många trevliga personer jag har träffat där! Och många är sådana jag aldrig skulle ha mött annars. Jag har lärt mig jättemycket av de andra deltagarna också.

Varje år publicerar Skrivarakademin en lista över debutanter som gått på skolan, på sin sajt. Jag har läst de där listorna varje år (sedan första gången jag gick där, 2012) och varje gång har jag tänkt att jag ville hamna på den där listan. Och nu är jag där.

Känns underbart!

Gestaltning

Jag läste det här blogginlägget på författaren Pia Lerigons sida.

Hon hade läst en riktigt usel bok där författaren gjort i stort sett alla misstag en författare kan göra: ett spöke som berättar och förklarar allt som händer, all information i långa och tunga dialoger, inga inre monologer, sidohistorier som inte knyts ihop, ingen gestaltning för att nämna några.

Jag hittade inlägget via en grupp på Facebook. Diskussionen där handlade om att man som författare inte bara lär sig av att läsa bra böcker. Man lär sig av sämre böcker också.

Det fick mig att tänka på en bok som jag nyligen läste (säger inte vilken). En egentligen riktigt bra bok med en fantastisk historia, otroligt kunnigt skriven, märktes att författaren gjort mycket research, och hade ett bra språk. Men jag blev aldrig berörd av karaktärerna. Trots att det hände fruktansvärda saker så kändes det inte. Och jag insåg att det berodde på att man som läsare inte kom nära karaktärerna eftersom boken igenom i stort sett var berättad, och inte gestaltad. Alltså, boken hade en författarröst som bara berättade vad som hände, jag som läsare fick inte uppleva det. Först gick de dit, sedan åt de, efter det gick de dit och sedan hände det, och sedan hände det… Jo, lite gestaltning fanns det förstås, men det mesta var beskrivande. Många spännande scener hastades förbi när författaren beskrivit vad som hänt.

Vad är då gestaltning? 

När man gestaltar så målar man upp vad som händer istället för att berätta det. Många författare och skrivcoacher pratar om: show, don’t tell. Istället för att använda adjektiv, som hungrig, arg, besviken, så använder man verb, kurrade, värkte. Det gör att läsaren själv får skapa sig en bild av vad som händer, istället för att passivt få det beskrivet för sig. Det är inte lätt, men genom att gestalta skapar man en närvarokänsla. Du upplever det karaktärerna upplever och känner med dem. En alltigenom beskrivande text är oftast väldigt tråkig och inte särskilt engagerande.

2 exempel på beskrivande vs gestaltande:

 

Beskrivande: Anna var jätteledsen över att ha tappat sin mobil.

Gestaltande: Hon rotade igenom väskan igen. Men nej, den var inte där. När det gick upp för henne att mobilen verkligen var borta kände hon hur det brände bakom ögonen och snart rann tårarna.

eller:

Beskrivande: Lisa var jättehungrig.

Gestaltande: Det hög till i Lisas mage, sekunden efter gav den ifrån sig ett knorrande ljud. När hade hon egentligen ätit senast?

Självklart behövde man inte gestalta sig igenom en hel bok. Men om man inte använder gestaltning alls blir det platt och tråkigt.

Nu var boken jag läste läsvärd ändå, just för att det var en bra historia. Och det är nog det viktigaste av allt, att historien är bra. Men tänk om författaren hade gestaltat fler scener. Särskilt de riktigt spännande passagerna (det fanns många i den här boken). Om man hade fått leva sig in i det som hände, fått känna rädslan, blodsmaken i munnen, lukterna, smärtan, kylan, tvivlen, ångesten … När jag gick skrivarkurs för Annica Wennström pratade hon ofta om att man skulle försöka vrida ur de spännande scenerna, stanna där och använda alla sinnen – dra ut på spänningen. Det är just där man verkligen ska gestalta. Hade författaren gjort det hade det blivit en ruskigt bra bok!

Bra böcker om att skriva

Det är ett hantverk att skriva. Talang, självklart också. Men till stor del ett hantverk. Jag tror att man kan lära sig att skriva böcker. Inte Nobelpriskvalitet, men en okej bok.

Jag har närmat mig skrivandet som hantverkare. Jag insåg rätt omgående att jag inte var en autodidakt, genialisk författare  som bara kunde låta historien rinna ut genom mina fingrar. Det finns säkert sådana, men de är få. Istället har jag gjort allt för att förstå skrivandet som hantverk. Och jag inser, ju mer jag lär mig, hur mycket det är kvar att lära.

Till min hjälp har jag haft några böcker. Här är 4 som jag har haft stor nytta av:

1. Att skriva: en hantverkares memoarer av Stephen King

att-skriva-en-hantverkares-memoarer

Det här är min Bibel. Otroligt bra, otroligt inspirerande och  lärorik. Jag återkommer till den flera gånger varje år. Och som ni ser så definierar Stephen King sig också som en hantverkare! Förstå varför jag älskar honom och den här boken! Den är också väldigt berörande, han skriver personligt om sitt liv, om sina framgångar, men framför allt om sina motgångar. Ett skrivande liv med toppar och dalar. Kan verkligen rekommendera den!

2. Tre enkla regler – finns inte – en romanskola av Elisabet Norin

tre-enkla-regler---finns-inte---en-romanskola

Väldigt praktiskt och pedagogisk bok, med många bra tips. Och väldigt peppande! Med den här boken får man en riktigt bra grund att stå på. Den är välskriven och har en bra struktur och jag har haft stor hjälp av tipsen, samt blivit väldigt inspirerad av den uppmuntrande tonen.

3. Konsten att skriva en bästsäljare av Lina Wennersten, Katarina Lagerwall

konsten-att-skriva-en-bastsaljare

 

Rolig, underhållande bok med många bra resonemang och framför allt konkreta exempel och tips från några av Sveriges mest framgångsrika författare (som är intervjuade i boken). Inspirerande!

4. Så gör jag: konsten att skriva av Bodil Malmsten

sa-gor-jag-konsten-att-skriva

Personlig och inspirerande. Finurligt och underhållande skrivet. Här blir man inte bara inspirerad av innehållet, utan även av språket! Bodil Malmstens språk tycks så lätt, och man avundas hennes lättflytande ord.

Inte för pengarna …

I inlägget innan skrev jag om att jag både vill ge bort boken samtidigt som jag förstås vill att folk köper den. Jag blev inte författare för att tjäna pengar. Jag tjänar betydligt bättre på det jobb jag har. Jag skriver för att jag var tvungen att skriva. För att jag har en passion för skrivandet och en dröm om att skriva. Och jag bestämde mig för att göra allt jag kunde för att förverkliga den drömmen – att skriva och ge ut en roman. Så tror jag att det är för de allra, allra flesta som skriver.

Men det är förvånansvärt många som tror att man 1. skriver för pengar, 2. blir rik av att skriva böcker.

Ibland när jag berättar att jag kommer ut med en thriller i sommar får jag kommentarer om pengar. ”Då blir du snart rik som ett troll.” eller ”Åh, nästa Camilla Läckberg!”

När jag ärligt säger att nej, även om det går bra med boken så blir jag inte rik, det går inte att leva på det, så envisas de ändå: ”Men det vet du ju inte, det kanske blir en riktig bestseller.” Ja, det är klart. Chansen att det blir en bästsäljare finns, även om den är mikroskopisk. Men man blir inte rik på att skriva en bästsäljare heller. Inte en. Inte i dag. Inte med de försäljningssiffror som finns.

För att kunna leva på att skriva måste man skriva många böcker, och komma ut med dem regelbundet, helst minst en om året. Som min vän Sofie Sarenbrant. Hon har nu lyckats med bedriften att sälja en halv miljon böcker! Men det hör till ovanligheten. Och då har hon ändå skrivit och gett ut sex böcker på lika många år.

Hon har slitit som ett djur! Jag förstår inte hur hon har lyckats skriva så mycket. Vi hjälpte varandra innan hon kom ut med sin första, vi delade drömmen att skriva och läste varandras manus (mitt var dock ett annat än det som kommer ut nu). Sofie gick hem och skrev om (på nätterna, för hon hade liksom jag ett heltidsjobb och små barn). Och i dag, sex år senare har hon alltså skrivit och gett ut sex deckare och sålt en halv miljon böcker (och det är det få författare i dag som lyckas med)!

För mig tog det sex år att få ut min första … 😉

Så, stort grattis Sofie till alla framgångar!

Jag har tidigare rett ut hur mycket (eller lite) man faktiskt tjänar på att skriva böcker. Läs gärna här!

Och när ni har läst det inlägget, kan jag rekommendera den här texten om att vara realist och ha rätt förväntningar av Marthina Elmqvist, vd på Ophelia publishing:

”Du blir inte RIK på att skriva böcker. Monetärt. Däremot rik på upplevelser och utmaningar och du blir en del av en skara som brukar ha jäkligt kul tillsammans i baren på Park.”