Män förklarar saker för mig

Det blir inte mycket skrivande så här års. Det är helt enkelt för mycket som händer. Jobb, familj, aktiviteter. Men läser det gör jag. Det gör jag alltid. Så nu tänkte jag ge ett boktips!

IMG_5186

En av de absolut bästa böcker jag har läst i år är Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit. Ni har säkert hört talas om den. Efter att Rebecca Solnit publicerat en essä på nätet skapades ordet Mansplanation. Boken inleds med den essän, och det är riktigt underhållande. Rebecca som är en känd författare och debattör hamnar på en fest där en man frågar vad hon gör. Hon berättar att hon skriver, han frågar om vad. Hon berättar om sin senaste bok, varefter hon snabbt blir avbruten. Mannen hon pratar med har nämligen läst väldigt mycket i ämnet. Han ger sig in i en lång förklaring och frågar om hon läst den och den viktiga rapporten. Rebeccas väninna står bredvid och inser plötsligt, boken mannen pratar om är den som Rebecca har skrivit. ”She wrote that book!” säger hon, upprepade gånger medan hon pekar på Rebecca. Men mannan fattar inte. Han pratar om en bok som han har läst en recension av i en stor dagstidning. När han till slut fattar att det han försöker förklara är en bok som en av kvinnorna framför honom har skrivit – då först tystnar han.

Efter att Rebecca skrivit ner den här historien och den spreds med ljusets hastighet över världen skapades begreppet mansplanation. De flesta kvinnor har någon gång, eller rätt ofta, upplevt det: Män som egentligen inte vet så mycket förklarar saker för dem. Jag minns bara mina år på universitetet, där män ofta trodde att de förstod allt och skulle förklara för alla mindre vetande kvinnor. Jo, under åren har många män förklarat saker för mig.

Den här historien från festen är ju underhållande och man fnissar när man läser. Men redan sidan efter det kapitlet sätter man skrattet i halsen. För där sätter Rebecca in mansplanation i en lång och världsomspännande och historisk tradition av att män försöker tysta kvinnor. Allt från nättroll som hotar med våld, mord och våldtäkt om en kvinna säger något han inte gillar, till advokaterna i Indien som skyller de våldsamma gängvåldtäkterna på kvinnorna själva och deras utåtriktade beteende (exakt samma mekanismer visar Rebecca Solnit finns i våldtäktsfall i USA och i övriga världen). Det är fruktansvärt skarpt och välskrivet, väl researchat med många referenser och statistik. Man bli vansinnigt arg när man läser, och samtidigt tacksam över smarta kvinnor som Rebecca som sätter ord på fenomenet. Det finns också mycket hopp i boken. Många män som börjat inse att skrämda kvinnor är ett hot mot demokratin. För det är just det det är. Skrämda kvinnor tystnar. Eller slutar röra sig utomhus. Tänk bara på reaktionerna efter mordet på den 21-åriga kvinnan i elljusspåret nyligen. Många kvinnor var rädda för att springa själva i spåren på kvällarna. Många anmälde sig till självförsvarskurser. De flesta kvinnor måste förhålla sig på något sätt till hotet från män – och då spelar det inte någon roll att det inte är alla män, eller bara några män. Kvinnor vet inte vilka män som hotar och hatar anonymt, eller som kan tänkas överfalla i löpspåret. Rebecca Solnit tar även upp diskussionen om ”inte alla män” och berättar om kampanjen ”yesallwomen” för ja, det gäller alla kvinnor.

Jag säger bara – läs boken!

Intervju i DN och lite annat

Det har varit galet mycket på sista tiden. Jag är ju tyvärr inte författare på heltid. Och mitt heltidsjobb tar mycket tid – vilket inte är särskilt konstigt, eftersom det är på heltid (och emellanåt betydligt mer än så). Det är tur att jag har ett roligt jobb. För det är frustrerande när man i perioder inte hinner ägna sig åt någonting som rör boken, manuset eller allt annat som måste göras runt författarskapet. Ordna en releasefest till exempel! Det har jag tvingats sätta på vänt, eftersom jag har varit fullt upptagen med ett annat event i jobbet; Damernas Värld Guldknappen (Sveriges största modegala med 2000 gäster).

Men jag ska ta tag i releasefest också! En annan sak jag inte har hunnit med är att blogga om den fina intervjun som DN gjorde med mig för exakt en vecka sedan. Det blev en helsida i förra fredagens tidning under vinjetten Min soffa. Där fick jag chans att ta upp saker som är viktiga för mig. Men som vanligt är det ont om plats så därför tänkte jag utveckla det jag ville säga i intervjun här!

IMG_5287

 

En sak jag tog upp var förstås skrivandet och läsandet, som jag tidigare har sagt är otroligt viktiga för mig. De hänger ihop. Jag tror inte att jag skulle kunna skriva, om jag inte läste. Läsandet inspirerar mig och lär mig oerhört mycket.

Sedan, det de valde att sätta rubriken på – lättjan. Jag är glad att de lyfte fram det! För jag vill verkligen understryka att jag inte alls är en sådan person som alltid jobbar. Jag får ofta höra det, att jag är igång jämt och folk frågar hur jag hinner. Svaret är två saker: 1. jämställdhet – jag ser till att leva jämställt med min man OCH med min barn. Inte så att de gör lika mycket som vi vuxna förstås, men de bidrar efter förmåga. 2. lättja. Jag tillåter mig långa, långa stunder av total vila. Jag behöver det. Återhämtning. I intervjun avslöjade jag att jag ligger flera timmar i badkaret varje helg. Och är det inga aktiviteter så ligger jag gärna i sängen till klockan 11, utan problem! Det är många som inte tror mig när jag säger att jag är lat. Men fråga bara min man och mina barn! Jag är superbra på att ligga helt orörlig i timmar och bara vila (eller läsa eller spela spel på mobilen eller något annat onyttigt). För mig är det superviktigt att mina barn minns mig så. För jag vet att jag är rätt högpresterande annars. Jag gör mycket. Men jag skulle aldrig klara det om jag inte fick de där timmarna av total återhämtning. Jag vill att mina barn ska minnas att deras mamma ofta latade sig, och att det är okej och till och med nödvändigt!

Sedan fick jag också komma in på mitt engagemang i barns träning. För mig är träningen jätteviktig, jag tränar ju själv flera gånger i veckan och mår otroligt bra av det. Under hela min barndom tränade jag också mycket, och det gav mig en bra grund. Och det är något jag vill ge vidare till mina egna och andras barn. Men för att kunna det krävs att den ideella idrotten i Sverige fungerar. Och det bygger på ideella krafter. Jag är tränare för två lag i truppgymnastik. I en grupp är jag bara hjälptränare, i den andra huvudtränare. Jag vill bidra med min passion för gymnastik, det jag kan och med min tid. Så att barn kan få utöva sin sport eller andra intressen. Jag älskar gymnastik och det är just det jag kan. Därför är jag i min tur oerhört tacksam över fotbolls- och handbollstränarna, som ger bland andra min son möjlighet att träna – för där har jag inget att bidra med. Det sorgliga är att det ideella engagemanget i dag tydligen minskar. Det har stått en hel del om det i tidningarna på sistone. Föreningar har allt svårare att hitta människor som vill vara med. Och på sikt kommer det att betyda att färre barn kan träna. Eller så blir det något bara för rika barn – det finns ju alltid kommersiella alternativ, men då med helt andra avgifter.

Läs hela intervjun i DN här!

 

Skriet från kärnfamiljen

skriet-fran-karnfamiljen

Jag är ju debutant eftersom Den åttonde dödssynden är min första roman. Men jag har ju faktiskt skrivit en bok tidigare. För exakt 6 år sedan (till 8 mars 2009) kom Skriet från kärnfamiljen (Albert Bonniers förlag). En debattbok om familjeliv och jämställdhet som jag skrev tillsammans med Tinni Ernsjöö Rappe (som förresten är aktuell med en otroligt viktig bok: Hem Om sociala myndigheters omhändertagande av barn med utgångspunkt i Sofia Rappe Johanssons liv på Albert Bonniers förlag).

Både jag och Tinni har varit feminister och debattörer länge (Tinni hade skrivit en massa andra bra böcker på liknande teman, bland annat Diagnos: Duktig). Skriet var ett inlägg i jämställdhetsdebatten. Vi hade sett en backlash där mammor plötsligt hade en hel radda krav på sig för att bli godkända som goda mödrar (ett inrett hem, regelbundet bakande, helst egen kryddodling, matlagning från grunden – inga halvfabrikat, korta dagar på förskolan samtidigt som hon förstås skulle vara framgångsrik och vältränad, med många vänner och fritidsintressen). Krav som inte pappor tycktes ha.

Vi gick till botten med hur jämställdheten såg ut i moderna småbarnsfamiljer – och ja, det var ju inte så jämställt. Och faktiskt inte frivilligt heller. Vi hittade massa fakta, forskning, statistik som gav en ganska tydlig bild av hur det såg ut. Men vi ville inte skriva en deppig bok, utan vi försökte också svara på frågan: Men hur gör man då? Hur uppnår man ett jämställt familjeliv?

Boken fick en förlängning i en blogg som jag drev i många år: Skriet från kärnfamiljen-bloggen (här kan ni läsa om ni är intresserade).

I dag är det internationella kvinnodagen. En del har blivit bättre sedan vi skrev vår bok. Fler föräldradagar tas ut av papporna (även om det fortfarande är långt ifrån jämställt), fler män vabbar, fler män jobbar deltid (mer förstås vabbar kvinnor mer och fler kvinnor jobbar deltid). Men det mesta är oförändrat. Inte ens i världens mest jämställda land är vi jämställda. Löneskillnaderna har inte ändrats nästan alls för att ta ett exempel. Och ute i världen aborteras fortfarande framför allt flickfoster och flickor ses som mindre värda (otroligt tydligt nu senast när en av våldtäktsmännen i det uppmärksammade våldtäkt/mordfallet i Indien intervjuades). Flickor har inte samma rätt till utbildning, och varannan minut i världen dör en kvinna bara för att hon är gravid. Nej, än är vi inte framme vid målet. Så kampen går vidare!

imgres

 

Ps. Skriet från kärnfamiljen är slut på adlibris. Men om någon skulle vilja köpa boken så har jag ett antal ex. Jag säljer de för 20 kronor styck (för att täcka fraktkostnaderna). Hör av er här i bloggen eller mejla rebecka at edgrenalden.se