”Grattis till boken!”

Den senaste veckan har varit ungefär som när jag fick barn. Varje gång jag mött en vän eller bekant eller kollega så har jag fått höra: ”Grattis till boken!”

Jag blir nästan förlägen, för att det är så ofta. Det känns som att jag ständigt pratar om boken. Men när jag tänker efter så inser jag ju att det är olika personer som kommer fram och säger grattis. Oavsett, så känns det ungefär som att ha fått barn! Alla är glada och grattar och frågar hur det har gått. Och jag är förstås bubblande glad tillbaka. Det är ju fantastiskt att så många har uppmärksammat att boken är klar och nu finns ute i handeln.

Förmodligen är det här smekmånaden. Många vänner och bekanta har hunnit läsa och det strömmar in snälla mejl, sms, meddelanden på Facebook, twitter och instagram. Jag passar på att njuta. För vem vet, snart kanske den blir recenserad på riktigt och då måste jag vara beredd på att det kan komma kritik.

Vad säger de då, de som har läst hittills? Jo, om jag ska sammanfatta så är det ungefär så här:

1. spännande.

2. lättläst och välskrivet.

3. en bladvändare som de sträckläser.

4. ett oväntat och (tycker de flesta) med ett bra slut.

Kan jag vara annat än nöjd? Jag ville skriva en effektiv historia. Jag har aldrig tänkt att den ska vara höglitterär. Snarare underhållande, och rakt skrivet (jag är ju journalist, och tycker själv att det är en konst att skriva enkelt, svårare än många tror) med ett underliggande budskap. Och så ville jag att det skulle vara spännande utan en massa blod och mord. Egentligen har jag inget emot våld, blod, mord och sånt i böcker eller film. Men det var inte det jag ville skriva. I alla fall inte nu. Som jag tidigare har sagt så är jag väldigt inspirerad av Karin Alvtegen och hennes psykologiska spänningsromaner från mitten av 90-talet, den så kallade S-serien. Jag tror att många som har läst dem och läser min kan se det.

Det är otroligt roligt att försöka skapa spänning som sker mellan människor. Människor som krockar, som inte vet var de har varandra, som knappt känner sig själva och blir förvånade över sina egna reaktioner. Mina huvudpersoner är inte några trevliga människor. De är skruvade och knäppa. Och de hamnar i konflikter med sig själva och omgivningen. Jag är också väldigt förtjust i dominoeffekter – Händer det, så händer det. Utveckling. Karaktärsdriven utveckling. Därför var det väldigt roligt när en person på twitter skrev att karaktärerna växte under hela berättelsen. Jag blev jätteglad för de orden!

Än har jag inte hunnit gå in i en fysisk bokhandel, men jag har snälla vänner som fotar åt mig. Titta här till exempel hur fint det ser ut på Akademibokhandeln på Odenplan i Stockholm:

Odenplan

Och så här ser det ut just nu på Akademibokhandeln i Skrapan:

skrapan

OM ni ser boken, ta gärna en bild med mobilen och mejla mig: rebecka at edgrenalden.se – jag blir jätteglad! Självklart får ni också gärna skicka bilder på när ni läser boken, det är ju nästan ännu roligare!

Jag fortsätter att följa listorna på Adlibris och Bokus. Just nu ligger Den åttonde dödssynden på plats 15 över bäst sålda svenska deckare förra veckan (på Bokus) och på plats 15 över bäst sålda inbundna thrillers på Adlibris. Jag har förstås ingen aning om vad det egentligen innebär försäljningsmässigt. Men det är ändå otroligt roligt att följa. Det är roligt bara att några läser! Så stort tack till alla er som gjort det. Tack!

snackas omplats 13 plats 15

Marknadsförare?

Att vara författare innebär också att man måste marknadsföra sin bok och sig själv som författare. Det är en inte helt okomplicerad del av författarskapet. Jag vet att många, kanske de flesta, tycker att den här biten är den värsta och svåraste. Jag läste till exempel det här inlägget av författaren Johan Rockbäck.

Att skriva en bok är ett ensamt jobb. Många timmar på rumpan framför en skärm. Jag har själv känt hur jag blivit mer och mer asocial ju mer jag har skrivit. Kommit på mig själv med att tacka nej till fester, fika, kompisträffar … Fråga bara mina barn! De har tvingats se sin mamma sitta och skriva vid köksbordet på landet, ett antal timmar varje dag på semestern i några år nu.

Skrivarlivet är ett eremitliv. Själviskt, ensamt, asocialt. Sedan efter en lång, lång tid, ofta flera år om man lyckas bli klar så måste man hjälpa sin bokbebis ut på marknaden. Och då går det inte att sitta inne på sin kammare och tro att den säljer sig själv. Att publiken ska hitta den utan vidare.

Jag har läst många bittra inlägg om detta bland skrivande människor. Många som är besvikna på branschen (förlagen, men framför allt läsarna) som bara köper böcker av kända författare. Men jag har haft svårt att falla in i den där klagosången.

För det första är det så här det ser ut. Få av de där författarna som nu är superkändisar var inte ett dugg kända när de började. Ja, det är lättare att få ut en bok om du är känd. Men ytterst, ytterst få av de skönlitterära debutanterna är kändisar. Det är bara att titta i katalogerna från förlagen (vilket jag gör varje säsong, så jag vet). Kan på rak arm bara räkna upp en handfull redan kända debutanter: Martin Melin, Thomas Bodström … ja, och Josefine Sundström var också känd innan hon debuterade som författare. Men i hennes fall tror jag nästan att hennes bakgrund som programledare låg henne i fatet. Många, än i dag, blir superförvånade när jag tipsar om hennes fina böcker. De har fördomsfullt trott att det är glättig chicklit (inget fel med den genren), när framför allt hennes första är något helt annat. Läs Vinteräpplen om fattigdom och socialt arv och förmågan att bryta sig loss från det arvet. En otroligt stark bok som också fick välförtjänt bra kritik!

vinterapplen

Om du skriver träningsböcker eller kokböcker, ja, då tror jag definitivt att det lönar sig att vara känd. Men vanliga romaner, nja. Även kändisen behöver ju sätta sig ner de där timmarna och skriva boken (om de inte använder sig av spökskrivare förstås, men då borde det vara fler kändisar som ger ut romaner). Att kändisar skriver självbiografier (eller att det skrivs biografier om dem) är ju inte särskilt märkligt, eftersom de är just kändisar och har levt spännande liv som många är intresserade av (om de inte var intressanta på något sätt hade de inte varit kända).

Nu hade jag inte tänkt skriva om kändisar. Utan om marknadsföringen som författare tvingas göra. Nej, ingen bok säljer sig själv. De författare som i dag säljer på sitt namn, har en gång börjat helt okända, skrivit och kämpat och sedan successivt skapat sig ett namn och en publik. Det är ju inte särskilt konstigt, eller?

Jag tänker också ur läsarens perspektiv. Jag har för mig att en svensk läser i sitt 5–6 böcker på ett år (hittar det dock inte nu, så om något vet att jag har fel, rätta mig gärna!). När de väljer vilken bok de ska läsa väljer de säkert för det mesta något som de känner sig trygga med. Där de vet att de får det de vill ha. Egentligen inte svårare än så. Det gör det så klart mer komplicerat för debutanter, som inte har en publik (och som alltså ytterst sällan är kända). Debutanterna måste då gå ut och tala för sin bok, försöka hitta den där publiken, bygga upp det där förtroendet och ja, kändisskapet. Och det är inte det lättaste.

Jag tycker att det här är jättesvårt! Jag vill ju absolut inte pracka på mina vänner min bok. Jag vill inte att de ska köpa den av plikt. Samtidigt blir jag förstås otroligt glad och tacksam om de gör det (eller lånar den på bibliotek). Självklart vill jag inte vara en krängare, en säljare, marknadsförare som hela tiden snackar om min bok. Samtidigt måste jag berätta för världen att jag har skrivit en thriller som jag är stolt över, och jag vill ju att folk ska hitta den och förhoppningsvis tycka om den!

Om vi ska upprepa lite statistik så ges det alltså ut 22 000 böcker om året i Sverige. Och enligt siffror från SCB så läser var tionde kvinna och var fjärde man inte böcker över huvud taget (de siffrorna är från 2008, så jag tror tyvärr att det kan ha ökat i dag …). Och om det då stämmer att det blir i snitt 5–6 böcker om året så visar det att konkurrensen är stenhård. Jag kan ju bara gå till mig själv. Vissa författare som jag tycker om, som jag känner till, läser jag allt av (som till exempel Katarina Wennstam eller Karin Alvtegen). Sedan läser jag sådant jag får rekommenderat för mig, eller böcker jag läst om i tidningar. Ibland vågar jag prova något helt okänt som gör mig nyfiken. Sedan har vi klassikerna, några sådana per år läser jag också. Det gör att det inte blir så många debutanter, ens för mig. Trots att jag hör till dem som läser rätt mycket (ungefär 3–4 böcker i månaden i snitt, runt 40–50 böcker om året). Nu läser jag nog ändå fler debutanter än många andra, mycket eftersom jag själv skriver och har många vänner och bekanta som också skriver, det händer rätt ofta att jag blir nyfiken på andra skrivande människor vars författarresa jag följer (som till exempel Camilla Davidsson).

Så. Nej, de flesta av oss som skriver har inte alls lust att också bli marknadsförare eller säljare. Men har vi något val? Om vi istället hade satsat på att starta en butik, ett kafé, eller kanske ett rockband, eller ville bli konstnärer eller kläddesigner så hade vi också tvingats marknadsföra oss. Särskilt inom de områden där konkurrensen är så hård måste man nog göra det. Tala för sin sak, sig själv och sin bok. Det svåra är att hitta den fina balansgången där man inte är för pushig, men inte heller för inåtvänd.

Apropå marknadsföring, så blev jag faktiskt intervjuad av Svenska Dagbladet om min Maldiverna-resa nyligen (var publicerad för några dagar sedan.). Som författare inser jag ju att jag inte bara kan prata om min bok, jag måste bjuda på mig själv också. Och Maldiverna var en sådan fantastisk och unik upplevelse att jag gärna delade med mig.

SvD

Kanske är det någon SvD-läsare som lägger mitt namn och min bok på minnet och sedan kanske dyker på den nästa gång de är i en bokhandel eller på biblioteket.

En av mina gamla arbetsplatser, M-magasin, var snälla att uppmärksamma mig (jag var redaktionschef där i tre år för ett antal år sedan, en fantastisk tidning och en helt underbar redaktion, och världens bästa chef: Amelia Adamo):

M-magasin

Kan jag få ett signerat exemplar?

När man har skrivit en bok så får man alltid ett antal böcker att ge till nära och kära. Förslagsvis sin familj och de som har hjälpt en på vägen (det är ju några stycken). Det är lite olika antal, men jag får 25 av min Den åttonde dödssynden.

Nu gäller det att fundera på vem jag ska ge de där exemplaren till. Det är ju många som bett om en bok… Sedan den kom från tryckeriet är det nog den vanligaste frågan jag får: Kan jag få ett signerat exemplar?

Men jag kan ju inte ge till alla! Trist, men så är det. Utöver de 25 exen jag får, får jag köpa den till billigare pris. Men det är ju inte ett alternativ att köpa sin egen bok och ge bort (då går jag ju back på boken jag jobbat med under flera år).

Egentligen vill jag ju att folk köper den! Om ingen gör det så kommer jag ju med all säkerhet inte få ge ut en till (även om jag lyckas skriva klart nästa). Min dröm är att en dag kunna skriva på heltid, men för att nå dit behövs det människor som köper böcker, och ja, förstås de jag har skrivit.

Jag köper själv många böcker – och jag brukar tänka att om jag gillar en författare och vill att den ska kunna fortsätta skriva så måste jag ju stödja den på något sätt, enklast genom att köpa deras bok, men också genom att prata om den och rekommendera den, kanske visa den på bild i sitt flöde på facebook eller instagram – eller som här i bloggen, här visar jag massor av böcker.

Men varje gång någon ber om ett signerat ex så blir jag ju också så otroligt smickrad och bubblande glad! Någon vill ha min bok, och jag VILL ge bort boken. Även om jag inte har så många.

Samtidigt vill jag absolut inte att någon vän ska känna sig tvingad att köpa den… Tack gud för biblioteken!

 

 

Snart lästid!

Sommartid betyder lästid för mig. Jo, jag läser annars också, men max några böcker i månaden. Det är på sommaren jag verkligen hinner sluka böcker. Förutom skriver, är med familjen, solar och badar och tränar lite så är det det jag gör (fråga mina barn!). Det är underbart att få längre sammanhållen tid till att bara läsa. Jag tror inte att man kan skriva om man inte läser.

Läsandet är liksom grunden för skrivandet. Böckerna jag läser ger mig inspiration, idéer, kunskap, ramar – vad är en bra bok? Hur är de uppbyggda? Vad handlar de om? Hur börjar de? Hur är karaktärerna? Språket? Miljöbeskrivningarna? Gestaltningen? Den dramaturgiska kurvan? Hur slutar den? Vad tyckte jag? Vad fastnade jag för, vad var bra, vad var mindre bra? Ja, jag försöker läsa som en författare nuförtiden. Ibland är det svårt. Boken jag läser kanske är för bra. I en klass och kvalitet jag förmodligen aldrig kommer att kunna uppnå. Eller så är det helt enkelt för spännande, uppslukande, så att jag glömmer att det är en bok jag läser. En värld jag kliver in i och förlorar mig i. Sådana böcker är sällsynta, men några gånger om året händer det. Och det är magiskt. Ofta läser jag ut dem och måste sedan gå tillbaka för att försöka förstå vad jag precis var med om. Varför var den så magisk? Vad var det som gjorde att jag fastnade så? När drogs jag in i berättelsen och hur? Ibland blir jag deprimerad när jag har läst sådana böcker. Både för att jag tvingas lämna den världen och för att jag aldrig själv kommer att kunna skriva så. Men jag vet att jag aldrig kommer att sluta försöka!

Bland det roligaste jag vet är att sätta ihop läslistor till mig själv (ja, andra också!). Jag köper mycket böcker. Jag får också mycket böcker i jobbet. Det är en bra kombo som gör att jag inte bara läser det förväntade. På jobbet kan jag ramla över böcker som jag annars aldrig skulle beställa eller köpa. När man går in i en bokhandel eller köper böcker på nätet köper man ju sällan helt okända böcker. Man kanske vågar chansa på någon enstaka, men annars köper man de man har tänkt att köpa. Eftersom folk vet att jag gillar att läsa så får jag böcker också. Jag fick en hel hög av mina snälla gymnastikföräldrar (till barnen jag tränar) nu när terminen slutade.

Min bokhög inför sommaren bara växer och växer. Ett vet jag redan nu: jag kommer inte hinna läsa alla… Men det är kul att ha några att välja bland också. Här är min hög som den ser ut nu! Två böcker tänkte jag läsa om (gissa vilka ;-).

bokhög

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn av Ransom Riggs (tänkte läsa högt för barnen)

Liv efter liv av Kate Atkinson (hört mycket gott om den här.)

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg (ja, vad kan jag säga? En riktig klassiker!)

Himmelstrand av John Ajvide Linqvist (har läst de flesta av Lindqvist och gillat. Men den här har jag inte läst än!)

Skuggpojken av Carl-Johan Wallgren (fick den här i present, och ja, verkar spännande!)

Marina av Carlos Ruiz Zafón (den här fick jag också i present, men har också läst om den, har hört blandat om den.)

Jane Eyre av Charlotte Brontë (också en fantastisk klassiker!)

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman (jag har inte läst Gaiman än, så måste ju börja någonstans.)

Min kamp 6 av Karl Ove Knausgård (får se om jag tar mig igenom den här tegelstenen, hör till dem som älskade de fem första, men den här är lång… väldigt långt.)

Befrielsen av Maria Sveland (Maria väcker alltid känslor, det är kul att följa hennes författarskap!)

Lejontämjaren av Camilla Läckberg (det var ett bra tag sedan jag läste Camilla Läckberg. Men hon är ju grymt stor i hela Europa! Känner att jag måste läsa ikapp några av hennes böcker och se och lära vad hon gör, för något rätt gör hon sannerligen.)

Ja, det är en rejäl hög, och det kan säkert tillkomma några. För mig är det viktigt att blanda, högt och lågt, romaner med deckare, kvinnliga och manliga författare, svenska och utländska. Det enda jag egentligen saknar just nu är en riktigt bra debattbok eller dokumentär. Därför tänkte jag köpa till Carina Bergfeldts Sju dagar kvar att leva – Den har jag velat läsa länge!

Vi får se hur många av de här jag tar mig igenom. Sommaren är kort. Och under den ska jag försöka skriva så mycket jag hinner på min andra roman.

Vad läser ni i sommar?

Recensioner

images

 

Det är ofrånkomligt att man börjar fundera på recensioner när man har en bok som snart ska komma ut.

Lika bra att jag erkänner det: Ja, jag är livrädd för att bli sågad. Det bultar inom mig när jag tänker på det. En känsla som påminner om skam. Bara tanken på att någon ägnat tid åt att läsa och samtidigt stört sig så mycket på det jag skrivit att hen sedan skriftligt sågar boken – den är så plågsam och skamfylld.

Recensioner skrämmer mig kanske extra mycket eftersom jag umgås med många väldigt litterära och belästa människor. Sådana som själva jobbar med språk och skrivande, sådana som själva ibland recenserar. Jag hör ofta hur böcker slentrianmässigt avfärdas; ”hur kunde det där bli utgivet?” eller ”det där hade jag kunnat skrivit bättre själv”. Hm, tänker jag alltid då. För jag vet att det är betydligt lättare att hitta fel i en redan skriven text än att skriva den själv.

Men, med det sagt, så tycker jag förstås att recensenter har rätt att tycka och skriva vad de vill. Jag recenserar själv ibland och jag försöker vara ärlig och trogen läsarna. Det är ju mitt ansvar att läsa, fundera på styrkor, svagheter och säga vad jag tycker. Samtidigt är det svårare att recensera i dag. För nu vet jag ju att det finns en författare där bakom som slitit i kanske flera år med manuset jag läser på någon dag eller två och sedan skriver några rader om.

Det är inte rättvist. Nej, det är det inte. Och just därför är det viktigt att hålla isär vad som är vad. Recensenter gör ett viktigt jobb. Att uppmärksamma och noga läsa boken med kritiska ögon. Och som författare får man räkna med att bli bedömd, och kanske till och med sågad. Författare gör också ett viktigt jobb. Att skriva en bok är en bedrift. Oavsett hur många som sedan kommer att gilla den. Det är viktigt och bra att människor skriver olika sorters böcker, för olika sorters människor, för olika sorters läsning. Man kan inte bli älskad av alla. Och en recension är bara en recension.

Allt det här vet jag med den rationella delen av min hjärna. Ändå slår hjärtat hårt i bröstet. Jag försöker andas lugnt och tänker: Vad är det värsta som kan hända? Ingen kommer att dö. Jag kanske blir ledsen, ett tag. Jag kanske känner skamkänslor. Ett tag. Jag har fortfarande skrivit en bok. Några kommer tycker om den. Andra inte.

Någon kanske suckar tungt när de läser min bok, stönar att det är skit och aldrig borde blivit utgivet, tänker att de hade kunnat göra det bättre själva. Kanske får hen inspiration att börja skriva och skapar ett mästerverk som blir utgivet och som kommer att betyda massor för en mängd olika människor? Eller så blir resultatet i sin tur sågad och inspirerar en tredje att ”skriva bättre själv”… I så fall: Vilken kreativ process jag varit med och skapat!

images

Kanske blir den inte ens recenserad. De flesta blir ju inte det.

Troligen blir den inte det.

Juni är det nya maj!

Juni är det nya maj. Så mycket som händer. Avslutningar, sommarfester, bröllop och samtidigt – jobba in så att man hinner gå på semester.

Sedan mitt förra inlägg har jag hunnit gå på två fester till, tävlat (och vunnit guld) med mina gymnastiktjejer (jag tränar två grupper i truppgymnastik) och gått på Gröna Lund. I kväll är det dags för nästa fest (för min sons klass) och på onsdag är det skolavslutning.

Nej, jag har INTE hunnit skriva en rad.

I torsdags var det sommarfest på mitt förlag Norstedts. Det var verkligen supertrevligt! Kvällens bästa möte var med Maria Sundberg som har gjort mitt omslag. Jag hade inte träffat henne tidigare, men vi fann varandra direkt! Det var precis som när jag såg hennes förslag första gången. Jag hade kommit med några idéer, men det här var inte alls inspirerade av dem – och jag älskade det från första stund! Det var verkligen över förväntan. Jag hade inget att anmärka på, så det blev tummen upp direkt.

Maria

Här är jag och Maria Sundberg och min förläggare Peter Karlsson.

Det första Maria sa när vi blev presenterade för varandra var: ”Jag älskade din bok!” Och jag kände verkligen att hon menade det! Förmodligen var det därför hon lyckades så bra med omslaget. Jag sa det till henne också – att jag hade älskat det från första stund, och hon sa att det hade varit väldigt lättjobbat, eftersom det inte var några anmärkningar eller ändringar.

omslag

Visst är det fint? Det här är alltså första (och sista) versionen!

På Norstedts fest träffade jag också en riktigt författarförebild: Mats Strandberg. Jag älskar ju Cirkeln! Tycker att den är helt fantastisk, önskar nästan att jag var 13-14 år igen, så att jag fick uppleva den som tonåring. Min 11-åring har läst första boken helt själv och hon är också helt galen i den!

Mats var hur trevlig som helst och rekommenderade mig att skriva för barn och ungdomar. Det skulle verkligen vara kul att göra det någon gång. Jag älskar ju barn- och ungdomsböcker! Slukar dem fortfarande.

Mats

Här är jag och Mats Strandberg.

På festen träffade jag också otroligt duktiga Karolina Ramqvist. Jag älskade ju hennes senaste bok Den vita staden. Även Alltings början var helt fantastisk, och särskilt rolig för mig eftersom jag gick på samma skola som hon – och kände igen det mesta i Sagas liv.

Tomheten jag hade känt efter att jag lämnade in manuset för tryck försvann faktiskt lite på den här festen. Det kändes med ens riktigt kul igen att snart komma med en bok. Att Maria älskade den hjälpte ju till. Nu vet jag att en person läst och tyckt om den. Det betyder mycket.

Världens bästa böcker?

The Guardian listade för ett några år sedan världens 100 bästa böcker. Jag kan ju tycka att några saknas (det är ju ett amerikanskt perspektiv), men glädjande nog hade jag i alla fall läst 20 av de 100 listade. Hur många har ni läst?

Sedan började jag slå på världens bästa böcker och hittade Världsbiblioteket, en lista framröstad i Sverige (dock rätt många år sedan) och från den listan hade jag läst hela 37 böcker! Hur många har ni läst?

Jag älskar listor. Och jag älskar böcker. Den ständiga frågan är: Vilken är världens bästa bok?

Det går ju knappt att svara på…

Olika böcker betyder olika mycket i olika perioder av livet. Några av de bästa läsupplevelserna jag har haft någonsin hade jag som barn. Så några av de måste ju vara med på min bästa-lista. Sedan är det ju svårt att veta om de fortfarande skulle hålla.. Några av Maria Gripes böcker, Agnes Cecilia eller Tordyveln flyger i skymningen tror jag fortfarande skulle platsa. Eller Godnatt mister Tom av Michelle Magorian och Eric Linklaters Det blåser på månen (de har jag läst för mina barn och de är precis lika bra i dag). Men hur är det med Kulla Gulla eller Narnia? När jag läste Narnia för mina barn var de inte alls lika bra som jag mindes dem. Och hur skulle det vara att läsa Lloyd Alexander, Edith Nesbit eller Lisa Tetzner i dag? Jag vet inte. Men jag vet att det här var böcker jag älskade som barn och som la grunden för mitt läsande.

godnatt-mister-tom9Pf0MYZE2dgfTQzO7KhlNwAZCtN1V27HCVjDLuSEP1Qwdet-blaser-pa-manen

 

4kgA6VX8ZVBigvS1KFBsQgHuWzNNqEvi1WVm8opj9bwq3g1gQvlc8zCCZe0YSCRiwsIJxCURP5UiuidywTLR6BQUX2a6NGS3ATcmTj2ei9agthe-chronicles-of-prydainbroderna-lejonhjarta124359_1570147947.jpg_150imgressvj

Under min tonårstid hade jag en Wilhelm Moberg-period. då jag läste allt av Moberg. Särskilt besatt var jag av Utvandrar-serien. Oj, vad bra de var! Det är ju böcker som säkert skulle kunna platsa på en bästa bok-lista än i dag. Men hur är det med de andra böckerna som jag älskade under mina tidiga tonår? Douglas Adams Liftarens guide till galaxenPatric Süskins ParfymenUlf Lundells Kyssen? Böcker jag läste om och om igen. Eller den makabra Vindsträdgården och de efterföljande böckerna av Virginia Andrews… För att inte tala om Sidney Sheldons alla böcker! Sviker jag mitt tonårsjag om jag förkastar de här böckerna som betydde så mycket då? Är det verkligen den vuxna Rebecka som ska avgöra vilka böcker som platsar på bästa bok-listan?

 

utvandrarnaliftarens-guide-till-galaxenparfymenkyssenandrews_vindstradgardena_s_1198447396_1988798imgres-4imgres-1

Några favoriter som jag vet skulle hålla än i dag är de som redan är ansedda att vara klassiker. Som tur var läste jag litteraturvetenskap på universitetet och då får man läsa många klassiker. Några av mina största läsupplevelser hade jag då. Och jag är tacksam, för jag anar att jag bara hade läst en bråkdel av de jag nu har läst om jag inte tagit de där kurserna.

Några av mina klassikerfavoriter var:

morkrets-hjarta madame-bovary1984brott-och-straff

 

anna-kareninakejsaren-av-portugallienstormen-och-vredendoktor-glas

 

drottningens-juvelsmyckeden-stora-gruvstrejkenhamletjane-eyre

Joseph Conrad Mörkrets hjärta

Gustave Flaubert Madame Bovary

George Orwell 1984

Fjodor Dostojevski Brott och straff

Lev Tolstoj Anna Karenina

Selma Lagerlöf Kejsarn av Portugallien

William Faulkner Stormen och vreden

Hjalmar Söderberg Doktor Glas

Carl Jonas Love Almqvist Drottningens juvelsmycke

Emile Zola Den stora gruvstrejken

William Shakespear Hamlet

Charlotte Bronte Jane Eyre

Sedan finns det andra stora läsupplevelser som kanske inte räknas till klassikerna (eller så gör de det, vissa kanske), men som gjorde stort intryck på mig när jag läste dem:

9789146182351_200_paradisets-barn_pocket aprilhaxan garp-och-hans-varld moment-22t1LebWMT6REvgPFMdV5UwDB2XJRUxC7LqWZGMNiHAtQviJl7lC4YsW3oOhAUzAROoCCVTLteaENwJJa6uvfQ

en-halv-gul-sol storm-over-frankrikeglaskupannBX2scjoEb4y7TZzKXz0w

att-foda-ett-barnfear-of-flyingsommarbokenLCw6VH2pPXVED44pTUZMIQ

fru-bjorks-oden-och-aventyr min-kamp-1utrensning igelkottens-elegans

Marianne Fredriksson Paradisets barn (Evas bok, Kains bok, Noreas saga)

Majgull Axelsson Aprilhäxan

John Irving Garp och hans värld

Joseph Heller Moment 22

Richard Yates Revolutionary Road

Donna Tartt Den hemliga historen

Gun-Britt Sundström Maken

Johan Ajvide Lindqvist Låt den rätte komma in

Chimamanda Ngozi Adiche En halv gul sol

Iréne Némirovsky Storm över Frankrike

Sylvia Plath Glaskupan

Peter Pohl Janne min vän

Kristina Sandberg Att föda ett barn

Erica Jong Rädd att flyga

Tove Jansson Sommarboken

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren Cirkeln (och de andra två böckerna)

Jonas Gardell Fru Björks öden och äventyr

Karl Ove Knausgård Min kamp (har del 6 kvar att läsa)

Sofi Oksanen Utrensning

Muriel Barbery Igelkottens elegans

Pust, det finns säkert en massa fler som jag inte kommer på nu, men här har vi i alla fall en början till en lista på några av de böcker som jag tycker har varit bäst (just då när jag läste). Högt och lågt. Allt från fina klassiker till rena tantsnuskböcker!

Vilka böcker är dina bästa?

Läsdagar!

I går hade jag en riktig läsdag! Älskar sådana. Mitt manus är fortfarande hos redaktören , så jag kan inte göra något med det. Min läxa till skrivarkursen borde jag ta tag i, men… Och så är jag sjuk, så det blir inte så mycket umgänge. Vi har några städprojekt på gång här hemma, men förutom det – oceaner av tid att bara läsa!

att-foda-ett-barn

Jag har förlorat mig i sagan om Maj, unga Maj som i början av 30-talet hamnar i ett liv hon inte valt när hon råkar bli gravid, i boken Att föda ett barn av Kristina Sandberg. Den är fantastiskt skriven, långa meningar, många inskjutna satser, ett flöde av tankar. På ett sätt påminner den om Karl Ove Knausgårds Min kamp (jag har sista boken kvar att läsa) i sin detaljrikedom och hur man befinner sig inne i en annan människas huvud. Båda brottas med stora och små frågor, känslor av otillräcklighet. Och visst, Knausgård känns bortskämd i jämförelse. Men egentligen inte. Går det att jämföra liv? Båda är osäkra och tvivlar på sig själva, törs inte uttrycka det de känner och tänker, bär en massa inom sig. Det intressanta med Maj är tiden och hennes liv – när läste man senast en så ingående skildring av en hemmafru i 30-talets Norrland? Jag kan ärligt erkänna att jag känner igen mig mer i Karl Ove …

markta-for-livet

Ibland måste jag ta pauser från Majs alla bekymmer om vad hon ska ta med sig när hon hälsar på Tomas mamma, eller vad hon ska laga till middag när släkten kommer på besök (vilken enorm matkunskap Sandberg måste ha!). I går la jag mig i badet med Emelie schepp. Vattnet hann kallna, men jag sträckläste ut Märkta för livet. En riktig bladvändare med andra ord! Hennes huvudperson åklagaren Jana påminner lite om Leona i Jenny Rognebys debut. Och lite Lisbet Salander och Carrie i Homeland fanns det över henne också – är det månne en trend med dessa starka och briljanta, men tillknäppta, av olycklig barndom märkta kvinnor?

MV5BMjIxNTU4MzY4MF5BMl5BanBnXkFtZTgwMzM4ODI3MjE@._V1_SX214_AL_

På kvällen såg vi filmen Interstellar – riktigt bra film! Ju mer sådana filmer jag ser och böcker jag läser (dystopiska framtidsskildringar) ju mer sugen blir jag på att försöka skriva en sådan själv. Just den här skulle jag dock inte klara av att skriva, alldeles för komplicerade tankar och väldigt mycket fysik 😉

kvinnan-pa-taget

Nu tänkte jag läsa Kvinnan på tåget av Paula Hawkins – så många har hyllat den, ska bli spännande att se om den är så bra som alla säger.

Hämnd?

Simona Ahrnstedt, en svensk författare jag beundrar på många sätt, har skrivit ett inlägg om hämnd som drivkraft för författande. Väldigt intressant, tyckte jag! Så här skriver hon till exempel:

”Jag tvivlar på att det finns en enda författare som inte vid något tillfälle hämnats på någon de mött/hamnat i konflikt med/stört sig på genom att skriva in honom eller henne i sitt manus.
En person som tillfogat en någon sorts mer eller mindre inbillad skada hämnas man på genom att skriva in dem som lömska karaktärer.

Jag tror att de flesta som skriver kan känna igen sig. Man är med om något, man utsätts för något, man blir illa behandlad eller bemött av någon och man hämnas genom att skriva in personen i sitt manus. Ett ex, en chef, en läkare, en dålig vän etc.”

Ja, jag kan känna igen mig…. erkänner jag lite skamset. Jag har ingen jag hämnas på i min kommande bok Den åttonde dödssynden. Mer än att jag ville ge självhjälpsbranschen och ”positivt tänkande” en liten känga. Men ingen person.

Men mitt allra första skönlitterära manus kom faktiskt till på ren trots, delvis som hämnd på en mellanchef på Expressen, som diskriminerade mig när jag var vikarie där och gravid med mitt första barn (han är född i december 2001). I sjunde månaden blev jag arbetslös och under föräldraledigheten började jag skriva på min första deckare. Huvudpersonen är med om exakt samma sak som jag hade varit med om (arbetslös journalist) – men det är inte det bärande temat i boken. Den här boken skrev jag klar 2004, men den har fått stanna i byrålådan. Det är en okej historia, men den håller inte för att ges ut. Jag brukar tänka på den som min övningsbok. Jag gjorde alla nybörjarmisstag man kan tänka sig. Många av nybörjarmissarna upprepade jag tyvärr även med den som kommer nu (det är svårt att skriva bok!), men inte alla (och det tackar jag mitt byrålådemanus för). Så, ja, jag känner absolut igen mig, Simona! Hämnd var en gång en av drivkrafterna för mig att börja skriva…

Men att skriva en hel bok med drivkraften hämnd tror jag inte på. Då skriver man inte för läsarna (eller för sig själv), utan för att ge igen. Och det blir nog ingen bra bok i slutändan.

Men med det sagt så kan jag ändå tänka mig att i framtiden stoppa in någon person som jag inte riktigt gillar (eller i alla fall låta mig inspireras av, eller ge några drag av) i ett manus. Inte för att hämnas, mer för att komplicera en karaktär och skapa en konflikt.

Jag funderar vidare, vad finns det för hämndböcker? Har ni några förslag? Efter lite funderande kom jag på två som skulle kunna kategoriseras som hämndböcker. Och båda var urusla. Inte utan min dotter av Betty Mahmoody (blev också film lite senare), och Inte som andra döttrar av Deborah Spungen (skriven av Nancy Spungens mamma, Nancy var ihop med Sid Vicious i Sex Pistols).

Jag tycker egentligen att båda böckerna förtjänade att skrivas, det var intressanta ämnen, men just känslan av att böckerna var skrivna som hämnd gjorde att de kändes väldigt endimensionella och svartvita. Viktiga ämnen som borde ha skrivits mer nyanserat för att verkligen väcka intresse.

imgres

9789172632776_200_inte-som-andra-dottrar_kartonnage

 

Läs hela Simonas inlägg här!

Lästips!

I dag vill jag tipsa om två läsvärda intervjuer för alla som är intresserade av bokbranschen och för dem som drömmer om att bli författare:

1. Den första är en intervju på sidan Webbstrategi för alla med Kristina Svensson, författare, föreläsare och oberoende bokutgivningscoach, som hon kallar sig själv. Hon har en väldigt positiv bild av framtiden för bokbranschen och författare. Spännande att se om hennes spaning stämmer. Så här tror hon bland annat:

”Jag spår (tvärtemot många andra) gyllene tider för författare. Särskilt professionella och kunniga författare som vårdar relationen med sina läsare.

Mycket i bokbranschen går i cykler och inga utgivningsformer är direkt nya utan de kommer och går. Ett fenomen jag tror vi är inne i sluttampen på är bästsäljerismen, att ett fåtal böcker säljer i enorma upplagor och resten knappt alls. Istället kommer läsandet spridas över fler böcker och fler författare. Detta är bra nyheter för alla författare utom just de som tillhörde stjärnorna.

De storförlag som byggt sin affärsmodell på ett fåtal storsäljare kommer att få en tuff omställningsperiod men de duktiga kommer klara sig och jobba vidare.

Vad gäller bokhandeln så spår jag att den starka centraliseringen nu nått sin kulmen. Härifrån finns det bara en väg och det är mot mer lokal styrning. Med bättre beställningssystem är det enklare för de stora kedjorna att lämna över en del av inköpsmakten till de som faktiskt ska sälja böckerna, de som arbetar i butikerna.
Kort sagt spår jag en ökad mångfald.”

Läs hela intervjun här!

 

2. Den andra är en intervju med Lektören och författaren Johanna Mo på sidan Det måste kännas på riktigt. I intervjun berättar Johanna hur en lektör jobbar och tänker – alltså varför ett manus blir antaget och inte ett annat, hur viktigt följebrevet är och vilka manus som är vanligast. Här finns mycket intressant och matnyttigt för alla aspirerande författare! Hon avslöjar också de vanligaste felen som författare gör när de skickar in sina texter:

”Ja, problemen i manusen är ofta desamma. Att språket eller dramaturgin inte håller. Brist på gestaltning. Karaktärer som inte lyfter från pappret. Men det finns inga snabba lösningar på detta. Det bästa man kan göra för sin text är helt enkelt att vara noggrann. Att inse att den inte är färdig bara för att man har skrivit ner den. Förvånansvärt mycket av det som skickas in tycks skrivet med den inställningen, men att bara ösa ur sig ett manus och få det att hålla på alla punkter är det nog nästan ingen som klarar.

Det är så väldigt mycket man måste tänka igenom. Vad handlar texten om? Finns det en tråd att följa? (Något slags tråd bör det finnas oavsett genre.) Var rädd om den tråden. Tänk igenom varje del av berättelsen så att det framgår vilka som är med i den, var de befinner sig och när och vad delen ska bidra med till helheten. Virrar man bort läsaren kring så enkla saker som när, var och hur så gör man det onödigt svårt för sig. Och bortom de yttre detaljerna, vad handlar texten om där – vad vill du säga med ditt manus? Och så karaktärerna, det bästa sättet att göra dem levande är att verkligen fundera ut vilka de är. Hur ser de ut, vilken bakgrund har de, vilka drivkrafter, rädslor, hur reagerar de i olika situationer? (Och det är inte detsamma som att säga att läsaren måste få veta allt det här.) Och till sist språket. Det bästa rådet där är att undvika slitna klyschor, liksom det stelt högtravande. Visst, det finns många utgivna böcker med klyschor. Men det är inte tack vare klyschorna de har blivit utgivna, utan trots.”

Läs hela intervjun här!