Proffsiga Simona

I går hade jag en verkligen en helkväll! Direkt efter jobbet stack jag till Akademibokhandeln för att gratta duktiga Simona Ahrnstedt till hennes femte bokbebis, En enda hemlighet. Därifrån gick jag på fest hos förlaget Wahlström & Widstrands. Mycket trevligt och många roliga spännande gäster. Och sedan var det dags för återträff med min journalistklass (det var 15 år sedan jag gick ut journalistutbildningen!).

en-enda-hemlighet

Men jag tänkte berätta lite om Simonas release. Det var väldigt mycket folk på Akademibokhandeln på Mästersamuelsgatan i Stockholm och det blev förstås lång kö till signeringen. Titta gärna på alla bilder på hennes blogg! Simona pratade på scen med sin förläggare och jag måste säga att det är få som är så bra och avslappnade framför publik som Simona. Hon är välformulerad, klok, intressant, rolig. Hon bjuder på sig själv. En riktig stjärna! Vad jag särskilt gillar är att hon är så engagerad. Hon brinner verkligen för sin genre, romance, och har också ett starkt driv att lyfta starka kvinnor i sina berättelser. Det är väldigt inspirerande.

När hon talade gjorde hon en intressant jämförelse mellan förläggare/redaktör och en PT. Även om man har en PT så är det ju fortfarande den som tränar som gör jobbet. Jag har själv en PT och förstår precis jämförelsen. Jag skulle aldrig träna så bra och få de resultat jag får, om jag inte hade min PT. Men samtidigt är det ju inte han som blir svettig och helt utslagen efter mina pass. Det är ju fortfarande jag som jobbar, påhejade av honom. Han ser till att jag kommer dit, gör det jag ska, rättar mig om jag gör fel, utmanar mig med svårare övningar, ger förslag på förbättringar, hjälper mig att nå mina mål. Samma med en förläggare (eller lektör eller redaktör). Det är fortfarande författarens historia, det stora jobbet att skriva en hel bok är något du som författare gör. Men förläggaren peppar dig, sätter deadline, kommer med förslag på förbättringar, säger till om något inte funkar och så vidare. Helt ovärderligt, givetvis. Men inte samma sak som att det skulle vara de som skrev boken.

Varför jag tyckte att det här var ett intressant resonemang är för att vi i de författarforum jag är med i har diskuterat just det här. Det finns de som tycker att man inte ska lämna sitt färdigskrivna manus till en lektör innan man skickar in till förlag. För att det skulle vara som att fuska. ”Då får man ju hjälp.” Och det finns de som tycks tro att redaktörerna på förlagen skriver böckerna åt författarna, när det i själva verket handlar om redigering. ”Om en redaktör är inne och petar är det inte längre min bok.” Det kanske finns vissa författare som får extremt mycket hjälp med sina böcker, så att redaktören nästan kan stå som medförfattare. Men jag tror att det är ovanligt. Är du en vanlig författare (ingen superstjärna eller kändis) så får du själv göra grovjobbet; hitta på historien och skriva den. Det är lättare att kritisera och förbättra en redan befintlig text än att skriva den från ett blankt papper.

 

Jag tycker att det var en intressant jämförelse!

Simona2

Tack Simona för en trevlig release och ett intressant snack på scen! Och stort grattis till din nya bokbebis. Ser fram emot att läsa den (har läst hennes fyra tidigare, och kan rekommendera dem alla!).

Ångest och sista chansen …

I veckan lämnade jag tillbaka manuset till redaktören. I en vecka (i helt otrolig miljö) gick jag ju igenom alla hennes förslag på ändringar. Nu ska hon ombryta texten som det heter, så att det blir en bok. Om några dagar får jag tillbaka det och då är det sista gången jag har möjlighet att läsa igenom allt och göra ändringar (dock små sådana eftersom stora förändringar gör att texten flödar om).

Sista chansen. Och det är nu min ångest slår till.

Jag undrar vad jag har gett mig in på. Trodde jag att jag kunde skriva en bok? Varför la jag inte mer tid på det? (Samtidigt vet jag ju att jag inte kunnat lägga mer tid, jobbar man heltid så är skrivtiden begränsad.) Ja, just nu känner jag mig riktigt osäker. Det känns som att jag inte har något grepp över min egen text. Som att jag glömt vad den handlar om. Hur den är skriven. Håller historien? Sådana tankar far genom mitt huvud. Trots att jag försöker komma ihåg att förlaget faktiskt tackade ja en gång i tiden. De trodde på historien. De trodde på mig. Men nej, just nu kan jag inte ta till mig det.

Tänk om jag tycker allt är skit när jag läser igenom den ombrutna texten? Tänk om jag vill ändra massor? Fast det inte går?

Jobbig känsla.

Men så tänker jag att det är väl så det är. Och det är något jag måste igenom. Det är det här som är att vara författare. Det kräver mod. Och mod utan ångest och rädsla finns inte. Om det inte är läskigt så är det ju inte modigt att ta sig igenom det, eller hur?

Badge_FEAR

Min respekt för alla författar ökar för varje dag som går. Vilket mod!

3bec4-fearofwriting

Tack författarpodden

Jag befinner mig i paradiset och njuter så mycket jag kan. Samtidigt går jag igenom redaktörens synpunkter en efter en. Det kan vara allt från ordval till felstavningar till kortningar till omformuleringar till frågor och förstås upprepningar (det är märkligt hur vissa ord återkommer alldeles för ofta…). Att skriva är att pendla mellan hopp och förtvivlan. Jag brukar tänka på den här bilden (nedan) som beskriver den kreativa processen.

11178113_1073894775970735_2202556634471107489_n

När man går igenom redaktörens anmärkningar ligger man någonstans mellan punkt 3 och 4 …

Då är jag ändå så otroligt tacksam att jag hade lyssnat på ett avsnitt av Författarpodden precis innan jag började redigeringen. En podd jag verkligen kan rekommendera för alla skrivande och läsande människor. Det är två författare, Agnes Hellström och Frida Skybäck, som tar upp allt som rör författarens vardag. I just det avsnitt som jag lyssnade på berättade Frida om hennes just nu jobbiga redigeringsprocess. Hon gick, precis som jag, igenom sin redaktörs förslag på ändringar, och tydligen var bara en enda sida helt utan anmärkning.

Nu förstår ni säkert att min redaktör också hade en hel del synpunkter… Men med Fridas ord i bakhuvudet så blev jag nästan upprymd när jag kom till tre sidor i följd utan anmärkningar!

Samtidigt vet jag ju att det är så här det är. Jag är ju själv redaktör (fast på magasin) och det finns inte en enda text som inte redigeras, hur bra den än är när den kommer in. En text kan alltid bli bättre. Och i en sådan enorm textmassa som ett bokmanus är (min är just nu 423 sidor) finns det förstås hur mycket som helst att förbättra. Jag är tacksam över min duktiga redaktör.

Nu måste jag fortsätta. Men innan jag avslutar här vill jag ge er ett nytt boktips. I går läste jag Erland Loes bok Inventering. En skruvad historia om den missförstådda poeten Nina Faber som efter 12 års tystnad kommer ut med en ny diktsamling. Tyvärr sågas den i de flesta tidningar och Nina bestämmer sig för att tala recensenterna till rätta… Jag skrattade högt flera gånger. Nina är en fantastisk karaktär och historien otroligt underhållande.

I dag läser jag Sofie Sarenbrants sjätte deckare: Avdelning 73!

Avdelning73