Proffsiga Simona

I går hade jag en verkligen en helkväll! Direkt efter jobbet stack jag till Akademibokhandeln för att gratta duktiga Simona Ahrnstedt till hennes femte bokbebis, En enda hemlighet. Därifrån gick jag på fest hos förlaget Wahlström & Widstrands. Mycket trevligt och många roliga spännande gäster. Och sedan var det dags för återträff med min journalistklass (det var 15 år sedan jag gick ut journalistutbildningen!).

en-enda-hemlighet

Men jag tänkte berätta lite om Simonas release. Det var väldigt mycket folk på Akademibokhandeln på Mästersamuelsgatan i Stockholm och det blev förstås lång kö till signeringen. Titta gärna på alla bilder på hennes blogg! Simona pratade på scen med sin förläggare och jag måste säga att det är få som är så bra och avslappnade framför publik som Simona. Hon är välformulerad, klok, intressant, rolig. Hon bjuder på sig själv. En riktig stjärna! Vad jag särskilt gillar är att hon är så engagerad. Hon brinner verkligen för sin genre, romance, och har också ett starkt driv att lyfta starka kvinnor i sina berättelser. Det är väldigt inspirerande.

När hon talade gjorde hon en intressant jämförelse mellan förläggare/redaktör och en PT. Även om man har en PT så är det ju fortfarande den som tränar som gör jobbet. Jag har själv en PT och förstår precis jämförelsen. Jag skulle aldrig träna så bra och få de resultat jag får, om jag inte hade min PT. Men samtidigt är det ju inte han som blir svettig och helt utslagen efter mina pass. Det är ju fortfarande jag som jobbar, påhejade av honom. Han ser till att jag kommer dit, gör det jag ska, rättar mig om jag gör fel, utmanar mig med svårare övningar, ger förslag på förbättringar, hjälper mig att nå mina mål. Samma med en förläggare (eller lektör eller redaktör). Det är fortfarande författarens historia, det stora jobbet att skriva en hel bok är något du som författare gör. Men förläggaren peppar dig, sätter deadline, kommer med förslag på förbättringar, säger till om något inte funkar och så vidare. Helt ovärderligt, givetvis. Men inte samma sak som att det skulle vara de som skrev boken.

Varför jag tyckte att det här var ett intressant resonemang är för att vi i de författarforum jag är med i har diskuterat just det här. Det finns de som tycker att man inte ska lämna sitt färdigskrivna manus till en lektör innan man skickar in till förlag. För att det skulle vara som att fuska. ”Då får man ju hjälp.” Och det finns de som tycks tro att redaktörerna på förlagen skriver böckerna åt författarna, när det i själva verket handlar om redigering. ”Om en redaktör är inne och petar är det inte längre min bok.” Det kanske finns vissa författare som får extremt mycket hjälp med sina böcker, så att redaktören nästan kan stå som medförfattare. Men jag tror att det är ovanligt. Är du en vanlig författare (ingen superstjärna eller kändis) så får du själv göra grovjobbet; hitta på historien och skriva den. Det är lättare att kritisera och förbättra en redan befintlig text än att skriva den från ett blankt papper.

 

Jag tycker att det var en intressant jämförelse!

Simona2

Tack Simona för en trevlig release och ett intressant snack på scen! Och stort grattis till din nya bokbebis. Ser fram emot att läsa den (har läst hennes fyra tidigare, och kan rekommendera dem alla!).

Hämnd?

Simona Ahrnstedt, en svensk författare jag beundrar på många sätt, har skrivit ett inlägg om hämnd som drivkraft för författande. Väldigt intressant, tyckte jag! Så här skriver hon till exempel:

”Jag tvivlar på att det finns en enda författare som inte vid något tillfälle hämnats på någon de mött/hamnat i konflikt med/stört sig på genom att skriva in honom eller henne i sitt manus.
En person som tillfogat en någon sorts mer eller mindre inbillad skada hämnas man på genom att skriva in dem som lömska karaktärer.

Jag tror att de flesta som skriver kan känna igen sig. Man är med om något, man utsätts för något, man blir illa behandlad eller bemött av någon och man hämnas genom att skriva in personen i sitt manus. Ett ex, en chef, en läkare, en dålig vän etc.”

Ja, jag kan känna igen mig…. erkänner jag lite skamset. Jag har ingen jag hämnas på i min kommande bok Den åttonde dödssynden. Mer än att jag ville ge självhjälpsbranschen och ”positivt tänkande” en liten känga. Men ingen person.

Men mitt allra första skönlitterära manus kom faktiskt till på ren trots, delvis som hämnd på en mellanchef på Expressen, som diskriminerade mig när jag var vikarie där och gravid med mitt första barn (han är född i december 2001). I sjunde månaden blev jag arbetslös och under föräldraledigheten började jag skriva på min första deckare. Huvudpersonen är med om exakt samma sak som jag hade varit med om (arbetslös journalist) – men det är inte det bärande temat i boken. Den här boken skrev jag klar 2004, men den har fått stanna i byrålådan. Det är en okej historia, men den håller inte för att ges ut. Jag brukar tänka på den som min övningsbok. Jag gjorde alla nybörjarmisstag man kan tänka sig. Många av nybörjarmissarna upprepade jag tyvärr även med den som kommer nu (det är svårt att skriva bok!), men inte alla (och det tackar jag mitt byrålådemanus för). Så, ja, jag känner absolut igen mig, Simona! Hämnd var en gång en av drivkrafterna för mig att börja skriva…

Men att skriva en hel bok med drivkraften hämnd tror jag inte på. Då skriver man inte för läsarna (eller för sig själv), utan för att ge igen. Och det blir nog ingen bra bok i slutändan.

Men med det sagt så kan jag ändå tänka mig att i framtiden stoppa in någon person som jag inte riktigt gillar (eller i alla fall låta mig inspireras av, eller ge några drag av) i ett manus. Inte för att hämnas, mer för att komplicera en karaktär och skapa en konflikt.

Jag funderar vidare, vad finns det för hämndböcker? Har ni några förslag? Efter lite funderande kom jag på två som skulle kunna kategoriseras som hämndböcker. Och båda var urusla. Inte utan min dotter av Betty Mahmoody (blev också film lite senare), och Inte som andra döttrar av Deborah Spungen (skriven av Nancy Spungens mamma, Nancy var ihop med Sid Vicious i Sex Pistols).

Jag tycker egentligen att båda böckerna förtjänade att skrivas, det var intressanta ämnen, men just känslan av att böckerna var skrivna som hämnd gjorde att de kändes väldigt endimensionella och svartvita. Viktiga ämnen som borde ha skrivits mer nyanserat för att verkligen väcka intresse.

imgres

9789172632776_200_inte-som-andra-dottrar_kartonnage

 

Läs hela Simonas inlägg här!