Bokhora läser Den åttonde dödssynden

Bokhora har jag följt sedan starten. Skulle vilja påstå att de har mycket att göra med att statusen för bokbloggare höjdes rejält i Sverige. De fick på kort tid en jättestor publik. Jag har haft en oerhörd respekt för dem, allt sedan dess. Minns så väl när de recenserade min förra bok, Skriet från kärnfamiljen (en debattbok som kom 2009). Och något senare intervjuade mig.

Under årens lopp har jag träffat på flera av dem på olika förlagstillställningar, bokmässor och liknande och några har jag lärt känna. Trots det blev jag rätt nervös när jag såg att Den åttonde dödssynden hade recenserats. För jag vet att det här är personer som läser väldigt mycket och som inte drar sig för att säga vad de tycker. Men nu är jag lättad och otroligt glad för boken fick fina omdömen!

Så här skriver Johanna Ögren:

”Rebecka Edgren Aldén har skrivit en riktigt fin spänningsroman, med bra intrig och snygga nutidsmarkörer. Jag sträckläste denna lilla pärla häromveckan och avslutade mycket nöjd.”

Läs hela den fina recensionen här. Tack snälla Johanna för att du läste och jag är så glad (och lättad) över att du gillade den!

Boktokig?

Jag älskar böcker. Inte bara att läsa dem. Jag vill ha dem, äga dem, sortera in dem i min bokhylla efter genre och bokstavsordning (inte färg). Det här är verkligen en passion!

Vi får många recensionsex till jobbet, och en av mina stora laster är att gå till de där högarna och plocka med mig hem. Trots att jag får många böcker via jobbet, så är jag en av adlibris storkunder… I dag till exempel har jag beställt tre. Om ni är nyfikna så var det: Att föda ett barn av Kristina Sandberg (som vi ska läsa i bokklubben jag är med i), Hem: ett reportage om Sofia Rapp Johansson och om samhällets omhändertagande av barn av Tinni Ernsjöö Rappe (min vän och medförfattare till Skriet från kärnfamiljen, vill inte ha den som gåva, utan vill stödköpa – för det tycker jag faktiskt att vänner ska, så långt de kan) och Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal.

Jag är också barnsligt förtjust i min bokhylla! På en fest för ett tag sedan – råkade vara en förlagsfest – blev jag kompis med en tjej, framför allt för att vi råkade upptäcka vår gemensamma fascination för bokhyllor!

Min dröm är att ha ett bibliotek. Tyvärr är inte huset tillräckligt stort. Men jag fantiserar om en ny platsbyggd bokhylla på övervåningen, bara för att min bokhylla på nedervåningen är överfull.

Så här fin var min bokhylla efter vår renovering (då jag sorterade in alla böcker igen) för ett och ett halvt år sedan!

1170244_216159045230039_1595913275_n

Och i dag (1,5 år senare) är den full… och böckerna samlas på hög på flygeln…

bild 2

Och så tog jag en bild på mitt nattygsbord också… Räknade till 16 böcker (så här ser det alltid ut):

bild 1

Det sorgliga med denna passion och fascination är att jag inte hinner läsa alla böcker! Max läser jag 3–4 i månaden, och det är ju inte alls så många som jag skulle önska.

Hur gör andra för att hinna? Hur hinner ni? Och varför har jag ett så stort behov av att ÄGA böckerna (jag älskar ju bibliotek också)?

Hälsar boktokig

Ps. Ni som ville ha min bok Skriet från kärnfamiljen – jag har inte glömt er! Har plockat fram böckerna ur mina lager, och ska skicka till er i början av nästa vecka! Ds.

 

Skriet från kärnfamiljen

skriet-fran-karnfamiljen

Jag är ju debutant eftersom Den åttonde dödssynden är min första roman. Men jag har ju faktiskt skrivit en bok tidigare. För exakt 6 år sedan (till 8 mars 2009) kom Skriet från kärnfamiljen (Albert Bonniers förlag). En debattbok om familjeliv och jämställdhet som jag skrev tillsammans med Tinni Ernsjöö Rappe (som förresten är aktuell med en otroligt viktig bok: Hem Om sociala myndigheters omhändertagande av barn med utgångspunkt i Sofia Rappe Johanssons liv på Albert Bonniers förlag).

Både jag och Tinni har varit feminister och debattörer länge (Tinni hade skrivit en massa andra bra böcker på liknande teman, bland annat Diagnos: Duktig). Skriet var ett inlägg i jämställdhetsdebatten. Vi hade sett en backlash där mammor plötsligt hade en hel radda krav på sig för att bli godkända som goda mödrar (ett inrett hem, regelbundet bakande, helst egen kryddodling, matlagning från grunden – inga halvfabrikat, korta dagar på förskolan samtidigt som hon förstås skulle vara framgångsrik och vältränad, med många vänner och fritidsintressen). Krav som inte pappor tycktes ha.

Vi gick till botten med hur jämställdheten såg ut i moderna småbarnsfamiljer – och ja, det var ju inte så jämställt. Och faktiskt inte frivilligt heller. Vi hittade massa fakta, forskning, statistik som gav en ganska tydlig bild av hur det såg ut. Men vi ville inte skriva en deppig bok, utan vi försökte också svara på frågan: Men hur gör man då? Hur uppnår man ett jämställt familjeliv?

Boken fick en förlängning i en blogg som jag drev i många år: Skriet från kärnfamiljen-bloggen (här kan ni läsa om ni är intresserade).

I dag är det internationella kvinnodagen. En del har blivit bättre sedan vi skrev vår bok. Fler föräldradagar tas ut av papporna (även om det fortfarande är långt ifrån jämställt), fler män vabbar, fler män jobbar deltid (mer förstås vabbar kvinnor mer och fler kvinnor jobbar deltid). Men det mesta är oförändrat. Inte ens i världens mest jämställda land är vi jämställda. Löneskillnaderna har inte ändrats nästan alls för att ta ett exempel. Och ute i världen aborteras fortfarande framför allt flickfoster och flickor ses som mindre värda (otroligt tydligt nu senast när en av våldtäktsmännen i det uppmärksammade våldtäkt/mordfallet i Indien intervjuades). Flickor har inte samma rätt till utbildning, och varannan minut i världen dör en kvinna bara för att hon är gravid. Nej, än är vi inte framme vid målet. Så kampen går vidare!

imgres

 

Ps. Skriet från kärnfamiljen är slut på adlibris. Men om någon skulle vilja köpa boken så har jag ett antal ex. Jag säljer de för 20 kronor styck (för att täcka fraktkostnaderna). Hör av er här i bloggen eller mejla rebecka at edgrenalden.se