Saker författare gör i smyg …

… tänkte jag avslöja här. Jag vet att jag inte är den första, varken att göra det eller att avslöja det. Men här kommer min bekännelse:

Jag googlar min bok Den åttonde dödssynden och kollar om någon har läst, tänkt läsa, recenserat. Jag klickar också in mig på bokus.com och kollar på vilken plats den ligger över nya deckare (ja, den sorteras under deckare, även om det egentligen inte är en sådan, mer spänning).

I förrgår låg den på 15:e plats. Och i dag har den avancerat till plats 14! Jag vet inte alls vad det innebär, men känns ändå som det är åt rätt håll och det är otroligt intressant att kunna gå in och kika där. Samtidigt lite nedslående eftersom det där blir så tydligt vilken enorm konkurrens det är om läsarna.

Så, det var skönt att slippa gå och bära på den mörka hemligheten. Nu kan jag fortsätta skriva på manus nummer 2 istället. I dag är sista dagen på semestern, regnet öser ner och jag försöker skriva.

Hittills denna sommar har jag skrivit 71 000 tecken. För er som inte har stenkoll på antal tecken så kan jag som en jämförelse berätta att Den åttonde dödssynden är drygt 400 000 tecken (318 boksidor). Det var inte alls så mycket jag hade tänkt, men jag kom igång alldeles för sent. I princip började jag inte förrän sista veckan. Ska försöka få till någon skrivhelg i höst, så att jag kommer vidare. Annars får jag vänta till i jul. Det får ta den tid det tar.

Writing_Quote_20

skriva + internet = :-(

11011285_10153054217773511_335937185074235577_n

I går var det D-dagen, 27 juli 2015, dagen då min thriller Den åttonde dödssynden släpptes. En stor dag för mig förstås, men eftersom jag var på landet så blev det inget jättestort firande direkt (ett glas rött vin och lite chips). Jag hade tänkt blogga, men kunde inte eftersom min man hade stängt av internet. Han gjorde det inte för att vara taskig, utan för att jag hade bett honom om det. Om ni vill veta hemligheten bakom förmågan att skriva en bok så är den hemliga formeln följande: 3 procent talang och resten förmågan att inte bli distraherad av internet …

url

 

Den här sommaren har skrivandet inte alls gått bra. En stor bov i dramat är just internet. Min räddning tidigare har varit att vi har landställe i Finland och att vi här inte har haft internet (i stugan alltså). Jag har alltså alltid fått väldigt mycket skrivet och läst. Men nu har vi skaffat finskt internet och är lika fastklistrade vid våra iphones som vanligt (nästan i alla fall). Efter en vecka här hade jag inte skrivit en rad och bara läst en och en halv bok. Skandal!

Så jag gav min man ordern: stäng av internet och tillåt mig inte att resa mig från min stol förrän jag har skrivit minst 10 000 tecken (han måste göra det, för att kunna stänga av bara för mig och inte resten av familjen och jag ville inte veta hur han gjorde).

Och det funkade! I går skrev jag drygt 31 000 tecken. Eller, det var inte riktigt sant. Jag använde en del text som jag tidigare hade skrivit, som jag bearbetade om och sedan utvecklade och skrev till. Men ändå! 31 000 tecken. Ett bra sätt att fira sitt första romansläpp på, eller hur?

I dag har jag också varit rätt flitig. Hittills har jag skrivit 15 000 tecken till. Så nu har jag över 46 000 tecken, och det är en bra början. Det är nämligen svårast att komma igång. Ett vitt papper, eller i mitt fall, en vit skärm, är som ett hån och finns då internet är det väldigt lätt att byta flik till facebook … Nu är jag inne i storyn, har förutom de 46 000 tecknen utvecklat mitt synopsis. För mig är det viktigt vad jag ska skriva, vart jag ska med historien. Jag hittar alltså inte på allt eftersom. Däremot kan berättelsen utvecklas under resans gång. Så, nu ska jag bara skriva en recension (boken jag läste ut var en ny svensk bok, To my love av Karin Aspenström som jag ska recensera i Damernas Värld, vad jag tyckte om den får ni läsa i nr 10), sen ska jag be min man stänga av internet och så ska jag fortsätta skriva. För nu har jag flow. Bäst att passa på.

to-my-love

Bok nummer 2

Det är på semestern jag skriver. Resten av året har jag fullt upp med mitt heltidsjobb, mina tre barn (och numera även en hund), mitt engagemang som gymnastikledare (leder två tävlingstrupper i gymnastik) och ja, allt annat som hör livet till.

Så ja, det är på semestern jag måste skriva. I år hade jag fyra veckors semester. På måndag börjar sista semesterveckan och det är nu det börjar bli jobbigt, för jag har knappt skrivit en rad! Förra sommaren skrev jag 70 sidor på nästa bok och det var tänkt att jag skulle fortsätta denna sommar (och sedan andra långledigheter som påsk, jul, sportlov, kristi himmelsfärd och så vidare, men det säger ju sig självt att sommaren är den bästa och längsta tiden). Men nej, det har varit oerhört trögt denna sommar. Och det är nu ångesten börjar komma krypande. Jag är nämligen livrädd för att jag inte ska klara att skriva en till bok. Jag har hört det så många gånger, att många har en bok i sig, men få har flera. Det är nu agnarna skiljs från vetet. Är jag en riktig författare, eller var det bara en lycklig slump att jag lyckades första gången?

Jag har också hört att det är bra att ha skrivit mycket på bok nummer 2 när första boken kommer ut (nu om 3 dagar!), för oavsett hur den första tas emot kan det bli förlamande. Får den en massa kritik och blir totalt sågad är det svårt att hitta entusiasmen som krävs för att skriva. Och skulle den bli omtyckt, ja till och med hyllad, kan det också verka förlamande. Och det sista alternativet, blir det ett ljummet mottagande, varken positivt eller negativt, utan snarare likgiltigt, så kan det ju också dämpa kreativiteten.

Nu tror jag ju att min drivkraft att skriva är större än påverkan mottagandet av min bok är. Men vad vet jag? Det här är ju första gången för mig!

Jag har 70 sidor skrivna, men många av dem kommer jag inte kunna använda. Historien har nämligen utvecklats en hel del sedan jag skrev förra sommaren. Som författare jobbar man inte bara när man skriver. Samtidigt har jag lärt mig att inga tecken är skrivna i onödan. Även det man senare tar bort betyder något. Så nu ska jag sätta igång.

En vecka kvar. Jag ger mig själv utmaningen: skriv 8 000-10 000 tecken om dagen. Då kommer jag åtminstone ha skrivit runt 70 000 tecken till när jag börjar jobba igen i augusti!

Om att våga ta sina drömmar på allvar

I december började jag träna. Ja, jag har alltid småtränat, men inte särskilt regelbundet och målmedvetet. Under många år, med småbarn (jag fick tre barn på drygt fem år), så prioriterade jag mig själv och min hälsa sist. Det var dags att ändra på det. Så jag satsade rejält, köpte träningskort på Sats och bokade upp mig med en PT. Först två gånger i veckan, men rätt snart ökade jag till tre träningar med PT:n i veckan (ja, det är svindyrt, det var det här jag la min lön på i våras …). Rätt snart började det ge resultat. Jag blev riktigt stark och det kändes fantastiskt.

Många skämtade med mig, sa att jag gick till överdrift. Och ja, jag erkänner, när jag gör något har jag lätt för att bli besatt och går in i det med hull och hår.

Jag själv skämtade också. Min träningsmani var en försenad 40-års kris. Och ja, det kanske det var? Men det var i så fall en bra kris, för jag har aldrig mått så bra!

Jag har egentligen alltid tränat. Som barn var jag gymnast (ja, jag var till och med, under en rätt kort tid, med i ett elitlag, även om jag inte hörde till de bättre), dansade balett och red. När jag blev äldre gick jag mycket på gym och aerobics. Och under åren på universitetet tränade jag gymnastik och akrobatik flera gånger i veckan. Det var egentligen när barnen kom som jag inte riktigt hann med mig själv och min träning. Istället tränade jag andra, som ledare för barn i truppgymnastik. Utöver det, heltidsjobbet, mina tre barn och skrivandet (och skrivarkurserna) så fanns det inte så mycket tid kvar för mig att träna.

Nu börjar mina barn bli större. Och jag äldre. Jag insåg att det var dags att ta hand om mig själv. När jag väl kommit igång så kände jag en otroligt tacksamhet mot mig själv. Jag hade sett till att bli den jag egentligen alltid hade varit igen: En tränande människa. (Något jag nästan hade glömt bort att jag var, det går fort att skapa sig en ny självbild …)

Jo, det hade med döden att göra. När man blir äldre blir man dödlig. När barnen blir större, inser man att även man själv åldras. Ja, jag tänkte mycket på att livet faktiskt har ett slut. Så vitt jag vet är det här det liv jag har. Den kropp jag har. Dags att ta hand om den så att jag orkar och får fortsätta vara frisk. Det var lite nu eller aldrig. Skulle jag återigen bli en som tränar? Då var det dags att sätta igång.

För tre veckor sedan skaffade vår familj en hund. En underbart söt och rätt vild Jack Russel. Charlie, en liten tik, är i dag 12 veckor gammal. Både jag och min man är uppvuxna med hund och vi har alltid drömt om att ha en. Jag hade hunnit bli 19 år när min ursprungsfamilj skaffade hund, och det var alldeles för sent. Därför fattade vi ett beslut. Skulle vi ha hund, så skulle det ske nu, när barnen är tillräckligt stora för att ta ansvar för den, och tillräckligt små för att fortfarande bo hemma i många år framöver (de är i dag 13, 11 och 8).

IMG_3748

Här är Charlie!

Många skämtade och förfasade sig när jag sa att vi skulle skaffa hund. Hade inte jag redan fullt upp? Hade vi verkligen tid? Och nej, jag har ju inte mer tid än någon annan och rätt mycket redan. Men både jag och min man har alltid velat att en hund skulle ingå i vår familj. Och barnen, ja, de har ju förstås länge önskat, tjatat och drömt.

Det finns tusen skäl att inte skaffa en hund. Alla rationella och kloka. Men samma sak här som med träningen: det är vårt liv, det enda liv vi har, det är vi som bestämmer hur det ska vara och ingen annan. Om vi har drömt om och längtat efter en hund, då är det rätt att skaffa en hund. Och så får vi anpassa livet efter det.

Vad jag försöker komma fram till här är att det handlar om att ta sina drömmar på allvar. Nej, alla kan inte skaffa hund. Alla vill inte. Alla har inte råd eller möjlighet. Och vi kunde inte heller tidigare, barnen var för små, livspusslet gick inte ihop, vi hade inte råd. Men nu gick det. Så varför inte?

Jag tänker att det är likadant med skrivandet. Det är ju, när man tänker på det, galet att jag har ägnat så stor del av varje semester åt att skriva, de senaste fyra fem åren (och med andra outgivna manus före det). Nej, jag hade inte tid att skriva, jag har inte ens haft tid eller råd att gå skrivarkurs. Men jag gjorde det ändå. Därför att det har varit min dröm att bli författare sedan jag var fem sex år. Jag måste ju vara sann mot den där lilla flickan jag en gång var. Nu när jag har möjlighet att förverkliga min barndomsdröm så måste jag åtminstone försöka! Nu och inte sen (för man vet aldrig vad som händer sen).

bild

Min bok Den åttonde dödssynden kommer ut 27 juli!

I dag fyra fem år senare visade det sig att det var möjligt. Min bok kommer ut om några veckor. Hade jag aldrig försökt hade jag aldrig vetat om min barndomsdröm skulle ha kunnat gå i uppfyllelse. Jag har fortfarande kvar drömmen om att skriva många böcker, och helst på heltid. Vi får se, kanske når jag inte ända fram. Men jag kommer ju aldrig få veta om jag inte försöker. Eller hur?

Jag känner många skrivande personer, många som drömmer om att bli författare. Och jag tänker ofta på vilket mod de har. För det krävs mod att våga satsa på en så svår dröm som att försöka bli författare. Så många som vill, så många som misslyckas (om nu målet är att bli utgiven, och ännu fler om målet är att kunna leva på det). Och det är superläskigt att skriva saker som sedan andra ska läsa och bedöma. Det är bland det läskigaste jag varit med om!

Branschen är hård. Nålsögat för att bli utgiven är fruktansvärt trångt. Och även om du hör till de där två promille som blir utgiven kan domen över boken bli hård. Läsarna och recensenter är kritiska, snabba att avfärda det du jobbat med i flera år på några sekunder och otroligt selektiva med vilka böcker de köper och läser. Marknaden är tuff och det finns inga garantier. En debutant säljer i snitt runt 1000 exemplar, inte mer.

Men oavsett hur det går så har alla som har lyckats skriva klart en bok redan vunnit – de har varit sanna mot sig själva, tagit sitt liv och sina drömmar på allvar. Det är värt otroligt mycket bara det.

Och ja, jag vet att jag är privilegierad som har haft möjlighet att kunna ta mina drömmar på allvar. Alla har inte det. Långt ifrån alla. Jag är medveten om det. Och djupt tacksam.

Men jag är också stolt över att jag vågade.

Alla drömmer inte om att skriva. Alla drömmer inte om att ha en hund. Eller tycker att det är så viktigt att träna. Men alla har någon dröm. Det är så mycket värt att ta drömmar på allvar och göra ett ärligt försök att förverkliga dem. Nä, alla kanske inte går i uppfyllelse. Alla kanske inte är möjliga. Men det vet du inte förrän du har testat.